I Frankrike har mansrörelsen på nätet blivit en kulturell och ekonomisk maktfaktor. ”Manosfärens” influerare lär upp pojkar i maskulint beteende, samtidigt som de matar dem med högerextremt innehåll. Nu har deras idéer nästlat sig in i den bredare högern.
När Julien Rochedy fick veta att Éric Ciotti hade anslutit högerpartiet Republikanerna till högerextrema Nationell samling kunde han inte dölja sin glädje: ”Min politiska dröm i över tio år”, skrev han entusiastiskt på sitt X-konto med 137 000 följare.
Den stilige 30-åringen, som i början av 2010-talet var ordförande för Nationella frontens ungdomsförbund, lämnade det högerextrema partiet 2014, främst i protest mot ”småkillar runt [tidigare partiordförande] Florian Philippot” – en grupp som han avfärdar som ”inte riktiga män”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Tillsammans har de fantiserat ihop en värld styrd av kvinnor, där maskuliniteten befinner sig under ständigt hot
Efter det har Rochedy försökt organisera utbildningar i maskulinitet och förförelse vid onlineskolan École Major – ett projekt som gick i stöpet, trots det ursprungliga löftet att lära ut ”mod”, ”erövringsanda” och ”vilja till makt”. I dag har han i stället en karriär som Youtubeprofil, och ger samtidigt ut böcker på förlaget Éditions Hétairie med titlar som Kärlek och krig: Svar till feministerna (2021), Veni vidi vici: Hoten från vänstern (2021, med Papacito) och Övermänniskor och undermänniskor: Människans värde och öde (2023).
Bakom Rochedys olika initiativ finns en ambitiös plan: han vill återställa ”det maskulina idealet om en hälsosam och aristokratisk virilitet, den europeiska ’totala mannen’, från greken till gentlemannen”.
Tillsammans med profiler som Papacito, Baptiste Marchais, Valek och Stéphane Édouard förkroppsligar Rochedy eliten inom den franska maskulinistiska sfären – den så kallade manosfären. Tillsammans har de fantiserat ihop en värld styrd av kvinnor, där maskuliniteten befinner sig under ständigt hot. Utöver homofobi och kvinnohat kombineras visionen ofta med främlingsfientlighet och en önskan om auktoritärt styre.
Antropologen Mélanie Gourarier (bilden), som under flera år har intervjuat grupper av män som presenterar sig som ”förförare”, har konstaterat att de idéer det rör sig om blir allt vanligare:
”Den här diskursen har utvecklats under tre […] decennier i Frankrike, och mer allmänt i Europa och Nordamerika, kring försvaret av fäder, män och det maskulina i allmänhet. Även om dessa offerberättelser i stort sett inte har något samband med varandra så härrör de alla från samma maskulinistiska ideologi, uppbyggd kring försvaret av ’männens sak’”. En reaktion på ”feministisk kamp” och ”flera decennier av misandristiskt förtryck” (manshat).(1)
Vissa förförare, så kallade pickup artists, har tagit tillfället i akt. Mot betalning tränar de upp sina manliga kamrater, som lamslagits av den sexuella marknadens nya spelregler. De är både esteter och jägare, och deras förmåga att ragga upp kvinnor hänför deras publik. De skyr inga medel för att få kvinnor i säng, och utbyter tips och tricks för att bryta ned alla ”sista-minuten-motstånd” som kan få deras ”byte” att ”fly”.
På andra sidan av den maskulinistiska rörelsen finns incel-männen. (2) De har gett upp, lever i celibat och hatar kvinnor som berövar dem de sexuella relationer som de känner sig berättigade till. På olika nätforum publicerar de sina mörka idéer, och de mest radikaliserade begår attentat och sedan självmord. Som Elliot Rogers, som dödade sex offer 2014, eller Scott Beierle, som sköt två i USA 2018, eller Jake Davison i Storbritannien (fem offer 2021).
För att skydda sig från denna risk väljer så kallade MGTOW:er (”män som går sin egen väg”) att helt bryta med kvinnorna. Nuförtiden är det farligt att ha relationer med kvinnor, anser de. Hur många karriärer har inte krossats efter att en ”feminazi” klagat på olämpligt beteende? För att inte tala om rättssystemet, som i all sin misandri systematiskt dömer till mödrars fördel i skilsmässofall och berövar männen deras barn, samtidigt som de döms till ruinerande underhållsbidrag.
I 1968-rörelsen samlades män, i likhet med feministiska grupper, för att diskutera patriarkatet och dess avigsidor. Men ”mäns initiativ att gå samman”, förklarar statsvetaren Francis Dupuis-Déri, ”banade väg för utvecklingen av en maskulinistisk ideologi och en antifeministisk motreaktion. Principen om separatism har inte samma politiska betydelse eller samma effekt för den dominerande som den har för den underordnade”. (3) Han påpekar att ”maskulinitetskriser” har ägt rum i så vitt skilda epoker och samhällen som det antika Rom, Nazityskland och dagens Indien, och skrattar: ”Män befinner sig inte i kris, de har kriser.”
