– När nästa pandemi knackar på dörren – och det kommer den att göra – måste vi agera beslutsamt, gemensamt och rättvist, sade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus (bilden) inför en fullsatt församling i Genève den 25 maj.

Detta var 20 dagar efter att WHO slutat klassificera coronapandemin som en akut hälsofara. Men hur väl rustat kommer Sverige att vara att agera beslutsamt, gemensamt och rättvist vid nästa pandemi? För att besvara den frågan måste vi återvända till den svenska coronahanteringen, som länge fått beröm från oväntat håll.

Den internationella radikalhögern har vid upprepade tillfällen hyllat den svenska pandemihanteringen. Brasiliens hårdföre ex-president Jair Bolsonaro, Donald Trumps före detta medicinske rådgivare Scott Atlas och ledande medlemmar av det tyska högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland är några av de många personerna på högerkanten som har prisat den svenska hanteringen och lyft fram den som en förebild för andra länder. Den 3 juni sade Floridas kulturkrigande republikanske guvernör Ron DeSantis till Aftonbladet: ”Ni borde vara stolta”.

Även ultraliberala tankesmedjor som The American Institute for Economic Research (AIER), Cato Institute och Brownstone Institute har lovordat den svenska hanteringen, när de inte har spridit klimatförnekande budskap eller kritiserat ekonomisk fördelningspolitik.

Samma sak gäller brittisk högerpress som tabloiden The Daily Mail och den mer seriösa The Telegraph. Under pandemin har dessa tidningar, liksom högertidningar i andra länder, gång på gång framställt den svenska hanteringen som en framgångssaga som andra bör efterlikna.

Även initiativtagare till den nyliberala Great Barrington Declaration, ett manifest för flockimmunitet genom naturlig infektion sponsrat av AIER och framtaget vid en konferens på deras högkvarter i Great Barrington, USA, 2020, har beskrivit Sveriges hantering som en förebild. Den svensk-amerikanska epidemiologen Martin Kulldorff, som senare lämnade sin professur på Harvard University för ett jobb på den libertarianska tankesmedjan Brownstone Institute, skrev till Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell (bilden) i maj 2020 och tackade honom för Folkhälsomyndighetens ”kloka och epidemiologiskt sunda COVID-19 arbete”, som han kallade för en ”modell för resten av världen.” Även den indisk-amerikanske epidemiologen Jay Bhattacharya, en annan initiativtagare till GBD, har upprepade gånger hyllat den svenska strategin på Twitter. På senare tid har han kampanjat för Ron DeSantis i dennes försök att bli president i USA.

Det bör understrykas att den internationella radikalhögern har haft goda skäl att gilla den svenska pandemihanteringen. Svenska myndigheters skepsis till munskydd, tveksamhet till offentliga smittskyddsåtgärder och motstånd mot nedstängningar av privata verksamheter (vissa offentliga verksamheter, som exempelvis gymnasie- och högskolor, har som bekant stängts ned i Sverige) har av naturliga skäl fallit högern på läppen. Återkommande har den utländska högern använt den svenska hanteringen som ett användbart slagträ i sina politiska strider.

Därtill finns ett djupare ideologiskt släktskap mellan den svenska pandemihanteringen och den internationella högern: den svenska hanteringen har uttryckligen byggt på nyliberala principer för krishantering.

Innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin.

Sedan 1990-talet har svensk krishantering i växande grad utgått från nyliberala idéer om eget ansvar och delegering av offentliga skyldigheter till enskilda medborgare. Detta har gällt krishantering i stort. Oavsett om det har handlat om skogsbränder, påverkad matförsörjning eller hemtransport till Sverige i händelse av kris utomlands så har den svenska staten överlåtit en större del av ansvaret för krisskyddet till enskilda medborgare. En regeringsproposition från 2014 (2013/14: 144) framhöll till exempel att ”Avvägningen mellan det allmännas ansvar och enskilda människors ansvar baseras på grundsynen att den enskilde har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom.” Som forskarna Carl Rådestad och Oscar Larsson har noterat i en studie har ett allt större ansvar placerats på individer sedan 1990-talet ”då de förväntades ta ansvar för sin egen säkerhet”.¹

Individualiseringen av ansvar har motiverats med att offentliga resurser kan frigöras om man låter individer tillgodose en större del av sin säkerhet själva, men förändringen bör också ses som ett led i ett bredare försök att avlöva delar av statens tidigare ansvarsområden. Som den franska filosofen Emilie Hache har påpekat har talet om eget ansvar en central plats inom nyliberalismen och har under de senaste decennierna upprepade gånger använts i europeiska och nordamerikanska länder för att underbygga försök att minska statens åtaganden. Allt från trafiksäkerhet till ekonomisk välfärd har lagts på individers axlar under parollen om eget ansvar.

