Sedan den nya säkerhetslagen infördes 2020 har metoden med bortföranden blivit vardag även i Hongkong för att kväsa politisk organisering.

På ansökan stod även Denny To, också han en ledande aktivist från CTU. De förklarade sina motiv i ett öppet brev i sociala medier: ”Inför en härskarklass med stark politisk och ekonomisk makt kan arbetare bara förändra samhällets orättvisor genom att förena sig och sätta press på de mäktiga.”

Jag ringer upp Denny To för att fråga varför det var så viktigt att demonstrera den dagen.

– Covid gav Kina den perfekta anledningen att stänga ned möjligheten att protestera. För oss var det principiellt viktigt att se om det var möjligt igen. Svaret vi fick var tydligt.

Enligt Denny To hotade de bland annat att stänga Wongs konto på Bank of China, med motiveringen att han inte klarade deras ”riskbedömning”.

CTU har varit en viktig måltavla på grund av deras centrala roll i de omskakande protesterna mot den nya säkerhetslagen. Även Denny To har tagits in för förhör av säkerhetspolisen flera gånger, senast i mars. Detta under en våg av trakasserier mot organisationens tidigare ledning, där säkerhetspolisen bland annat häktade medgrundaren Elisabeth Tang, som även är ordförande i den globala federationen för hemarbetare (IDWF).

Som aktivist vet man aldrig när ens tur är kommen, säger Denny To.

– De kommer vanligen klockan sex på morgonen, när vi borde ligga och sova. Men vi vaknar då av oss själva, och tycker oss alltid höra små ljud. ”Är det dags?” Vi som står på deras listor vet om det, och även om de aldrig kommer så har vi förlorat många jobbmöjligheter. Många organisationer från civilsamhället vågar inte heller ha med oss att göra. Det politiska trycket har isolerat oss, både som individer och som organisation.

Han säger att många aktivister blivit demoraliserade, och att 200 000 människor, varav många unga, har gett upp om landet och flytt utomlands. Många av hans vänner sitter i fängelse utan att veta när de kommer ut, men just därför har han själv stannat.

– Jag kan inte säga: ”Ledsen att ni sitter i fängelse, men nu åker jag och gör något annat.” Så vi försöker organisera lättare stödarbete och kurser med de intagna, även om vi förstås håller låg profil.

Tidigare var 1 maj-demonstrationer en vanlig syn i landet. Men sedan protestvågen och det påföljande uppsvinget för arbetsplatskamp, har landets politiker med uppbackning av den kinesiska staten slagit ned hårt på facklig organisering.

– Arbetarrörelsen är redan svag i Hongkong, och efter sedan den nationella säkerhetslagen infördes är det ännu värre. Utan CTU är stödet och resurserna till fackligt arbete mycket begränsade. Civilsamhället är tystat och vi kan knappt uttala oss om politik längre. Många sagt upp sina medlemskap för att inte hamna i knipa.

I september har det gått två år sedan hans fackfederation löstes upp. Hur gick det till när Hongkongs fria arbetarrörelse besegrades, och vad hände med dess förkämpar?

Allt började den 29 mars 2019, när Hongkongs regering föreslog en ny säkerhetslag för ”ömsesidig juridisk hjälp” med andra länder – något som civilsamhället förstod som ett sätt att underlätta utlämnandet av oliktänkande till fastlandet. En våg av protester såg till att lagen drogs tillbaka, men det skulle visa sig att politikerna bara bidade sin tid.

Civilsamhället är tystat och vi kan knappt uttala oss om politik längre.

Rörelsen mot säkerhetslagen spillde över i andra kamper, som feministisk kritik mot sexism både från polismakten och inom aktiviströrelsen. Den regeringsvänliga sidan anklagades för att använda sexuellt våld mot kvinnliga aktivister, och polisen kritiserades för opåkallade avklädda visitationer. Kvinnoförtrycket genomsyrar det hongkongska samhället – unga kvinnor anklagades i september 2019 av statsrådet Fanny Law för att erbjuda ”tröst” i form av gratis sex till manliga demonstranter, medan aktivister hånade Kinavänliga politiker genom att sexualisera dem.

En annan konsekvens av kampen mot säkerhetslagen var en blomstring för arbetsplatskamp. I Hongkong finns sedan 1948 ”fackfederationen” FTU, som enligt Denny To inte är en fackförening utan snarare ett verktyg för att kontrollera arbetarna. 1992 bildades även den oberoende motsvarigheten CTU. Tillsammans med lärarnas, journalisternas och sjuksköterskornas fackförbund har de utgjort ryggraden i arbetarnas kamp för bättre arbetsvillkor och demokrati i provinsen.
Under protesthösten 2019 bildades enligt Human Rights Watch 4 000 nya fackföreningar. Arbetare skapade samtalsgrupper i appen Telegram, och snart bildades nya organisationer i en mängd branscher – såsom matbud, frisörer och bokförare.