Mélanie Gouarier, som är specialiserad på kön och sexualitet, skriver att ”den historiska återkomsten av temat om maskulinitetens ’kris’ eller ’sjukdom’ understryker den roll som detta motiv spelar som instrument för motstånd mot förändringar i könsrelationerna”. Den alarmistiska retoriken är både en markör och ett banér – som utnyttjas av en social motrörelse som på internet och i sociala medier förkroppsligas av profilerna i manosfären.
I Frankrike bidrar maskulinismen på nätet dessutom till extremhögerns kulturella kamp. Framstående äldre har banat väg för det unga gardet, exempelvis högerprofilen Alain Soral (bilden). Innan han återtryckte den ökände antisemiten Édouard Drumonts bok Det judiska Frankrike skrev han böcker där han oroade sig över männens öde. (4) När han spelade in filmen En förförares bekännelser (2001) så hyllades den av den anrika filmtidskriften Les Cahiers du cinéma.
Den högerextrema journalisten och sedermera presidentkandidaten Éric Zemmour var å sin sida snabb med att koppla försvaret av manligheten till Frankrikes öde. I Det första könet (2006) informeras läsaren om att ”allt skedde som om franska och europeiska män – som hade lagt ned sin fallos och inte längre kunde eller ville befrukta sina numera motsträviga kvinnor – hade ropat på hjälp från sina tidigare ’tjänare’ som de hade emanciperat”. Tidningen L’Express (23 februari 2006) noterade att ”mitt i den rådande konformismen skadar det inte med lite oförskämdhet”.
Bland de franska ”mascus”-influerarna utmärker sig Anne-Thaïs du Tertre d’Escoeuffant, mer känd under sin pseudonym Thaïs d’Escufon. Hon var en kortlivad medlem av den högerextrema rörelsen Action Française och talesperson för Génération identitaire, men utkämpar nu för tiden ett krig på internet mot ”det moderna samhället, som har gjort män olyckliga och kvinnor principlösa”. (5) I sin nya roll som expert på könsrelationer kommer hon till de vita männens undsättning. Under samma tid har hon fyrdubblat antalet prenumeranter.
Med sin övertygelse om att ”feministerna har förstört allt” lämnar Thaïs d’Escufon (bilden) ingen kanal orörd. På X, YouTube, Tiktok och Telegram går hon till angrepp mot ”vilda” kvinnor och varnar: ”En man med en lysande framtid förtjänar en kvinna med ett rent förflutet.” Genomsnittliga män är bortskämda och lär sig av henne hur man undviker fällorna med ”tchoins” – ett ivorianskt slangord för ”lätt flicka” – för att hitta en ”kvinna av högt värde” som de kan bilda familj med. Och så säger hon till sina 67 500 följare på X: ”Om en kvinna verkligen älskar dig och du behandlar henne väl kommer hon att laga mat åt dig, ligga med dig, stödja dig i dina projekt, ge dig barn, göra hushållsarbetet, lyda dig, respektera dig. Det är det absoluta minimum. Annars bör du lämna henne.”
Tiktoks algoritm bryr sig inte om subtiliteter: affärsmodellen hos 15–24-åringarnas favoritapp uppmuntrar tvärtom till spridningen av stötande och upprörande innehåll. Inte heller den senaste rapporten från Frankrikes högsta råd för jämställdhet mellan kvinnor och män om sexismen i landet ger någon anledning till optimism. ”Maskulinistiska reflexer och machobeteende blir allt mer förankrade, särskilt bland unga vuxna män, medan kvinnans förpassning till hemmet och modersrollen åter är på frammarsch”. (6)
Om en kvinna verkligen älskar dig och du behandlar henne väl kommer hon att laga mat åt dig
Men det beror inte enbart på Thaïs d’Escufon.
Den 26 maj 2024 blir Thibaud Delapart, även känd som Tibo Inshape, Frankrikes största youtubare med 20 miljoner följare. Mellan två magoperationer deltar han i marknadsföringen av den allmänna värnplikten i en video betald av regeringen, spelar in en vlogg med gendarmerna och uttrycker sin oro över otryggheten i samhället.
Samtidigt som han förkroppsligar virilitet har denna fitnessfilmare känslor som alla andra. I juni 2017 organiserade han ”Miss Inshape-valet” för att hitta en följeslagare: ”Är du en liten [sic] och minst 18 år? Gör en video där du förklarar varför du borde bli den nya Miss Inshape, så får följarna rösta för att välja den bästa kandidaten!”