Under pandemin fick talet om eget ansvar en framskjuten plats i de svenska myndigheternas smittskyddsstrategi. Smittan, sades det i intervjuer och på upprepade presskonferenser, skulle bringas under kontroll, inte genom offentliga smittskyddsåtgärder som smittspårning, förbättrad ventilation, karantänsättning av sjuka, lansering av en pandemiapp eller annat som kunde skötas i offentlig regi, utan genom den enskilda individens följsamhet gentemot myndigheternas smittskyddsråd.

Genom eget ansvar skulle samhällets smittskydd säkras, löd myndigheternas budskap. En kollektiv kris skulle i den nyliberala krishanteringens anda skötas genom individuella insatser. Det var ett slags epidemiologisk motsvarighet till idéer om grön och etisk konsumtion som svar på miljöförstörelse och en orättvis världshandel.

Ur ett vänsterperspektiv är detta givetvis djupt problematiskt. Att påstå att smittskydd är en fråga om eget ansvar är att individualisera ett samhällsproblem och bortse från de djupa klyftorna och kraftiga beroendeförhållandena som råder mellan samhällets invånare. En solidarisk smitthantering hade framhållit samhällets gemensamma ansvar för att skydda sårbara och utsatta människor. Men i Sverige valde statsmakten att delegera ansvaret för människors liv till ojämlika medborgare med olika förutsättningar och incitament för att skydda sig själva och andra.

Folkhälsomyndigheten gjorde ont värre genom att utforma sina smittskyddsråd med den kontorsarbetande medelklassen för ögonen – det vill säga människor som kunde arbeta hemifrån, sällan bodde i flergenerationsboenden och hade utrymme i hemmen att isolera sig om de blev sjuka. Arbetets Martin Klepke har i flera artiklar pekat på den svenska pandemistrategins starka medelklassperspektiv. Arbetare, har han skrivit, har kastats under bussen när smittskyddsråd utfärdats som saknat förankring i deras verklighet.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige – betydligt hårdare än i våra grannländer där statsmakten tagit ett mer resolut ansvar för samhällets smittskydd.

I Sverige har fattiga människor, arbetare i serviceyrken, personer med stödinsatser och äldre på boenden farit illa när offentliga smittskyddsåtgärder ersatts med vädjanden till individer.

Det orättvisa smittskyddet har lämnat svarta spår i statistiken. I juni 2022 hade 1 av 621 svenskar dött i Covid-19 enligt statistik från Socialstyrelsen. Samma siffra för svenskar med personlig assistans var 1 av 169. Hur det ser ut i dag vet vi inte då Socialstyrelsen har slutat publicera statistiken.

Flera rapporter har vidare visat att utrikesfödda och arbetare löpt störst risk för att dö i Covid-19. En rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, omnämnd av Klepke, slog fast i november 2020 att ”[i]nkomst är den socioekonomiska faktor som har tydligast koppling till risk att dö i covid-19.”

Trots de problematiska inslagen i den svenska pandemihanteringen har vänstern i allmänhet avstått från att kritisera den. Klepke, den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen och Feministiskt initiativs ekonomipolitiske talesperson Martin Jordö är några av de sällsynta personerna inom vänstern som ifrågasatt den.

I stället har hyllningarna från vänstern duggat tätt. Vänsterpartiets folkhälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö kallade Anders Tegnell för en ”byråkrat med hjältegloria”. Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson twittrade: ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. Aftonbladets Lena Mellin kallade Tegnell för ”svenska folkets guide till galaxen”. Hennes kollega Peter Kadhammar beskrev honom som ”hjälten i en äventyrsfilm”. Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har sällan missat ett tillfälle att berömma den svenska hanteringen på tidningens ledarsida.

