TEGUIGALPA. Regine Alexandre förnekade till en början att hon var anställd på halvtid av Ned, National Endowment for Democracy. Men efter att USA-reportrarna Anthony Fenton och Dennis Bernstein börjat gräva i historien, avslöjades Alexandres dubbla roller. Fenton och Bernstein arbetade i nära en månad och publicerade sitt reportage i tidskriften Asheville Global Report (News from the front lines) den 9-15 februari.
Reportaget och avslöjandet av hur de olika täckorganisationerna hos den amerikanska administrationen opererar, illustrerar samtidigt den politiska inriktningen på det finansiella stödet.
I fallet Venezuela lyckades reportern Jeremy Bigwood och advokaten Eva Golinger få ut flera tusen hemligstämplade dokument över statliga USA-organs ekonomiska stöd till den högerpolitiska oppositionen i Venezuela. Datumen för detta ekonomiska stöd visar att penningflödet var särskilt intensivt ett halvår innan och fram till statskuppen den 11 april 2002.
De visade också att Ned självt skapat nya organisationer, när det saknades organisationer som mottagare för stöd. I fallet Venezuela bildades Súmate, som ”bara” skulle ha uppgiften att bidra till att folkomröstningen mot president Chávez skulle gå så smärtfritt till som möjligt. Denna oskyldiga fasad utåt var det dock få som svalde. Súmate var en organiserad struktur för den politiska oppositionen och fungerade samtidigt som en mottagare av flera miljoner dollar i stöd.Men Súmate var inte ensamt. Olika slags ”civila” organisationer, bland dem Instituto Prensa y Sociedad (IPyS), Press- och samhällsinstitutet, tog emot tusentals dollar och trädde i funktion när det gällde att anklaga Chávez för att strypa pressfriheten.
På Haiti var Ned aktivt och kanaliserade via IRI, Republikanska internationella institutet, finansiering av väpnade grupper som deltog i störtandet av Jean Bertrand Aristide den 29 februari 2004. Två år tidigare hade IRI, via Ned, skickat en check till de venezuelanska oppositionspartier som deltog i statskuppen i april 2002. Checken löd på 1,408,818 USD.
När journalisterna Fenton och Bernstein konfronterar Fabiola Córdova, en av Neds chefer i New York den 6 december 2005, säger hon att Haiti nästan är ”som ett experiment för oss”, och menar att Haiti är ett nytt område för Ned. Därför anslås först pengar i USA som senare, via de olika program som Ned stöder, kanaliseras via kontaktpersoner med de olika mottagande organisationerna på plats.
Regine Alexandre är en av dessa ”kontaktpersoner”. Enligt Fenton och Bernstein har hon skrivit åtminstone ett dussin artiklar, notiser eller reportage från Haiti för AP sedan maj 2004 och minst två för The New York Times.
Cordova understryker att frilansreportern Alexandre har arbetat väl för Ned.
– Hon identifierar de nya mottagarna och besvarar varje slags specifik fråga som görs på fältet.
Cordova bekräftar också Alexandres anställning som ”timkonsult”.
Neds anslag kommer från kongressen och inrikesministeriet. De är offentliga och uppgår för 2006 till 80 miljoner USD, cirka 700 miljoner svenska kronor. Fram till 2003 hade inte Ned någon aktivitet på den karibiska ön. Men eftersom signalerna från Vita huset blev allt tydligare att Bush önskade se ett regimskifte på Haiti, inledde Ned sin verksamhet på ön. Året därefter störtades Aristide av en USA-invasion och det året utbetalade Ned 149 300 USD. För 2005 uppgick anslaget till 541 045 dollar.
Inför Fenton och Bernstein förnekade Alexandre att hon arbetade för Ned. Däremot tillstår hon att hon vid 3-4 tillfällen samtalade med Ned-representanter och att Ned också finansierade en resa tur och retur Haiti-USA samt olika resor på Haiti. Hon hävdade också att hon verkade som ”utvecklingskonsult på Haiti”. Trots att hon har skrivit om Haiti säger hon sig inte veta vem det är som står bakom USA-organet Ned, som finansierade haitiska grupper som konspirerade mot Aristide. Hon arrangerade dock träffar med så kallade ”oberoende organisationer” (NGO) för att bidra med ”kontakter med Ned som i sin tur betalade henne för utgifter och resor”. Så långt låter det rätt oskyldigt.
Men Fentons och Bernsteins grävande gav AP och New York Times bekymmer. Dessa medier började på egen hand att kontrollera de olika uppgifterna om att Alexandre skulle ha varit i tjänst för Ned, en uppenbar intressemotsättning. New York Times kontaktade sin reporter på Haiti, Ginger Thompson. Denna hade använt Alexandre som assistent, stringer, men var helt ovetande om Alexandres dubbla roller med ena foten hos inrikesministeriet.
