Knappt har den militära ryska flygövningen mot Sverige hunnit avslöjas i Svenska Dagbladet förrän Alan Widman (FP) och Dagens Nyheter skriker om Natomedlemskap. Att Sveriges extremt nära samarbete med Nato snarare gör att Ryssland övar än mer militärt mot Sverige bryr sig inte Natovännerna om, för då har vi ju USA i ryggen. Att Sverige dessutom skulle tvingas härbergera kärnvapen är det också bäst att inte nämna. Det är inte så populärt.
Starka krafter tillsammans gör nu sitt bästa för att utmåla Sverige som ett hjälplöst offer för ryska intressen om inte Nato ställer upp. Opinionsmässigt måste då krafter som inte vill sätta Sverige i en Kalla kriget-organisation stå på sig och arbeta för ett försvar som är inriktat på något mer än att kriga i Afghanistan och försvara Mälardalen i några dagar, som Krigvetenskapsakademien har uttryckt det. Det är naturligtvis en ovan position för vänstern, som med goda skäl är van vid att endast tala om nedskärningar av försvaret. Men hur ska Natokraven annars bemötas politiskt?

Att bara hålla tyst när det gäller försvarsfrågor övertygar ingen. Alternativet total nedrustning har åtminstone hittills inte varit den svenska vänsterns väg.
Alternativet till dyra krigsäventyr utomlands och Natomedlemskap borde vara neutralitet och ett eget försvar, inriktat på att försvara Sveriges gränser men också fokuserat på att hantera moderna hot som naturkatastrofer, terrorism och klimatförändringar.