I stället för att problematisera en pandemihantering som utgått från den nyliberala devisen om eget ansvar och systematiskt blundat för samhällets ekonomiska och sociala klyftor har den svenska vänstern förhållit sig underdånigt gentemot Folkhälsomyndigheten. Myndigheten som gjort en rad allvarliga felbedömningar och vars hantering kritiserats skarpt av bland annat Coronakommissionen, Kungliga vetenskapsakademin och häromveckan också av Riksrevisionen har fredats från så gott som all kritik av personer som i andra sammanhang betonar vikten av att vara maktkritisk.

Sannolikt har vänsterns foglighet bottnat i en önskan om att stå upp för Folkhälsomyndigheten i en tid av spirande etablissemangsmisstro från svenska högerkrafter, förenat med en nationell stolthet över det svenska förvaltningssystemet och en ovilja att syna den ideologiska logiken i myndighetens beslut. Kanske har en bidragande faktor också varit att tongivande vänsterprofiler – som under pandemin sällan har reflekterat över sin egen uppburna socioekonomiska position – i många fall själva tillhör den privilegierade medelklass som skonats av virusspridningens värsta härjningar.

Resultatet har blivit att stora delar av den svenska vänstern har hamnat på samma sida i den globala pandemidebatten som Trump, Bolsonaro, Nigel Farage, AIER, Cato Institute och andra företrädare för den utländska radikalhögern. Särskilt pikant har det varit när svenska vänsterröster som Karin Rågsjö och Arbetets Daniel Swedin spridit tendentiösa artiklar och rapporter från högerkällor, däribland en text från högertabloiden Toronto Sun om en ogranskad preprint författad av en GBD-signatär, en annan ogranskad och grundligt sågad rapport av bland annat nyliberalen Steve Hanke och för den delen även en artikel från svenska Timbro, som alla tycktes ge stöd åt den svenska pandemistrategin.

Det stämmer att Sverige haft färre dödsfall i Covid-19 än flera andra länder i Europa, om än många fler än våra betydligt mer snarlika nordiska grannar. Att utfallet av pandemin inte blivit värre här har vi bland annat våra gynnsamma sociala, demografiska och geografiska förutsättningar att tacka, liksom den framgångsrika vaccinationskampanjen under 2021 samt Sveriges förhållandevis utbyggda sociala skyddsnät. Till del är detta ett resultat av vänsterns historiska kamp för solidaritet och skydd av samhällets utsatta.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige

Allt detta bör vi ta fasta på, här finns åtskilligt att finna tillförsikt i inför framtiden.

Men innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin. Hur kunde tongivande svenska vänsterprofiler omfamna en pandemihantering med tydliga nyliberala grundvalar, som blundade för samhällets utsatta och vann den internationella radikalhögerns berättigade gillande? Vilka lärdomar kan den svenska vänstern dra av detta till nästa gång?

En viktig lärdom är att den svenska vänstern bör orientera sig mer internationellt vid en ny internationell kris. Under coronapandemin föreföll många personer inom vänstern sakna insikt om att den svenska pandemihanteringen sågs som en förebild av nyliberaler, libertarianer och andra grupper inom den utländska radikalhögern. I stället positionerade den sig helt och hållet i relation till inhemska politiska motståndare som Sverigedemokraterna och delar av borgerligheten.

Följden blev en märklig omkastning av förhållandet som rådde i resten av världen. I Sverige kritiserade SD den nyliberala pandemistrategin medan vänstern försvarade den.

Vid framtida pandemier och andra kollektiva kriser (till exempel klimatkrisen) vore det önskvärt om den svenska vänstern stannade upp och övervägde hur den bäst kan omsätta grundläggande vänsterpolitiska principer, som till exempel gemenskap och solidaritet, i praktisk politik. Att individualisera ansvaret för att möta en kollektiv kris är helt enkelt inte ett ställningstagande som någon till vänster bör stödja.

Förhoppningsvis kommer misstagen under coronapandemin att innebära startskottet för ett nödvändigt förändringsarbete, inte bara inom svensk förvaltningskultur, utan även inom vänstern.