I hela mitt liv har jag vetat vem Harald Edelstam är – han är en hjälte.

Jag minns rörliga bilder som pappa visade mig på en lång man som vinkar till chilenare och det är snö ute. Harald Edelstam var ambassadör i Chile under kuppen mot Allende och räddade många människor med ett exceptionellt mod som ingen annan ambassadör visade. Han jobbade även på ambassaden i Norge under andra världskriget och var motståndsrörelsen behjälplig.

Det finns många historier om denna modiga mans hjältedåd. Tyvärr är boken om honom en misslyckad biografi. Det är rörigt, detaljer blandas med viktiga fakta, huller om buller utan inbördes rangordning, det finns ingen rytm mellan information som kan beläggas med fotnötter och rena hörsägen. Författaren är noga med att tala om de gånger som han berättar något som inte kan kopplas till ett skriftligt dokument vilket är tröttsamt och ointressant. En författare gör ju alltid en egen bedömning av sanningen som ska publiceras. Oändligt massa namn staplas på varandra och det är svårt att urskilja en linje i en bok som hoppar fram och tillbaka och förvirrar sig in i sidospår som inte leder vidare. Till och med Harald Edelstam själv försvinner ibland i alla omvägar i exakta skildringar av norska motståndsrörelsens förehavanden.
Den här boken hade lika gärna kunnat vara en bok om UD. Kanske hade den vinklingen också varit mer intressant för det är onekligen en bunt fega kräk på det där departementet. Sverige som det lilla landet som kämpar för mänskliga rättigheter, står upp för de svaga och kämpar för demokrati i alla lägen får sig en ordentlig törn. Eftergiftspolitiken mot Tyskland under andra världskriget handlade också om nazister som arbetade på UD. Harald bestraffas med att granska räkningar efter att han skickas hem från Norge medan jämngamla kappvändare gör karriär. Dessutom blir han mobbad på sin arbetsplats efter hemkomsten från både Norge och Chile.

Efter Chile tar det en evighet innan han ens får en ny post och posten han får är inte ens i Europa som är kutym om man är nära pensionsålder.
Med ens förstår jag varför vi aldrig fått reda på hur Wallenberg dog. Det var väl ingen på UD som ville veta. Och hade han kommit hem hade han förmodligen bestraffats med kvittoklippning på UD.