– Under den här tiden visade folket i Hongkong att vi inte vill bli en kinesisk lydstat utan demokrati, säger Denny To.

Den kinesiska staten gick till hårt motangrepp mot proteströrelsen, som man kallade för en ”kronisk förgiftning av samhället”. Den 13 juni 2020 trädde en ny variant av säkerhetslagen i kraft. En telefonlinje öppnades för angiveri av politiska aktivister, samtidigt som husrannsakan utan domstolsbeslut gjordes laglig och ”separatistiska aktiviteter” kriminaliserades. Myndigheterna stängde också ned nyhetsmedier som tog ställning för demokratin, som Apple Daily och Stand News.

Sedan dess har inte en enda ”auktoriserad” protest ägt rum i staden. En marsch på internationella kvinnodagen den 8 mars i år skulle ha varit den första, men den ställdes in i sista stund med hänvisning till ”våldsamma grupper”.

Samtidigt har ojämlikheten växt i Hongkong sedan 1981, i synnerhet sedan Kinas övertagande 1997. Enligt Oxfam har skillnaderna nått en brytpunkt – mellan 2019 och 2022 minskade de fattigaste hushållens inkomster med hela 22,9 procent.

Denny To säger att arbetare har det svårt i Hongkong.

– Minimilönen ligger på bara 40 Hongkongdollar [54 kronor], och arbetsveckan kan vara så lång som 72 timmar. Dessutom saknas barnomsorg, så i arbetarfamiljer stannar antingen hustrun hemma med barnen, eller så får barnen vara ensamma hemma. De flesta arbetare saknar dessutom erfarenheter av att ta strid mot arbetsgivarna.

I mars uppmanades Kina av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) att både på hemmaplan och i Hongkong vidta åtgärder på en mängd olika plan: förhindra tvångsarbete, förbättra villkoren för arbetare, inkludera tillfälligarbetare i välfärdssystemet, tillåta fria fackföreningar, erkänna strejkrätten, samt ratificera ILO-konventionerna om trakasserier på jobbet och anständiga villkor för hushållsarbetare – en sektor där landets 340 000 migrantarbetare kan tjäna så lite som 2 000 kronor i månaden, mindre än en tiondel av medianlönen. Så har ännu inte skett.

I stället stävjar man alla former av organisering. Pekingvänlig media framställer den fria fackföreningsrörelsen som ”utländska agenter” som ”konspirerar med främmande makter”, och ledarna kallas in till ständiga förhör av säkerhetsstyrkorna.

– I väst tror många till vänster att Kina är socialistiskt, men för mig slutade landet vara ett vänsterprojekt redan innan Kulturrevolutionen [1966–76]. Vi i Hongkong vet att Peking sedan länge har förrått massorna. Socialistiska länder placerar sina medborgares rättigheter och friheter i första rummet, och sättet som Kina behandlar arbetare är ett skämt.

Till slut blev trycket för hårt. Den 3 oktober 2021 meddelade ledningen i CTU att den löser upp federationen. På bilderna som sändes ut höll de varandra i händerna framför en vägg av flaggor. ”Vi fattade beslutet gemensamt”, sade fackledaren Leo Tang till Reuters samma dag. ”Våra hjärtan är krossade.”

Men repressionen hade bara börjat. I mars 2022 togs Denny To och flera andra tidigare ledare för federationen till polisstationen för förhör med anklagelser om ”uppvigling”. (Han har ännu inte fått tillbaka sin dator.)

Två månader senare ringer jag upp fackfederationens sista viceordförande Leo Tang, för att höra hur regeringen motiverat gripandet.

– När befolkningen i Hongkong tog till gatorna under hösten 2021 för att kräva demokrati så påstod den kinesiska regeringen att finansieringen kom från USA:s regering. De ser alla fackförbund, föreningar och partier som uttryck för utländsk påverkan. I grunden handlar det om rätten att få välja sina ledare. Det är naturligtvis inte en populär tanke i Kina, säger han.

Detta möjliggjorde också för ett frontalangrepp mot fackföreningsrörelsen, som Kina ansåg vara central för protesterna. För fackliga ledare som Leo Tang har priset varit högt.

Jag kan inte säga: ‘Ledsen att ni sitter i fängelse, men nu åker jag och gör något annat.’

– Det är omöjligt att leva ett normalt liv, i synnerhet efter gripandet. Pressen pågår dagligen, och man vet aldrig när polisen låser upp dörren mitt i natten. Som tur är har jag en stödjande familj, säger han.

