Marie Linder tar emot på sitt kontor i centrala Stockholm. Det är nästan exakt ett år sedan hon och Hyresgästföreningen fattade ett historiskt beslut: att uppmana Vänsterpartiet att fälla en socialdemokratisk regering som föreslog marknadshyror.
Under hela den efterföljande regeringskrisen fästes stor uppmärksamhet vid V-ledaren Nooshi Dadgostar. Recensionerna av hennes karaktär haglade: ”Omogen och huvudlös”, skrev Aftonbladets Lena Mellin. ”Lierar sig med de högerextrema”, sade Stefan Löfven. ”Fortsätt vara tuff”, skrev den här tidningens ledarsida.
Men utan Marie Linders ställningstagande hade förmodligen ingenting hänt. När Stefan Löfven gjorde ett sista försök att rädda sin regering och uppmanade Hyresgästföreningen att förhandla under tidspress – med hotet om marknadshyror som ett skarpladdat vapen i motpartens händer – sade Linder nej. Trots att Löfven kallade sitt förhandlingsupplägg ”den svenska modellen”.
Regeringen föll. Några dagar senare konstaterade Centerpartiet, som drivit frågan om marknadshyror allra hårdast, att den inte längre fanns på bordet.
Marie Linder skrattar till när de här dagarna kommer på tal. Hon säger att det ”gick i 190”. Och hon hymlar inte med att kontakten med Vänsterpartiet var tät. Nu, när striderna är historia och Stefan Löfven har lämnat politiken, verkar det lättare att prata om alltihop.
– Jag brukar säga att Nooshi Dadgostar är den enda partiledaren som kan bostadsfrågan utan och innan. Hon förstod det kollektiva förhandlingssystemet och varför frågan var så viktig för vår del.
Det gjorde inte alla. Spaltmeter har skrivits om frustrationen i Socialdemokraternas ledarskikt när Löfvens regeringstrixande till slut nådde vägs ände. Han hade ju gjort som han brukade: låtit frågan vila, upprepat att motståndarna agerade ”oansvarigt” och hänvisat till ”förhandling mellan parterna”. Ändå gick det inte.
– Vad var viktigt i marknadshyresstriden? Orden. Man försökte etablera begreppet ”fri hyressättning”. Vi såg faktiskt till att det blev ordet som det handlar om. Marknadshyror. Att man tar bort den kollektiva förhandlingsrätten, säger Linder och berättar om när en programledare i SVT kallade det ”marknadshyror” utan att hon behövde rätta henne.
Veckorna före regeringskrisen fanns det däremot en person som insisterade på att det rörde sig om ”fri hyressättning i nyproduktion”: Stefan Löfven.
Marie Linder växte upp i ett socialdemokratiskt hem. Pappan var politiker. Efter skolning i bland annat funktionsrättsrörelsen blev hon sedermera kommunikationschef på LO. När hon röstades fram till ordförande i Hyresgästföreningen år 2014 kom hon direkt från en EU-valrörelse som ordförande för Socialdemokraterna i Tyresö. Kanske är det därför hon återkommer till Hyresgästföreningens formella oberoende under hela vårt samtal.
– Mitt uppdrag är att vara ordförande för Sveriges hyresgäster. Det är utgångspunkten. Jag har inte tagit det här uppdraget för att bli älskad av socialdemokrater eller andra politiker.
Hon påpekar att kristdemokraten Stefan Attefall var bostadsminister när hon tillträdde och att hon än i dag har regelbunden kontakt med flera borgerliga partier.
Men trots det partipolitiska oberoendet är de inofficiella banden till Socialdemokraterna starka. 2018 bedrev HGF:s dåvarande valledare Markus Selin en framgångsrik personvalskampanj för att bli socialdemokratisk riksdagsledamot. Marie Linders företrädare Barbro Engman har ett förflutet som riksdagspolitiker. När tidningen Hem och Hyra kartlade de kanslianställdas politiska engagemang i valet 2018 fanns tolv anställda på valsedlar, nio av dem för Socialdemokraterna.
Under den valrörelsen bedrev HGF kampanj mot marknadshyror, delvis sida vid sida med Socialdemokraterna. När januariavtalet sedan presenterades blev Marie Linder ”jävligt förbannad”. Hon började söka nya strategier.
– Vi bestämde att fortsätta driva vår kampanj, men på ett smart sätt. Jobba i olika steg, påverka utredningar, stoppa in så mycket underlag som möjligt, uppvakta politiken med fakta och rapporter. Och sedan gå ut i stark opinionsbildning, säger hon och fortsätter:
– Utredningen skulle presenteras den 31 maj 2021 och då bestämde vi oss för att samla in, jag tror det var 50 000 eller 75 000 namnunderskrifter. Jag oroade mig för att vi inte skulle få ihop det, men jag har aldrig varit med om en namninsamling som flög som den gjorde.
