Vem var den verklige Jesus?
En lagtrogen judisk revolutionär som med våld ville störta såväl den romerska ockupationsmakten som den judiska prästklassen. Någon gudason var han inte. Det ”Guds rike” som han avsåg att införa var inte ett transcendent himmelskt tillstånd, utan ett mycket konkret, jordiskt samhälle. Först efter korsdöden kunde den fattige snickaren från Nasaret förvandlas till det inkarnerade Ordet.
Det menar den amerikanske religionsvetaren Reza Aslan i bästsäljaren Upprorsmakaren, en bok som på grund av författarens muslimska bakgrund väckt mycket helig vrede från hemlandets kristna höger. Boken har nu kommit på svenska.
Aslans tes är knappast så ny som marknadsföringen gjort gällande. S.G.F. Brandon presenterade den utförligt redan 1967 i Jesus and the Zealots: A Study of the Political Factor in Primitive Christianity. Den har också en hel del blottor, vilket mer meriterade teologer än Aslan inte varit sena att påpeka. Men den är viktig i det att den har aktualiserat frågor om den politiska radikalism som präglar Jesus och som efter att kristendomen på 300-talet blev statsreligion så ofta undantryckts i traditionen.

Visst var Jesus revolutionär, i den meningen att han talade om en totalt annan ordning, oavsett om vi anser den himmelsk eller jordisk. Han erkände inga sociala hierarkier. Han vände sig med emfas mot de mäktiga och rika. Detta finns faktiskt, som den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutierrez skrivit om, materialiserat i kristendomens viktigaste symbol: korset. Varför avrättades Jesus? Jo, därför att han utgjorde ett politiskt hot mot Rom.
Den skara människor som vördade honom formade sig också mycket riktigt till en motståndsrörelse. Många valde martyrdöden framför att offra till kejsaren. Inte för att behaga någon gud, utan, som teologen Patrik Hagman skriver i Om kristet motstånd (2011), därför att de ansåg att offret till kejsaren legitimerade det rådande samhället. De kristna ville se ett annat samhälle. I ett starkt hierarkiskt system där alla visste sin plats och knappast något utbyte skedde mellan klasserna upprättade de i stället en egendomsgemenskap där slavar och fria, män och kvinnor inte bara kom i kontakt med varandra, utan också förutsattes älska varandra.
Inte konstigt att de förföljdes, korsfästes och torterades.
Det är, som Hagman påpekar, svårt att förstå hur man som kristen i dag kan försvara det liberalkapitalistiska systemet. Den som vill gå i Jesus och de första lärjungarnas efterföljd borde inte bara underkänna den sociala och ekonomiska ojämlikheten utan också främmandegöra dess ideologiska överbyggnad: den konsumistiska ideologin. Hagman själv hämtar inspiration i den asketiska riktningen när han skriver att ”alla njutningar som är lätta att paketera som produkter är suspekta”. Slutsats: Kristna har inte större anledning att offra till kejsaren i dag än de hade för 2 000 år sedan.
Just nu sker en intressant förskjutning av kristendomens maktcentrum. Europa tappar mark. Det är i Latinamerika, Afrika och Asien, på platser med befrielseteologiska rötter, som den världsvida kyrkan växer. Rörelsen öppnar för nya perspektiv och problemformuleringar.

Ett oväntat exempel på förskjutningen fick vi året då katolska kyrkan hittade efterträdare i Sydamerika, rättare bestämt i Argentina, för första gången. Franciskus har inte gett några tecken på att vilja riva upp katolska kyrkans konservativa familje- och sexualmoral (även om han har uttryckt missnöje med många företrädares fixering vid den), men när det kommer till de ekonomiska frågorna låter han som en flammande socialist. Han har inte bara i starka ordalag fördömt girighet och ”materialism” på det där vaga, moralistiska sättet som religiösa företrädare i allmänhet har en tendens att göra.
I den nyutkomna boken Evangelii Gaudium (2013) riktar han mycket konkret kritik mot kapitalismen, som ”dödar”, som innebär en ny ”tyranni” – marknadens. Han underkänner den liberala nedsippringsteorin, kräver en förändring av det ekonomiska systemet och ifrågasätter rent av det privata ägandet. Välfärdsreformer är endast en tillfällig åtgärd: ”Så länge som de fattigas problem inte finner en radikal lösning genom att man avvisar marknadernas absoluta självstyre och finansiell spekulation och genom att man attackerar ojämlikhetens strukturella orsaker, kan man inte finna någon lösning för världens problem och inte heller för något annat problem. Ojämlikhet är roten till allt socialt ont.”

En angelägen invändning mot Aslans bok är att någon demaskering av urkunderna knappast är nödvändig om man hos Jesus vill hitta stöd för social och ekonomisk progressivitet. Den finns ju redan där, i evangelierna. Om Paulus ambition var att rensa ut det politiskt hotfulla ur kristendomens upphovsman, vilket Aslan menar, måste man nog säga att han gjorde ett uselt jobb. Lyssna bara på Jesus programförklaring när han i Lukasevangeliet besöker synagogan i Nasaret:
”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”