I tisdags höll Vänsterpartiet en pressträff för att presentera två valutvärderingar. En från partistyrelsen och en som tagits fram av en extern valanalysgrupp bestående av en grupp statsvetare på uppdrag av partistyrelsen. 

Några saker kan konstateras utifrån valanalyserna. 

De största väljarströmmarna fanns mellan V och S. Det största väljartappet för V skedde till Feministiskt initiativ. Precis som valanalyserna konstaterar kom valrörelsen att handla mer om värdeskalan liberal-auktoritär, där Fi och SD var varandras motpoler, snarare än en höger-vänster-konflikt. Här finns ett utrymme som Vänsterpartiet borde kunna fylla, genom att bli en starkare feministisk röst från vänster.

Vinster i välfärden var inte heller en fråga som drog väljare. Det är en viktig fråga. Samhället har troligen vunnit på att V har tagit den debatten. Men när inte ens de egna väljarna rankar vinster i välfärden som viktigast måste man konstatera att det inte är en väljarmagnet. (V-väljares viktigaste fråga var ”sociala välfärden”. Vinsterna kom på andra plats.)

Kanske har Aron Etzler rätt i sin analys på pressträffen att frågan lätt blev för teknisk och inte kopplades ihop tillräckligt med generella välfärdsfrågor. Dessutom konstateras i valanalyserna att frågan blev för populär för V:s bästa. När Socialdemokraterna i slutet av valrörelsen lät trycka upp affischer med Stefan Löfven som förordade vinstbegränsning var inte längre V det självklara alternativet för väljare som ville ha bort vinsterna från välfärden. 

Det finns flera positiva aspekter som lyfts fram i partistyrelsens valanalys. Vänsterpartiet har blivit starkare organisatoriskt och fått en betydligt större medlemsbas. I valrörelsen bidrog V till att sätta vinstdebatten i fokus och tvinga Socialdemokraterna åt vänster i frågan. V gick framåt i många kommuner. Eller som V:s partisekreterare uttryckt det: Operationen lyckades men patienten är inte frisk än.

Allt det är sant. Om det är den bästa analysen av läget kanske avgörs först i nästa val. Om V kan använda det som nu byggts upp i form av exempelvis starkare organisatoriska muskler till en trampolin som ger partiet ett språng uppåt har arbetet gett önskat resultat. Och det finns för all del en del som talar för det scenariot. Om partiet däremot fortsätter att gå fram med några tiondelar kanske vänsterpartister börjar undra hur lyckad operationen egentligen var.