Leo Tang ser utvecklingen i Hongkong som en del av en bredare auktoritär våg i Asien, med despoter som Rodrigo Duterte och Bongbong Marcos i Filippinerna och Narendra Modi i Indien. Alla har de kombinerat polisrepression och attacker mot fria medier och opposition med begränsningar av fackliga rättigheter. Kina är inget undantag, och den stegrade övervakningen märks också överallt – dubbelt påeldad av pandemin och protesterna.

Leo Tang säger att proteströrelsen misslyckats katastrofalt. Men samtidigt har arbetarna i en rad branscher blivit mer medvetna om kollektiv organisering.

– Unga arbetare i finans, konst, sjukhus och gigekonomin blev upplysta av massrörelsen. Under covid strejkade exempelvis sjukvårdspersonalen för att ställa krav. Detta uppväckta klassmedvetande hade aldrig varit möjligt utan 2019 års demokratirörelse.

Även Denny To säger att rörelsen i grunden misslyckades. Samtidigt vill han lyfta segrarna. I december 2018 var han med att leda en kampanj för arbetare som sagts upp av en städfirma som i tio år anlitats av Hoi Lai Estate, ett offentligägt höghusområde med 16 000 invånare. De fick en vecka på sig att underteckna ”frivilliga” uppsägningsavtal utan avgångsvederlag, och snart kom det också fram att båda företagen ingick i ett nätverk av affärsmän, Pekingvänliga politiker, bostadsbyråkrater, mäklarfirmor och säkerhetsföretag, som samtidigt anklagades för att rigga priserna i offentliga upphandlingar.

Efter tio dagars strejk med uppbackning av av CTU gick Hoi Lai Estate med på både avgångsvederlag på 1 700 kronor per år som anställd, samt en löneförhöjning på 240 svenska kronor, väsentligt högre än de först erbjudna 15 kronorna. Tre år senare inleddes dessutom en rättegång mot de båda firmorna i stadens konkurrensverk.

– Jag tror inte på högre makter (天意), men ibland känns det som att de ändå svarar, säger Denny To och skrattar.

Men även om segern var stärkande så ser den större bilden mörk ut.

– De här två företagen är stora i städbranschen, men små i Hongkongs ekonomi. Sådan här korruption är oerhört vanlig i Hongkong, så helheten är densamma.

Jag berättar att anledningen till att jag blev tvungen att skjuta lite på intervjun var att mitt MTR-tåg mellan Stockholm och Uppsala som vanligt var försenat. Han skrattar när jag nämner det Hongkong-baserade företaget.

– Alla avskyr MTR här. Inte bara för att biljettpriserna höjs och höjs, utan för att företaget aktivt tog regeringens sida 2019.

Han berättar om Yuen Long-attacken 2019, då en mobb beväpnad med knivar, stålrör och rottingkäppar gick till attack mot både aktivister och oskyldiga förbipasserande, inklusive åldringar och barn. Enligt demonstranterna samarbetade regeringen med folkhopen, som troddes tillhöra den kinesiska maffian Triaderna. Regeringen förnekade samröre och sade i stället att båda sidor bar skuld för gatustriden, där 45 personer skadades. Enligt Denny To underlät MTR att dela med sig av bevismaterialet från sina övervakningskameror, för att skydda bråkmakarna.

Han säger att Kina länge har låtit Hongkong behålla vissa friheter, som ett sätt att visa för Taiwan att inte heller de behöver någon självständighet. Men 2019 ändrade Peking kurs, och strävar enligt Denny To nu efter att gradvis infoga Hongkong i fastlandet.

Jag frågar hur det känns att sätta sig upp mot världens kanske mäktigaste antifackliga stat. Han svarar med att citera fascismforskaren Timothy Snyder: ”Lyd inte på förhand. Det mesta av auktoritarismens makt är gratis.”

– Jämfört med andra platser i världen har vi faktiskt tur. Tillståndet i fängelserna är bättre än på många håll, och vi blir i varje fall inte mördade av regeringen, säger han och skrattar innan han fortsätter:

– Hongkong är dessutom en internationell stad som väcker ett större internationellt engagemang än andra krisdrabbade platser.

Även Leo Tang låter märkligt hoppfull, trots motgångarna och repressionen. Så länge aktivisterna håller kontakten, säger han, så kan kampen för demokrati och arbetsrätt fortsätta.

– Därför är det viktigt att alla pratar med varandra och håller sina berättelser vid liv. För att minnas hur vi levde, och hur vi stred för arbetarnas rättigheter. Hur strejkerna såg ut innan ridån gick ned. För detta är grunden som framtidens arbetarrörelse måste stå på.