Coronapandemin blottar hur samhället faktiskt värderar sina gamla och svaga – och det är ingen vacker syn. När krisen är över måste solidariteten med samhällets mest utsatta öka.
”Ett av den svenska strategins två ben har haltat”, konstaterade Vänsterpartiets tidigare äldreborgarråd i Stockholm, Clara Lindblom, i Flammans karantänpodd (1/5) härom veckan. Trots allt tal om vikten av att skydda riskgrupper och inte minst de äldre så har smittan kommit in på äldreboenden runt om i landet. Av över 3 000 svenskar som dött i covid-19 hittills har nästan hälften levt på boenden. Det som inte fick ske har skett om och om igen. Misslyckandet är systematiskt.
Hur många som kommer dö i förtid av corona och hur många som kunde ha räddats kan vi inte veta i dag. Men den debatt som kommit igång om äldreomsorgen måste fortsätta. Inte bara för de äldres skull, utan också för att den säger något om vårt samhälle.
Särskilt illa har det varit i Stockholm, där den blågröna majoriteten varit plågsamt långsamma med kraftfulla åtgärder för att begränsa smittan. Att 60 procent av äldreomsorgen i Stockholms stad är privat har knappast gjort saken bättre – om inte annat så är det knappast effektivt att samordna 91 olika aktörer i en akut kris. Men det ser inte mycket bättre ut i kommuner med helt kommunal äldreomsorg eller där Socialdemokraterna styrt i åratal.
Efter att Södermanlands Nyheter och Eskilstuna-Kuriren avslöjat att kommunerna i Sörmland medvetet mörkat smittspridningen inom äldreomsorgen för medier och allmänhet – och raderat mail för att sopa igen spåren – har vittnesmål från anställda runt om i länet strömmat in. Personal som tidningarna pratat med har bland annat arbetat utan skyddsutrustning även när brukare haft tydliga symptom, tvingats gå mellan avdelningar med konstaterad smitta och i minst ett fall fått sin timanställning avslutad efter att ha följt myndigheternas rekommendationer och stannat hemma vid sjukdom. Även 1177 Vårdguidens personal vittnar om att många som ringer upplever sig pressade av sina chefer att gå till jobbet inom äldreomsorgen trots sjukdom.
Att underbemanning, pressade scheman och otrygga anställningar skulle skapa problem vid en akut kris kan knappast komma som en förvåning för någon
Att underbemanning, pressade scheman och otrygga anställningar skulle skapa problem vid en akut kris kan knappast komma som en förvåning för någon. Och även om mycket hade kunnat göras annorlunda de senaste veckorna och månaderna, så kommer det att ta lång tid att åtgärda de grundläggande systemfelen. På 80-talet träffade en anställd inom hemtjänsten i snitt fyra brukare under ett arbetspass, år 2015 var den siffran uppe i femton. Det handlar om en långvarig, successiv försämring vars dödliga konsekvenser vi ser tydligt i dag.
”Det känns som att våra anhörigas liv är mindre värda. Det finns inte tillräckligt med resurser till våra gamla”, säger en anhörig efter att minst 8 av 33 boende på ett boende i Gnesta kommun dött i corona. Och rent krasst är det sant. Om ”improduktiva”, sjuka äldre var lika mycket värda skulle äldreomsorgen knappast se ut som den gör i dag. Geriatrik skulle inte stå längst ned på statusstegen bland specialiteter inom vården och multisjuka äldre skulle inte vara ”något av det ocoolaste som finns för oss i sjukvården”, som AT-läkaren Fanny Nilsson konstaterar i Dagens Arena (9/5).
För oss inom vänstern är slutsatserna av coronakrisen självklara. En starkare gemensam välfärd gör oss inte bara bättre rustade för nästa kris – hur vi tar hand om våra äldre är också ett mått på vår människosyn. Men om det är något vi kan lära av de senaste decenniernas utveckling är det att känslan att samhället svikit lika gärna kan få motsatt effekt: ökad efterfrågan på individuella lösningar, privata sjukförsäkringar och trygghet efter bärkraft.
Hur Sverige och världen kommer se ut efter coronapandemin är långtifrån givet. Det avgörs de kommande veckorna, månaderna och åren. Det enda vi kan göra är att organisera oss och ta fajten för ett samhälle byggt på ömsesidig solidaritet snarare än egoism.
