Allt fler kritiserar nu de marknadsskolor som äter upp kommunernas resurser. Hur lyckades den lilla tankesmedjan Balans förändra debatten? Och räcker deras idéer för att skapa politisk förändring?
Det är frustrerad stämning i Facebookgruppen för Mölnlyckes föräldrar. Under rubriken ”Bygg nya skolor där nya skolor behövs” diskuteras de lokala allianspolitikernas kampanj för att locka dit Internationella Engelska skolan (IES). Friskolekoncernen vill anlägga en ny skolbyggnad mitt på en kommunal skolas idrottsplats, trots att befolkningsprognoser pekar på att någon ny skola över huvud taget inte behövs. Föräldrarna samlar offentliga handlingar, mejlar journalister och skriver arga insändare.
I Partille, en och en halv mil därifrån, pågår en liknande etablering. Alexander Köhn, ordförande i ortens Lärarförbundet-avdelning, avslutar sitt replikskifte med en kommunal KD-politiker på gratistidningen Lokalpressen Partilles debattsidor: ”Förespråkandet av att elevers utbildningspeng används till bolagsexpansion för nationella och internationella riskkapitalister är ett mandat vi inom snar framtid hoppas den lagstiftande församlingen tar ifrån er politiker.”
Samma diskussion pågår i Österåker, Solna, Stenkullen och Landskrona. IES och andra aktiebolagsskolor är inne i en expansiv fas, men de möts inte längre enbart av storögda lokalreportrar och föräldrar som vill ställa sina barn i kö. De möts av aktivt, organiserat motstånd. Vad har hänt?
Friskolefrågan är lätt att fördunkla. Budskapet från borgerligheten, Miljöpartiet och delar av socialdemokratin har länge varit okomplicerat: ”Vi är för valfrihet”. Motståndare har haft svårt att få genomslag för sin poäng. Vad spelar det egentligen för roll om en skola går med några miljoner i vinst? Hatar vänstern entreprenörskap så mycket? Och är det inte bra med en mångfald, så att lovande elever kan söka sig till mer ambitiösa skolor?
Men så, under 2020, började tonen bit för bit att ändras. Regeringsutredaren Björn Åstrand slog fast att skolsegregationen växer och föreslog bland annat ett slopande av de privata köerna. Medier som Östersunds-Posten och Svenska Dagbladet började granska hur friskoleetableringar påverkar de kommunala skolornas resurser. Och i november slog läraren Filippa Mannerheims storslaget formulerade anklagelseakt mot Sveriges skolpolitiker ned som en bomb på Expressens kultursida. Alla partier utom M och KD kände sig manade att svara.
Förändringen i debattklimatet drivs framåt av en huvudsaklig poäng: att problemet med friskolor inte är att de gör vinst genom att spara på sina egna kostnader, utan att vinsterna uppstår genom att kommunala skolor tvingas till nedskärningar. Den grupp som mer än någon annan har spridit information om detta är Balans, en halvt ideell tankesmedja bestående av två lärare. Deras argumentation är teknisk, men avgörande för att förstå konsekvenserna av den svenska friskoleexplosionen. I korthet lyder den såhär:
När en friskola etablerar sig på en ort lockar den till sig elever som annars hade gått i någon av de kommunala skolorna. Eftersom friskolor avgör vilka elever som släpps in baserat på när deras föräldrar ställde dem i kö, snarare än vem som bor närmast skolan, är det svårt för kommunpolitiker och kommunala skolchefer att veta hur många elever som kommer välja friskolan och vilka elever det kommer vara. Ofta rör det sig dock om studiemotiverade barn till föräldrar med hög utbildning. Särskilt när det gäller skolor med en särskild pedagogisk profil, som Internationella Engelska skolan.
När elever väljer friskolan tappar den kommunala skolan elever. Tanken är då att den kommunala skolchefen ska ”anpassa kostnaderna” efter det lägre elevantalet. Som regel har inte hela klasser försvunnit från den kommunala skolan. I stället har varje klass nu ett par elever färre än innan friskolan etablerades. Det blir alltså svårt att minska kostnaderna – skolbyggnaden behövs, eleverna är fortsatt i olika åldrar och kan därför inte slås ihop i större klasser med färre lärare. Och även om man skulle försöka avyttra en del av lokalerna är det svårt att hyra ut en tiondel av en skolbyggnad. Den kommunala skolans ”kostnadsanpassning” landar därför ofta i att man gör sig av med speciallärare, kuratorer och SYV-konsulenter.
Som regel räcker dock inte nedskärningarna hela vägen. Den kommunala skolan står kvar med ungefär samma kostnader som tidigare, trots att man har färre elever. Det innebär att skolans kostnad per elev blir högre.
Kostnaden per elev är samma sak som den så kallade ”skolpengen”. En av friskolereformens huvudpunkter är att man ska räkna skolors kostnader på detta invididbaserade sätt, och att friskolor sedan har rätt till samma skolpeng som har räknats fram i den kommunala skolan. När den kommunala skolan inte lyckas skära ned tillräckligt höjs alltså skolpengen – inte för att man har satsat mer på skolan, utan för att man har blivit tvungen att räkna om – och friskolan får sedan rätt till samma ersättning per elev. Eftersom friskolan inte har fått ökade kostnader, och eftersom man har en högre koncentration av billiga elever utan specialbehov, förvandlas den ökade skolpengen till vinst.
