Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Ett land som startar ett förstörelsekrig överlever det aldrig. Se hur det gick för Österrike-Ungern efter första världskriget.

En mössa hade nog gjort susen. Han ser förnärmad ut när jag frågar om han fryser. 

”Det är okej”, svarar han stoiskt. 

Vi promenerar längs en väg i Gabna, samebyn som i december förra året förlorade ett mål där de motsatte sig företaget Viscarias avsikt att utvinna koppar. Samebyns ”sista kvarvarande funktionella betesmarker”. Jag frågar om hans intryck av Kiruna, om samernas sak och om hur han ser på framtiden för Ryssland.  

Vad menar du med att naturen är ond?

– Jag är kulturhistoriker och har hela livet varit intresserad av varför människor startar revolutioner, och varför de inte gör det. Först tänkte jag att det hade att göra med religion eller kultur, men med tiden blev jag allt mer materialistisk. Allt börjar med naturresurserna: torv, malm, olja. Jag har sett mycket olja i mina dagar. 

Alexander Etkind växte upp i en intellektuell judisk familj i Sankt Petersburg – eller som han ständigt rättar mig under samtalet: Leningrad – en stad som fungerat som imperiets burgna och kulturella skyltfönster. Där syns oljan i sina andra skepnader, som lyxiga bilar, kaviar och märkesväskor. 

Kan du minnas en särskild händelse som var en vändpunkt för dig?

– Det var mer att jag började fundera över varifrån alla pengar kom. Jag ville fatta det. Och hur det kunde vara så fult, och hur pengarna fastnar i fickor. Begreppet korruption räcker inte. Sådant funderade jag på långt före invasionen, före 2014 som föregåtts av tio, femton år av tillväxt och optimism. ”De feta åren” kallas de numera. Allt kom från olja och gas och sådant som krävde billig arbetskraft eller till och med slavarbete. Så är det än i dag. 

Jag berättar om ett minne jag har från mitt första besök i Ryssland då jag på en restaurang serverades en flaska av det franska märket Perrier. Hur kunde detta vida land inte ha någon egen källa för kolsyrat vatten?

– Det handlar om prestige, men också om miljöförstöring. Det finns inget rent vatten kvar längre. Kranvattnet är också giftigt. Öl är ibland billigare än vatten. 

Det är februari 2026 och fyraårsdagen närmar sig för Rysslands invasion av Ukraina. Ju mer händelserna utvecklats över tid i USA och Kina, desto mer framstår kriget som en strid om dessa naturresurser. Att dela de resterande godsakerna på jorden mellan sig i ett strategiskt spel. Ryssland vill vara med. Alexander Etkinds senaste bok, Rysslands krig mot moderniteten, har nyligen översatts till svenska (Ersatz). 

– Jag kallar den min krigsdagbok och följer samma logik som Nature’s evil. Men nu är det ondskans politik. Samma naturresurser blivit en källa till krig. Naturen är inte ond, men ojämnt fördelad vilket leder till våld. Många gör anspråk på marken. Som här.

Plötsligt får vi kasta oss åt sidan. Tre enorma snöskotrar swishar stöddigt förbi oss. Vi vinkar snällt. Det blir ytterligare en illustration av Alexander Etkinds tes. 

– Även rennäringen behöver bensin som kommer från fjärran länder som Saudiarabien, Venezuela och Sibirien. Och på vägen orsakar oljan politisk ondska. 

Ryssland lämnade Alexander Etkind redan 2004. Numera är han baserad vid Central European University i Wien. Men han har kvar en lägenhet i Sankt Petersburg trots att han uppfyller de flesta kriterier för att stämplas som ”utländsk agent”.

Det oroar mig att folk inte protesterar. Människor älskar sina bilar och sin luftkonditionering.

– Jag var optimistisk och trodde att kriget skulle ta slut snabbare. 

Han ser sig fortfarande som optimist och förutspår att kriget kommer att ta slut snart. 

Hur ska det gå till?

– Landet närmar sig en ekonomisk bristningsgräns. Mycket tyder på det. Men det beror också på hur de europeiska länderna positionerar sig när de ryska oljetillgångarna styrs till Kina. Men en stor del av den oljan passerar genom Östersjön och runt om i världen. Fartyg som Sverige eller Polen skulle kunna stoppa. Visst, det skulle betraktas som en krigshandling och i Europa är man rädd för Rysslands styrka. Men denna styrka är kraftigt försvagad av Ukrainakriget. 

Alexander Etkind menar att de sanktioner som föreslogs för ett par år sedan och som hade kunnat stoppa kriget då, håller på att genomföras nu. Och att världsopinionen i kombination med en administration i förfall pekar på att kriget snart kommer att ta slut med Ryssland som förlorare.

Men skulle en förlust innebära demokratisk utveckling i landet? 

Frågan leder in på ytterligare en av hans förutsägelser: Rysslands sönderfall. 

– Det kan bli fem delar, kanske femton, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien. Ett land som startar ett förstörelsekrig överlever det aldrig. Se hur det gick för Österrike-Ungern efter första världskriget. En ekonomisk kollaps med accelererande nationalism och krav på självständighet bland olika folkgrupper som följd. 

Ger en sådan ”avfederalisering” bättre förutsättningar för demokrati?

– Ja, jag tror det. Vi vet inget om framtiden, men några kommer att lyckas med det. Sovjets upplösning 1991 skedde nästan helt utan våld. Det är kanske det våld vi ser nu som en eftersläpning, en konflikt mellan de två största länderna som kom ut efter det. Dessa två länder är också väldigt olika. 

Hur då?

– Ukraina är mer kreativt och har en större tro på individens självständighet. Deras mark blev aldrig kommunaliserad, så de har känt en starkare koppling till jorden och visade ett större motstånd mot kollektiviseringen. Som ju ledde till Holodomor, den stora svälten på 1930-talet. Men det skapade en sammanhållning som påminde mer om ett modernt kapitalistiskt land. 

Alexander Etkind har judisk bakgrund och hans familj kom till dåvarande Leningrad för två generationer sedan från den upplösta så kallade bosättningszonen för judar i västra Tsarryssland. Storstaden gav jobbtillfällen för hantverkare, ett yrke som många judar ägnade sig åt. De som kunde skickade sina barn till utbildningar. Ett av hindren var kvoter för judar, ett hinder som höll på att drabba Alexander Etkind själv om det inte varit för att en släkting som var professor kunde smyga in honom. Även om han förlorade alla sina band till judiska traditioner och kultur har han alltid känt sig judisk, säger han. Och rysk, lägger han till. 

Det blir en varm fisksoppa i restaurangen på fjället. I lokalen, som är inredd som en bättre krog var som helst i världen, hörs spanska, italienska, tyska och japanska. Turismen är också en del av utvinningsindustrin. 

Du har varit i Kiruna i tre dagar nu. Har du lärt dig något nytt?

– Det påminner mig om det jag älskar, snön som försvinner mer och mer. Det är så vackert. Men så finns ju också gruvan och hur en nationell resurs förstör människors liv. Även om våra liv vilar på precis den resursen. Historien är universell, i min bok handlar det om behovet av virke under Romarriket.
I London var det kol. 

Det som förvånar Alexander Etkind mest är att folket i Kiruna inte protesterar mer när deras livsvillkor ständigt pressas. Både Sverige och Ryssland är rika länder, men här finns helt andra förutsättningar, menar han. 

– Det oroar mig att folk inte protesterar. Människor älskar sina bilar och sin luftkonditionering. 

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.