Det blev de haitiska mottagargrupperna av Neds anslag som blev avgörande för avslöjandet av den “oberoende frilansreportern”. Fenton och Bernstein kontaktade valorganisationen RANCODHA. Denna organisation fick av Ned 41 220 USD för att arbeta med lokalvalen, enligt dokument som Ned överlämnade till Fenton och Bernstein. Talesmannen för RANCODHA, Jean-Pierre Gadin, sa den 27 december att Alexandre stod i regelbunden kontakt med gruppen i egenskap av Neds representant.
– Hon fortsätter att stå i kontakt med oss och vi informerar henne regelbundet om de aktiviteter vi utför för vårt projekt, sa Gadin.
Stiftelsen Fondation Espoir, Hopp, fick 132 970 USD av Ned. Dess språkrör, Hans Tippenhauer, bekräftade också att Regine Alexandre arbetar för Ned som dess ”officiella kontakt” på Haiti.
Maryse Baltasar är samordnare för Föreningen för de haitiska kvinnliga reportrarna, AMIFEH, som under 2005 fick 16 815 USD av Ned. Baltasar uppger att hon började arbeta för Alexandre i september 2005 och att hon träffade henne så sent som den 8 december 2005. Motivet för de tusentals dollarna i anslag var att AMIFEH skulle utbilda eller fortbilda haitiska journalister i hur de ska bevaka valen.
Efter dessa avslöjanden beslöt AP att bryta alla förbindelser med Regine Alexandre. AP säger också att Alexandre till och med figurerar på Neds lönelista.
– AP:s anställda måste undvika varje form eller aktivitet som de tror kan utgöra en intressekonflikt eller som drabbar vår förmåga att publicera nyheter med trovärdighet och öppenhet, kommenterade Mike Silverman, redaktionschef för AP, det dubbla förhållandet hos Alexandre.
Frågan som alla ställer sig är om detta, att använda sig av journalister, är en medveten politik som CIA, Pentagon eller inrikesministeriet, via Ned, använder sig av i sitt arbete för att ”sondera” eller spionera, mot hela stater och samhällsprocesser. Ned påstår att organisationen inte visste att Alexandre samtidigt var frilansreporter, ett påstående som få tror på.
Utrikeschefen på The New York Times, Ethan Bonner, sa, efter att han fått bekräftat Alexandres anställning hos Ned, att denna hade bidragit med artiklar sedan 1990-talet. För Ned är en sådan person guld värd. En rutinerad reporter har ju redan ”färdiga” kanaler och kontakter och har ofta mycket lättare att i egenskap av reporter komma över känslig information och uppgifter på ett sätt som är svårt för en säkerhetsagent.
Det är dock inte första gången som Vita huset, CIA eller inrikesministeriet använder sig av journalister. Bush-administrationen erkände att den hade betalat nyhetskommentatorer som Armstrong Williams. En annan, som Fenton och Bernstein nämner som köpt, är Jeff Gannon som var en av de reportrar som deltog i Vita husets presskonferenser och som hade engagerats för att ställa ”vänskapliga frågor” i förhållande till republikanska partiet.
Så manipulerades nyheter om Haiti inför USA-invasionen 2004
Pat Chin arbetar på Workers World Service och skrev flera artiklar inför och efter störtandet av Aristide, framför allt hur destabiliseringskampanjen mot presidenten kombinerades med en ekonomisk blockad av lån och en reducerad handel. Haitis ekonomi hade bokstavligen kollapsat innan invasionen och hade det inte varit för utlandshaitiernas inskickade 700 miljoner dollar per år så hade den egna nationalbudgeten på 450 miljoner dollar inte förslagit långt.
”Dessa imperialistiska potentater har finansierat oppositionen, inklusive ’Demokratiska konvergensen’, en front som inkluderar allt från socialdemokratiska grupper till personer från Duvaliergänget samt borgerskapets ’Grupo 184’ som leds av företagaren och superexploatören Andy Apaid”, skrev Chin.
Även om utlandet har ett stort, kanske till och med avgörande, inflytande över den ekonomiska situationen, finns det också starka ekonomiska grupper på ön som kontrollerar både marknad som massmedia. De är aktiva aktörer i destabliseringskampanjen mot den konstitutionella regeringen i Haiti, sa den oberoende journalisten Kevin Pina strax innan Aristide störtades.
– De publicerar överdrivna reportage om våld från regeringsanhängare men förtiger oppositionens våld. Deras rapporter om antalet deltagare i demonstrationerna till förmån för regeringen är heller inte sanningsenliga, säger Pina.
Han menade att massmedias metoder på Haiti var identiska med hur de privata oppositionsvänliga massmedierna i Venezuela agerar mot president Hugo Chávez. Medierna agiterade och publicerade annonser för att medborgarna skulle förena sig i gatudemonstrationer mot grundlagen och tvinga Aristide att avgå.
– Ett exempel är när Metropole publicerar en påhittad historia som den internationella nyhetsbyrån AP och Radio Francia citerar. Deras nyhetstelegram återvänder därefter till Haiti där de återigen citeras, denna gång med ”trovärdiga internationella medier” som undertecknare.
På detta sätt kompletteras den desinformationen från oppositionens sida, summerade Pina den USA-vänliga massmedians arbetsform.
