Två grundläggande erfarenheter kom att prägla hans person, och avsatte tydliga spår i hans professionella gärning. Den ena var kriget, den andra hans uppväxt i det mångnationella Pinsk – då i Polen, nu i Vitryssland – där polacker, vitryssar, ryssar och judar levde sida vid sida. Upplevelsen av andra världskrigets ohyggligheter skapade hos honom en skräckblandad fascination för krig, och han har själv sagt att kriget egentligen aldrig tog slut för hans del, och att det var en av drivkrafterna att söka sig till oroshärdar runt om i världen. Uppväxtåren gav honom en självklar känsla för mångfald och olikheter som samsades som något naturligt. Han beskrev sig själv som kulturernas uttolkare, och hans ledmotiv var empati och tolerans. Han beskriver en belysande episod från ett laglöst afrikanskt land, han är ute en sen kväll, stöter ihop med några soldater, de är berusade, de är ute efter bråk, och han inser att han ligger riktigt illa till. Men till och med i ögonblicket då hans eget liv är i fara förmår han analysera och förstå: arvet från kolonialismen, århundraden av rasism, de postkoloniala intrigerna. Det är faktiskt stort.

Det är ingen tillfällighet att han har uttryckt sin sympati för den alternativa globaliseringsrörelsen, en av de få av hans generation i Polen som har gjort det.
Han gjorde sig ett namn med reportaget om Nowa Huta 1955. Nowa Huta – som betyder Nya Smälthyttan – är industrisamhället uppbyggd under 50-talet utanför Kraków. Det var ett reportage om primitiva, omänskliga levnadsförhållanden, slit, smuts och hunger. Skakande och mästerligt skrivet i stor kontrast till den entusiastiska verklighetsförfalskningen som hade varit förhärskande så länge under stalinismen, mina föräldrar har berättat att det gjorde ett stort intryck under den process som ledde till det politiska tövädret och ”den polska oktober” 1956.

Som ung i 50-talets Polen hade Kapuscinski en dröm att ”överskrida en gräns”, oviktigt vilken, och blir hux flux till sin egen stora förvåning skickad till Indien som korrespondent. Och sedan fortsätter det, han bevittnar tredje världens födelse, envåldshärskarnas undergång i Iran och Etiopien, Sovjetunionens sammanbrott. Alla hans böcker utmärks av ingående kunskap – han har sagt att för att skriva en sida behöver man läsa hundra sidor, ödmjukhet, tolerans och en vilja att förstå.
Sista kapitlet i hans senaste bok På resa med Herodotos har den talande titeln ”Vi står i mörker, omgivna av ljus”.