Uppgörelsen i Zimbabwe väcker hopp men också farhågor. Den ses i stora delar av världen som en seger för afrikansk diplomati och chefsdiplomaten, Sydafrikas förre president Thabo Mbeki. Men framför allt som en seger för det zimbabwiska folket. Flera europeiska länder och USA har utmärkt sig genom att visa närmast förakt för förhandlingslösningen. I ett sista försök att sabotera uppgörelsen införde EU och USA nya sanktioner mot Zimbabwe endast dagarna innan den förre oppositionsledaren Morgan Tsvangirai blev landets nye premiärminister.

Morgan Tsvangirai kommer nu att få samarbeta med president Robert Mugabe, som sitter kvar på sin post.
I över ett decennium har de två varit till synes oförsonliga motståndare som dominerat den politiska scenen. Tsvangirai har otaliga gånger anklagat Mugabe för diktaturfasoner och denne har i sin tur avfärdat sin motståndare som ”västlakej”. Båda har haft delvis rätt.
I en propagandaoffensiv, som inte har saknat rasistiska undertoner, har USA och EU mobiliserat alla resurser, politiska, ekonomiska och kulturella, för att ge Mugabe skulden för situationen i Zimbabwe. Syftet har varit att få bort honom. Tsvangirai och hans parti MDC har stämt in i kören och därför stötts av Väst. Som nytillträdd premiär­minister förklarade emellertid Tsvangirai att världen nu måste komma över sin Mugabe-fixering.
– Det här är större än Mugabe. Folk måste sluta att tala om honom som enda problemet. Mugabe är en del av problemet, men också en del av lösningen. Han är inte det hinder som vi nu står inför, sa Tsvangirai.
För den nya regeringen i Harare gäller det att få samarbetet att fungera. MDC är närmast ett nyliberalt parti. Det har sin väljarbas bland städernas lönearbetare och har utlovat privatiseringar. Partiet vill också återupprätta samarbetet med Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken och har därför utlovats massivt stöd från Väst.
Koalitionspartnern, Zanu-PF, är ett nationalistiskt parti. Det har sin väljarbas bland landsbygdens småbönder och har gjort drastiska statliga ingripanden i ekonomin och brutit med IMF. Så länge partiet leds av Robert Mugabe kan det heller inte räkna med stöd från Väst.

Jordreformen har i grunden förändrat Zimbabwe. Tidigare dominerades ekonomin av 4.500 storjordbruk inriktade på export. Med exportinkomsterna skulle landet moderniseras. Det var en ohållbar utvecklingsstrategi, vilket i dag erkänns av ekonomer ur skiftande läger.
Nu finns hundratusentals nya småjordbrukare. Att dessa jordbrukare ännu inte kunnat producera tillräckligt med livsmedel beror till stor del på återkommande torka och brist på insatsvaror, en brist i sin tur delvis orsakad av de sanktioner som riktats mot Zimbabwe. Det är därför som en stor majoritet av världens länder har fördömt sanktionerna och krävt att de hävs. Det är alltså inte brist på kunskap och initiativförmåga bland de nya bönderna som ligger bakom matbristen, som en smårasistisk västerländsk diskurs gör gällande.
Tvärtom, redan nu har mindre industrier och kooperativ etablerats kring de nya jordbruken och grunden är lagd för ett hållbart jordbruk med potential att upprätta livsmedelssuveränitet.

Att uppgörelsen i Zimbabwe kom nu, beror på att ingen av de politiska krafter som dominerat landet det senaste decenniet, MDC och Zanu-PF, var kapabel att styra Zimbabwe mot en bättre framtid på egen hand.
Frågan är om de kan göra det tillsammans.
Den största faran ligger i att uppgörelsen förblir en elituppgörelse, som för tillbaka Zimbabwe på en IMF-sanktionerad ”frihandels”-kurs och vältrar över kostnaderna för att återupprätta en ortodox, råvarubaserad kapitalistiskt ekonomi på småbönder och lönearbetare.