Tillsammans med sexologen Thérèse Hargot delade han nyligen med sig av sina ”intima frågor”. ”Hur håller man ut längre i sängen?” Sex ”är en laginsats”, svarar Hargot. ”Kvinnor är ansvariga för sin sexualitet. […] Bara för att man har sex betyder det inte att man måste vara passiv. Det är som när du har fest hemma […], du bestämmer vad du serverar till aperitif och när du slänger fram desserten.”
I dag sprids maskulinistiskt innehåll i banaliserad form av influerare på internet, särskilt på forum som Reddit eller Jeuxvideo, och underlättas av pseudonymisering.
”Sociala konsumentnätverk som Twitter, Facebook, Instagram, Tiktok och Snapchat har blivit plattformar för att främja maskulinistiska idéer”, konstateras det i en rapport från forskningsinstitutet IGG. ”Situationen är desto mer oroande med tanke på att de flesta av användarna är unga och de sociala nätverken är en integrerad del av deras socialiseringsprocess.” (7)
Redan 1995 konstaterade den australiensiska sociologen Raewyn Connell att den manliga dominansen måste stå ut med att få sin legitimitet ifrågasatt. Hon menar att ”den hegemoniska maskuliniteten förkroppsligar en strategi som ’accepteras vid ett givet tillfälle’. När förutsättningarna för att försvara patriarkatet förändras, undermineras dominansen hos vissa former av maskulinitet.” (8)
Denna hegemoniska och samtidigt ständigt omförhandlade maskulinitet gör det möjligt för den manliga dominansen att samtidigt vidmakthålla och återuppfinna sig själv. Mélanie Gourarier påpekar att ”de nya uppmaningarna att hävda en känslighet och känslomässighet som är helt maskulin inte ska ses som en försvagning av det maskulina”. Tvärtom sägs det bidra till ”utvecklingen av en ny maskulin normativitet, på bekostnad av män som inte kan tillägna sig den eftersom de saknar de nödvändiga verktygen. Det räcker alltså inte att vara man för att åtnjuta den makt som följer med den statusen, man måste vara man på rätt sätt”.
Ändå präglas tidsandan av ifrågasättande av sexistiskt och sexuellt våld och könstillhörigheter. Det kan inte ens nätentreprenörerna ignorera.
Ett exempel är Benjamin Névert – ”en ’dekonstruerad’ kille, en riktig kille”, enligt Le Monde (10 oktober 2021), med över 560 000 följare på YouTube. Han är författare till boken Jag är inte viril (2021), och talar regelbundet om de svårigheter som män ställs inför och de krav som tynger dem.
I hans webbserie ”Entre mecs” (”Killar emellan”) kan gästerna prata om allt från sina svårigheter med att säga ”jag älskar dig” till ämnen som dejting, sex och att göra slut. Eller helt enkelt ”kuken”.
”I dag är jag helt klart en feministisk man”, berättar Névert. Detta manifesteras i den ”känsliga, mänskliga och rörande realistiska” film han gjorde 2022. Bakom den stod porrfilmsproducenten Dorcel – den franska ledaren inom porrindustrin, där vissa av de anställda har anklagats för våldtäkt, grovt koppleri och grov människohandel.
Nu kunde de äntligen lägga till en influerares verk till sin katalog med titeln ”Riktiga par, riktiga knull”. Patriarkatet har fått sig en rejäl omgång.
1. Mélanie Gourarier, Alpha mâle: Séduire les femmes pour s’apprécier entre hommes. Seuil, 2017.
2. Förkortning av involuntary celibate, eller ”ofrivilligt celibat”.
3. Francis Dupuis-Déri, La Crise de la masculinité. Autopsie d’un mythe tenace. Éditions du remue-ménage, 2018.
4. Alain Soral, Sociologie du dragueur. Éditions Blanche, 1996. Vers la féminisation? Démontage d’un complot antidémocratique. Éditions Blanche, 1999.
5. ”Les femmes modernes ont tout détruit!”, intervju med Livre Noir, 12 november 2023, droite.tv
6. ”Årlig rapport 2024 om sexismens tillstånd i Frankrike: fokus på sexismens rötter”, nr. 2024-01-22-STER-61, 22 januari 2024, haut-conseil-egalite.gouv.fr
7. ”Att bemöta maskulinistiska diskursers på nätet”, Institut du genre en géopolitique, 16 oktober 2023, igg-geo.org
8. Raewyn Connell (red.), Masculinités: Enjeux sociaux de l’hégémonie. Éditions Amsterdam, 2022.
Översättning från franska av Jonas Elvander.
Artikeln är ursprungligen publicerad i Le monde diplomatique.