Alltså: friskolan, som har rätt att anta och neka vilka elever den vill, lockar billiga elever från den kommunala skolan. Den kommunala skolans minskade elevantal innebär nedskärningar och en budgetomräkning som leder till höjd skolpeng. Friskolan får höjd skolpeng. Den höjda skolpengen blir till vinst.
Friskolornas vinster genereras inte av att de håller nere sina egna kostnader. Den uppstår genom att de tvingar fram nedskärningar hos andra.
Marcus Larsson och Åsa Plesner bildade Balans i januari 2017. Till en början fokuserade de på hur kommuners nedskärningsbudgetar långsamt gröper ur välfärdens resurser och förstör dess arbetsmiljö. Det var därigenom de fick syn på hur marknadsskolan faktiskt fungerar.
– Januariöverenskommelsen låg som en blöt filt över hela frågan fram till i somras. Man ska vara försiktig med att peka ut vem som har bidragit till vad, det finns ett antal debattörer som har gett sig in i den här frågan, men jag tror att vi har gjort det på ett lite nytt sätt, säger Marcus Larsson till Flamman.
Han pekar ut Ilmar Reepalus omtalade utredning om vinster i välfärden och vänsterns efterföljande argumentation, som enligt Marcus Larsson var alltför fokuserad på ”elaka kapitalister”. Balans använder sig i stället av ett icke-ideologiskt, sifferdrivet språk. Som ett slags kommunal förvaltning med högre megafon.
– Förra hösten skrev jag en granskning utifrån några konkreta exempel, om vad som skedde i budgeten i Skellefteå efter att IES hade etablerat sig. Jag tror inte att någon hade gjort ett sådant nedslag i budget förut. Det visade sig att valfriheten kommer med ett pris. Så har man inte riktigt diskuterat friskolereformen tidigare. Jag tror att den nya vinkeln har gjort att frågan mött ett större intresse, och jag tror att vi har bidragit till att det pratas om saken på det sättet.
Den återuppväckta friskoledebatten har stöpts i samma form. Diskussionen handlar ofta om riskkapitalbolag, utländska särintressen och skolpengssystemet. Inte om friskolan som idé och konsekvenserna av att kunna välja sitt barns klasskamrater. I Liberalernas ”mea culpa”-svar till Filippa Mannerheim talas om att ”reformera skolans finansieringssystem”. Miljöpartiet svarar att de vid sin medverkan till friskolereformen inte kunde föreställa sig hur ”börsnoterade skolkoncerner skulle plocka hundramiljonersvinster ur skolan till egen ficka”, men att de nu vill ”göra skolvalet fritt och rättvist för alla”. Skolvalet står alltså kvar som en självklar mittpunkt i debatten.
Balans hållning är att privata skolköer måste avskaffas, och att skolpengssystemet måste reformeras genom att ersättningen till aktiebolagsskolor sänks.
– Vi behöver hamna i ett läge där skolor inte konkurrerar med varandra. Vi kan acceptera, och tycka att det är bra, att det finns komplement. En förälder eller ett barn kan välja en annan sorts pedagogik, om man exempelvis trivs med Montessori-idén och vill engagera sig och driva en skola. Om lönsamhetsincitamentet tas bort kommer det inte finnas en önskan hos en sådan skola att växa på kommunens bekostnad, säger Marcus Larsson.
Men kan inte det fria skolvalet ha en segregerande effekt även om man ändrar incitamenten kring skolpeng och kö?
– Jo. Det vet jag som har jobbat i över 20 år på ett kooperativ, och statistiken visar samma sak. Det blir engagerade föräldrar, de som kan tänka sig att gå dit och städa på eftermiddagarna, som söker sig till sådana skolor. Men det är inte tankesmedjan Balans uppgift att jobba mot segregation. Det har inte särskilt mycket med frågan om balans mellan krav och resurser att göra, och den frågan är anledningen till att vi existerar. Om politikerna lyckas hitta ett sätt att behålla dagens system som inte leder till nedskärningskrav för lärare så är vi inte emot det. Men jag tvivlar på att de kommer lyckas med det. Så länge aktiebolagen finns kvar blir det exakt samma konsekvenser.
Så vad är strategin? Marcus Larsson talar om en löst sammansatt folkrörelse som kan påverka partierna inför valet 2022. Ett slags förlängning av de föräldragrupper som vänder sig mot IES etablering i sina hemkommuner. Själv har han som mål att genomföra 50 gratisföreläsningar hos olika fackklubbar före valet.
– Än så länge är det för långt kvar, politikerna måste först få grotta ned sig i Åstrand-utredningen och inte komma överens. Sedan kan sossarna gå ut och säga ”det blev ingenting, nu kör vi stenhårt på att stoppa marknadsskolan i valet”. MP har börjat ändra sig också. Och fackförbunden har tvingats ut på banan.
Samtidigt har du skrivit i bland annat Dagens ETC att arbetarrörelsen borde akta sig för en retorik som är ”för vänster” i den här frågan. Vad menar du med det?
– Vänsterpartiet behöver positionera sig mot Socialdemokraterna för att få valframgångar, Socialdemokraterna måste positionera sig som något annat än Liberalerna i skolfrågor, och så vidare. Jag förstår att alla de där partistrategiska frågorna finns. Men om man lämnar dem därhän och bara tänker på hur man ska få igenom ett riksdagsbeslut som innebär förändring så är det mittenpersoner som behöver ändra åsikt. Det är Liberaler och Centerpartister som behöver acceptera att friskolereformen har blivit något annat än de trodde. Och ska man hitta den majoriteten, och inte bara få vänstermänniskor att bli ännu mer emot, så måste man lätta på argumentationen.
