Hösten 2008. En sal på ABF-huset i Stockholm fylls med storpublik när författarna Anneli Jordahl, Johan Jönsson och Göran Greider ska diskutera ”Klasshat i vår tid” på Socialistiskt forum. Deltagarna i panelen talar öppet om de aggressiva känslor de kan känna inför borgarklassens förakt för arbetarklassens kvinnor och män.

Den levande publikdebatten präglas av många socialdemokrater.

Den ena SSU:aren efter den andra går in i debatten och talar om sitt eget klasshat. Vänsterpartister, som ju egentligen mycket oftare talar i termer av ”klass mot klass”, märks inte här, de lär sitta och lyssna på riksdagsmannen Hans Linde som pratar om handelspolitikens bidrag till jämställdhet eller ett föredrag om ”Vården, marknaden och EU” som pågar parallellt.
Något händer.
Inom SSU finns en levande och alltmer självmedveten och offensiv idédebatt. Medan vänsterpartiets interna debatt fortfarande kretsar kring ganska ointressanta politiska symbolfrågor, såsom frågan om huruvida Kuba är demokratiskt eller inte, har den socialdemokratiska idédebatten på senare tid vitaliserats påtagligt.
Medan vänsterpartiet gärna vill, men inte anser sig kunna, satsa på medlemsstudier och idédebatt, satsar framför allt SSU och LO numera systematiskt på just medlemsstudier och en levande debatt inom arbetarrörelsen.

Det är kanske Mona Sahlin-effekten. Många är uppenbarligen trötta på topp-och byråkratstyret inom SAP.
SAP:s ungdomsförbund intresserar sig sedan ett tag tillbaka för teoretiska frågor, utan att för den skull ha börjat tugga samma postmarxistiska teser som s-studenterna. På senare år har dessutom SSU:s tidskrift Tvärdrag målmedvetet utvecklats till ett forum för en visionär idédebatt som står i nära anknytning till rörelsens praktik. Dessutom har SSU återupptäckt den gamla folkrörelselinjen och jobbat hårt på att rekrytera nya medlemmar inom LO-kollektivet.
Sveriges socialdemokratiska arbetarrörelse verkar på sätt och vis vara på väg ur den visionslöshet som rådde på 1990-talet. Då talade sosseförnyarna om en tredje väg och kunskapssamhällets utmaningar. Nu återupptäcker man den gamla socialdemokratiska rörelsens dygder – och sålunda är det ingen slump att ord som klasshat plötsligt spelar en roll igen.
Två färska böcker markerar den trend som just nu råder inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Jens Lundberg, SSU:s ”idépolitiska ledare”, och Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag, har redigerat antologin Snart går vi utan er. Redaktörerna konstaterar inledningsvis att SAP för 120 år sedan faktiskt bildades av unga radikala som ville förändra samhället. Vad tänker då dagens unga socialdemokrater om partiets och samhällets utveckling?

De är uppenbarligen missnöjda över moderpartiets visionslöshet. Men det är inte de radikala ursossarna som lyfts – Branting, Danielsson och Sterky nämns inte alls i sammanhanget. Somliga av de stora männen från rörelsens blomstringstid – Wigforss, Möller, Meidner och Palm – citeras flitigt.
Tesen är att socialdemokratins styrka var dess fokus på ”provisoriska utopier” (för att tala med just Wigforss), man skapade de stora strukturella reformerna.
De unga sossarna som skriver i antologin tittar tillbaka – med stolthet och med ett beundransvärt rent samvete.
Och där ligger nog den avgörande kvalitativa skillnaden när man jämför med vänsterns historiesyn; vänstern törs ju knappast vara stolt över hela sin egen historia och förminskar den då hellre till det atypiska: Ådalen, spanska inbördeskriget och 1940-talets antifascistiska motståndskamp. Medan SSU:arna kan vara stolta över sin rörelses forna vardag, tvingas 2000-talets unga vänster att vara stolt över det som var minst vardagligt för rörelsen…

Intressant i sammanhanget är Jenny Anderssons studie av socialdemokratin och ”folkhemsnostalgin”, När framtiden redan har hänt. Även Andersson hör till Tvärdrag-kretsen och konstaterar att en ny generation upptäcker folkhemmet som ”vision” bortom all den tomma och visionslösa politik som socialdemokratiska regeringar länge har stått för.
Persson-erans missbruk av folkhemsretoriken kan ersättas med en ny välfärdsoffensiv. Hon spår att finanskrisen skulle kunna bli ”en katalysator för en ny socialdemokratisk tid”.

Välfärdsstaten ska alltså återupptäckas som ”socialdemokratins unika antikapitalistiska socialistiska praktik”, med Daniel Suhonens ord. För alla vänsterpartister, som i åratal ägnat sig åt att försvara den offentliga sektorn, borde det vara ett övertygande argument för att bli sosse. Enligt Suhonens ord är den offentliga sektorn nämligen ”socialdemokratin förkroppsligad”.

När sossarna uppfinner sig själva igen, är det kanske dags att lyfta vänsterns symbolfrågor? Vi får se. I alla fall är det bra att den trötta svenska arbetarrörelsen uppenbarligen har vitaliserats igen.