Inrikes 6 december, 2018

Så fick lobbyn EU att tro på grön gas

EU:s chefsförhandlare för klimatet har både kritiserats för sitt ägende i oljeindustrin – och hyllats för att han har sålt av det. Nu leder han EU:s förhandlingar under FN-toppmötet i Katowice i Polen. foto: Thierry Monasse/AP/TT.

En kontroversiell förhandlare och en grönmålad gaslobby kan skjuta EU:s klimatambitioner i sank. Det menar kritiker som oroas över företagens inflytande över unionens klimatpolitik.

– Man gör upp en tid, de kommer in, sen berättar de det som de vill berätta och sen får min assistens påpeka att nu är den uppgjorda tiden för det här mötet snart slut, och sen så går de i väg, säger Max Andersson, EU-parlamentariker för Miljöpartiet.
Han beskriver ett möte med någon av de många lobbyister som arbetar för att påverka parlamentet, kommissionen och rådet för att få EU:s lagstiftning dit de vill.
Och så enkelt kan det vara: information framförs till en part som berörs av det, i hopp om att denne ska se ta lobbyistens information i beaktande.

Skriver debattartiklar
Men det finns också gott om mer komplicerade fall. Lobbyister som skriver debattartiklar åt EU-parlamentariker, lobbyister som skriver frågor till kommissionen i parlamentarikernas namn, och lobbyister som, i största allmänhet, gör parlamentarikernas jobb.
– Lobbyister får inte boka möteslokaler för att ha seminarier i EU-parlamentet, så väldigt ofta är det en EU-parlamentariker som ordnar ett seminarium på pappret, men i själva verket så är det lobbyisterna som fixar med talare, videoinspelningar och gör allt det faktiska arbetet, säger Max Andersson. Han har profilerat sig som motståndare mot den starka lobbykulturen i parlamentet, som han upplever som snedvriden. Men han medger också att han själv låtit till lobbyister ordna seminarium åt honom.
– Då skrev de ett tal som jag skulle hålla, men jag tyckte att det var alldeles för patentvänligt, så jag fick helt enkelt riva det manuset och skriva ett eget. För det var ju mina budskap som skulle komma ut, inte deras.
Blev de sura på?
– Nej, det tyckte att det som jag sa, det var nog rätt bra det också.

I Bryssel verkar åtminstone 30 000 lobbyister. Företag och andra intresseorganisationer utgör merparten av alla de som registrerat sig i EU:s egna register för lobbyverksamhet.
Totalt motsvarar företag- och branschorganisationernas lobbyverksamhet över 10 000 heltidstjänster varje år.
Deras största intresse, om man får tro vad de själva anger, är miljö och klimat.
Och det är inte bara för att de värnar om klimatet.

Krävde att utnämningen stoppades
Miguel Arias Cañete är EU:s huvudförhandlare för klimatfrågor, och därmed unionens representant under vad som beskrivs som ett historiskt och kanske avgörande FN-möte i Katowice under den här veckan och nästa. Han har flera gånger kritiserats för sina nära band till framförallt fossil- och gasindustrin.

Det är de som har råd att ha lobbyister som har råd att få läckor. Så de har insyn, medan allmänhetens organisationer inte har insyn

Redan innan han tillträdde posten lämnade en halv miljon EU-medborgare in en skrivelse som krävde att utnämningen stoppades. Det efter att the Guardian avslöjat att han haft flera miljoner kronor investerade i oljebolag.
Därefter kunde samma tidning via en granskning av hans kalender kunnat visa att 94 procent av hans möten med lobbyister var från stora företag. Och att fossilindustrin utgjorde den större delen av dessa.

Samtidigt har många miljö- och klimataktivister i Bryssel uttryckt uppskattning för Cañete, bland annat eftersom han avyttrat sina innehav i oljebranschen efter avslöjandet. Trots det finns det en oro för att huvudförhandlaren ännu låter sig styras av energibolagens intressen, bland annat eftersom han förespråkar oprövad så kallad CCS-teknik för att fånga in och förvara koldioxidutsläpp som en del av vägen till ett klimatneutralt EU.

De stora problemet är dock gasindustrins inflytande, enligt Belen Balanya, researcher på Coorporate europe, en stiftelse som kartlägger lobbyorganisationernas inflytande över europeisk politik. Hon menar att EU:s nya klimatstrategi, som presenterades i slutet på förra veckan, till stor del bygger på utveckling av gasindustrin. Problemet är bara att gasen inte alls är så ren som företagen påstår.
– Det är inte sant att den är ren, och det är inte sant att det är en övergång från smutsig energi. Det är ett fossilt bränsle med väldigt stor påverkan, säger hon till Flamman.
Och så central för EU:s klimatstrategi blev gasindustrin genom mycket framgångsrikt lobbande mot EU:s beslutsfattare, menar Belen Balanya.
– Det ger gasindustrin väldigt mycket inflytande och en väldigt stor roll för den kommande energiförsörjningen, säger hon.

För även om EU:s regler stramats upp de senaste tio åren tyckte det fortfarande finnas stora problem med företagens oproportionerligt stora inflytande. Transparency international konstaterar i sin senaste rapport om tillståndet för öppenheten i Europa att även om lobbyism är en grundläggande komponent i ett demokratiskt samhälle, så är lagstiftningen inom EU ”bedrövligt otillräcklig”.
– Det är de som har råd att ha lobbyister som har råd att få läckor. Så de har insyn, medan allmänhetens organisationer inte har insyn. Och allmänhetens organisationer de har inte heller de ekonomiska resurserna för att göra sig hörda, säger Max Andersson.
Men hur mycket kan ett företag egentligen påverka i en fråga?
– Man kan påverka jättemycket. Ett sätt att försöka mäta effekten, det är att titta på hur många lobbyister som finns här i Bryssel. Och den bästa uppskattningen jag känner till är 30 000 stycken. De skulle inte vara 30 000 om det inte fungerade.

_____________________________________