När vänsterpartister samlades på valvakor runt om i Sverige var förväntningarna höga. Opinionsundersökningar hade i mer än ett års tid pekat på ett resultat kring sju, kanske åtta procent. I sämsta fall 6,6, precis som de allra sista mätningarna och vallokalsundersökningen (Valu). Ute bland de mest aktiva rådde två starka uppfattningar: att Jonas Sjöstedt varit mycket bra i debatterna och att det organisatoriskt sett varit den bästa valrörelsen på decennier, kanske någonsin. När det slutliga valresultatet på 5,7 procent kom (+0,1 procent) var det därför av många skäl en chock.

Förvåningen är desto större eftersom de mål vi satte upp i stort sett nåddes.
Det första var att fokusera tydligt på en fråga, vinsterna i välfärden. Det gjorde vi också, och i stort sett varenda fråga från journalister handlade om vinsterna och regeringsfrågan. För en gångs skull satte vi vår egen agenda. Och vi lyckades dra hela debatten åt vårt håll. I slutet av valrörelsen var det inte bara enorma majoriteter som ansåg att vinsterna skulle bort, stora delar av väljarkåren tyckte att frågan var viktig. En undersökning vi gjorde med hjälp av Novus under valspurten visade att 67 procent av de rödgröna väljarna ansåg att vinster i välfärden skulle ”vara en prioriterad fråga för en kommande regering”.
 
Det andra målet var att öka Vänsterpartiets förtroende. Vi visste sedan våren 2012 att det var där partiets riktiga svaghet fanns, och vi gjorde mycket för att ändra bilden av partiet: vi berättade om allt vi åstadkommit i kommuner och landsting, vi presenterade mer av hur vi skulle förändra Sverige och vi hade en partiledare vars förtroende ökade dag för dag. När valet var slut hade tre olika undersökningar (Ipsos, Demoskop och Valu) visat att vi var det – i särklass – mest pålitliga partiet efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Till skillnad från exempelvis Mp och Fi är vi så långt ifrån ett enfrågeparti man kan komma.
Det tredje målet var att nå minst 50 procent kvinnor på alla nivåer, i kommuner, landsting, riksdag, partistyrelse och verkställande utskott. Också det lyckades: när listorna sattes under våren hade vi som första parti i Sverige nått jämställda listor på alla nivåer.

Förutom de tre uttalade målen hade vi sedan valet 2010 det mer luddiga målet att skapa en större och starkare organisation. Också det lyckades: på valdagen 2014 var partiet 80 procent större medlemsmässigt än 2010. Vi hade startat nya partiföreningar på orter där vi inte funnits på decennier. Och känslan, på många ställen, var att partiet var dubbelt så stort som i den förra valrörelsen.
Enkelt uttryckt: vi planerade en valrörelse och genomförde den till punkt och pricka, men resultatet blev inte vad vi förväntade oss. Operationen lyckades, men patienten blev inte frisk. Resultatet leder till många intressanta frågor. Var det för mycket fokus på vinsterna i välfärden? Eller kom de bort i slutdebatterna när alla ämnen var på bordet? Lyckades de andra partierna anpassa sig till vår kritik mot riskkapitalisterna? Eller blev vi för aparta? Är det i motsats till vad vi trott ointressant ur röstmaximeringsperspektiv att ha förtroende för sin politik? Vore det bättre att vara ett enfrågeparti? Spelar det ingen roll att ha en stark organisation i dagens mediala valrörelser? Eller var vår organisation ändå för liten?

Onsdagen efter valet skickade vi ut enkäter till alla partiföreningar. Frågorna var franka och direkta: vi ville signalera att vi välkomnar en debatt om valrörelsen, vinstfrågan, våra svagheter och styrkor. En sak blev tydlig ganska snabbt: i många städer och kommuner har Vänsterpartiet ökat lokalt. Eftersom vårt resultat på kommun- och landstingsnivån är klart bättre – 6,4 respektive 7,0 – är det rimligt att tro att en del av vänsterpartisterna stödröstade antingen på Fi eller S i riksdagsvalet. Det, tillsammans med en extrem medlemsökning, gör att många vänsterpartister, trots riksdagsvalet, tycks se positivt på framtiden. Oavsett det är det nödvändigt att ta reda på vad vi missat i valet 2014.
Den definitiva valanalysen kommer att vara färdig i november. Fram till dess kommer vi säkert vara många som funderar på hur Vänsterpartiet ska ta sig över de hinder som finns för att också bli ett röstmässigt starkare parti i riksdagen.

Aron Etzler

Före detta partisekreterare Vänsterpartiet.