I ett baksäte sitter Riksbankens tidigare chef Stefan Ingves och scrollar mellan diagram på sin mobilplatta.
Men han pratar inte, som man skulle kunna tro, om siffror och samband. Om vilka vetenskapliga beräkningar som ligger bakom Sveriges inflationsmål på två procent. I stället pratar han om att allt egentligen handlar om att hitta en berättelse, en linje, ett budskap som folk tror på.
Han beskriver det poetiskt: ”Det är som att delta i en pjäs som aldrig tar slut. Det är vad det är. Att berätta berättelser om framtiden på ett sånt sätt så att folk förhoppningsvis tror på det. Ett sätt att beskriva det är att jag är en slags ekonomisk sagofarbror.”
Scenen kommer från Olof Berglinds och Nathan Grossmans nya dokumentär Skuldfeber på SVT Play, en brutal uppgörelse med Riksbankens penningpolitik. Kritiken är inte nådig mot Stefan Ingves som satt på tronen vid Brunkebergstorg i sjutton år. Han tillträdde som riksbankschef året då Alliansen vann valet 2006 och lämnade posten strax efter att Tidöregeringen tog över 2022.
I dokumentären granskas de negativa sidoeffekterna av 10-talets lågräntepolitik. Svenskarna har nu blivit ett av världens mest skuldsatta folk, bostadspriserna har stigit mer än i nästan alla jämförbara länder och vår förmögenhetsskillnad är numera en av de mest extrema i världen. Ojämlikheten har exploderat.
År 2010 fanns det 110 miljardärer i Sverige vars förmögenheter motsvarade 21 procent av BNP. Elva år senare hade vi 542 miljardärer som satt på 68 procent av BNP.
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver i dokumentären noll- och minusränta som en ”gigantisk förmögenhetsöverföring” från människor som sparar till människor som lånar. Det gynnar dem som redan äger och missgynnar dem som lever från lön till lön.
Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på.
Men Stefan Ingves vill inte kännas vid att ansvaret för denna utveckling ligger på hans bord. För Riksbanken har inte fått i uppgift att ta hänsyn till ojämlikhet, privat skuldsättning, bostadspriser eller arbetslöshet. Det finns bara ett inflationsmål på två procent och ett verktyg i form av räntan – vad effekterna blir av att blint jaga detta mål är inte hans problem
Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på. Financial Times-journalisten Gillian Tett beskriver centralbankernas arbete som ett ”subtilt bondfångeri”. Hon menar att centralbankschefer gärna vill framställa ekonomin som en absolut vetenskap, men att det i verkligheten handlar om illusioner och myter.
Vilket är precis vad Stefan Ingves bekräftar när han beskriver sig själv som sagofarbror.
När han senare ställs mot väggen i dokumentärens crescendo försvarar han det godtyckliga inflationsmålet på två procent med att man måste ha en ”riktning” när man ska övertyga väldigt många människor: ”Det fungerar inte i ett samhälle att varje morgon stiga upp och säga: Jag har ingen aning om vart vi ska vara på väg.”
När Riksbankens gravt felaktiga prognoser ifrågasätts utbrister han: ”Alternativet vore att säga att vi inte har en aning om någonting.” Och det vore väl alltför ärligt förstås.
Till slut tycker jag nästan synd om Ingves. Hans sorgsna och uppgivna blick. Lunkandes genom de tomma korridorerna i sin långa rock. Fångad i pjäsen utan slut och med uppdraget att upprätthålla den penningpolitiska illusionen. Frågan kvarstår om han hade mandat eller verktyg att göra något avsevärt annorlunda under sina sjutton år.
Därför borde Berglind och Grossman i sin nästa dokumentär ta sig an den andra sidan av myntet: politikernas ansvar och finanspolitikens roll. Varför har politikerna avsagt sig makten över penningpolitiken? Varför har man inte gett Riksbanken fler faktorer att ta hänsyn till? Och varför har inte finanspolitiken använts för att dämpa effekterna av de låga räntorna? Huvudpersonerna i detta drama är inte Stefan Ingves, utan Anders Borg och Magdalena Andersson.
