Det privata är politiskt. Även när det gäller tänderna. Rustad till just tänderna med ideologisk övertygelse bytte jag för några år sedan tandläkare, från den privata jag besökt tidigare i födelsestaden Helsingborg, till den offentligt drivna folktandvården i Malmö. Mycket nöjd var jag efter första besöket trots att tandstensputsningen kostade det dubbla. Pengar hade jag och de gick åtminstone inte till vinst åt någon privat ockrare, minns jag kanske att jag tänkte.
Året därpå satte jag mig åter i tandläkarstolen för att få beröm för mina välskötta tänder. Beröm fick jag, men just som jag skulle resa mig och gå skakade tandläkaren bekymrat på huvudet. Röntgen visade karies minsann och det djupt. Äsch, hål kan ju lagas och sen blir allt frid och fröjd igen. Nix.
I ett halvår gjorde sig tanden ständigt påmind ibland mindre, ofta mer. Inte dricka för varmt, inte dricka för kallt, inte andas in kall luft, inte bita för hårt i müslin. Ni fattar. Flera återbesök och en handfallen tandläkare som penslade lite och slipade lite på den sneda lagningen. Några tröstande ord om att det åtminstone var liv i tanden.
Det slutade i katastrof åtta månader efter ingreppet. Fredagsstängt hos tandläkaren. Två sömnlösa dygn och en ask smärtpiller innan en akuttandläkare äntligen kunde borra upp tanden och ta bort det där onda. Tanden är stendöd och nu väntar rotfyllning.
Den låter jag ingen annan än min förra privata tandläkare få göra. Sist jag såg henne var när vi hamnade mitt emot varandra på en lunch i hennes lokala Rotaryklubb. Jag var där som lokalreporter för att skriva om något av klubbens välgörenhetsprojekt.
Sensmoralen? Tja: Hur kan vi få en bra offentlig tandvård för alla om vi hymlar med den magnifika kraften i en försoningsrotfyllning?