Totalt blev det 130 000 underskrifter. Lokala och regionala HGF-grupper runt om i landet, liksom en flora av partier och aktivistgrupper till vänster, inledde egna kampanjer. Det var upplagt för Vänsterpartiet att driva motståndet i mål.
– Vi fick upp en diskussion om vad bostaden ska vara, om det bara är något man ska tjäna pengar på, vad det får för konsekvenser för människor. Sedan var aldrig avsikten att avsätta en regering. Jag tror inte heller att V … det har jag ingen aning om, det får du fråga Dadgostar, men avsikten var att få bort frågan. Det var det viktigaste.
Jag ställer flera frågor om hur kontakterna med S såg ut under den här perioden. Om hon fick mycket kritik från forna partikamrater. Marie Linder är förtegen.
– Det finns säkert de som har åsikter om vårt ställningstagande, som också är kopplat till mig.
Om Hyresgästföreningen hade sagt ja till det ofördelaktiga förhandlingsupplägget och avbrutit sin kampanj hade Vänsterpartiet haft svårt att stå vid sitt ord. Det var nämligen vad som hände när V:s andra misstroendelöfte skulle förverkligas – att stoppa LAS-försvagningen.
I dag, när LAS-reformen är gjord och de flesta fackföreningar är med på banan, talar LO gärna om att de försökte få till nya huvudavtalsförhandlingar med Svenskt Näringsliv långt innan januariavtalet kom. Att de förhandlingar som inleddes för att undvika regeringsutredaren Gudmund Toijers LAS-förslag egentligen var en fortsättning på gamla diskussioner som fackföreningsrörelsen själva tagit initiativ till.
Men när januariavtalet presenterades var reaktionen från Susanna Gideonsson – då ordförande i Handels – samma som från Marie Linder.
– Först ville jag bara skrika nej jag vill inte, det här är inte något som är bra för våra medlemmar, sade Gideonsson till LO:s tidning Arbetet.
Hon skrek inte. I stället inleddes ett snårigt förhandlingsspel – till en början om huruvida man alls skulle förhandla – som kulminerade i en olöslig konflikt: tjänstemännens fackliga förhandlingskartell PTK sade ja till ett nytt avtal med kraftiga urholkningar av uppsägningsreglerna. LO sade nej.
Problemet landade hos Stefan Löfven, och han fällde ett avgörande som förlänar honom en plats i de socialdemokratiska historieböckerna: han gick rakt emot LO. Arbetsmarknadens parter hade kommit överens, konstaterade han. Förslaget skulle gå vidare.
Kommunal och IF Metall, två stora och traditionellt S-nära LO-förbund, anslöt sedan till avtalet på egen hand. LO fortsatte protestera. Men när frågan till slut ställdes på sin spets, med uttalade hot om misstroendeförklaring från Vänsterpartiet, gick det fort. Den 10 november gjorde LO en helomvändning och sade ja till det nya huvudavtalet. Susanna Gideonsson, som avancerat till LO-ordförande, hade några månader tidigare ondgjort sig över ändrade turordningsregler som missgynnar medlemmarna. Nu sade hon att det var ”naturligt för LO att vara med”, eftersom reformen ändå skulle genomföras.
Vänsterpartiet, som hade motiverat sitt motstånd med att regeringen inte kunde gå emot LO, tappade hela sitt momentum. Nu skulle de själva bli tvungna att gå emot LO. Det blev aldrig av.
Marie Linder pratar ogärna om skillnaderna mellan hennes och LO:s agerande.
– Jag var inte inblandad i LAS-förhandlingarna så jag vet inte vilka förändringar som gjordes där. De har ju fått ett starkt omställningsstöd. Om någon hade ringt och sagt motsvarande till oss så … inte vet jag. Men då hade man behövt presentera något som var mycket bättre för Sveriges hyresgäster. Att tappa den kollektiva förhandlingsrätten, som är den stora frågan, då hade vi verkligen tappat i inflytande för Sveriges hyresgäster.
Är folkrörelserna för lojala mot S?
– Nej, det tycker jag inte. Men jag kan inte svara för alla folkrörelser. Jag kan ge min syn på vad Hyresgästföreningen är.
Du betonar att ni ville förhandla, men inte ”på vilka premisser som helst”. Fackföreningsrörelsen tog förhandlingen trots att de också hade ett skarpt utredningsförslag riktat mot sig. Var det någonsin aktuellt för er att göra så?
– Jag kallade in förbundsstyrelsen. Den avgjorde mått och steg, det var ett gemensamt beslut. Vi kände att vi drivit frågan och att det handlade om något helt avgörande: den kollektiva förhandlingsrätten.
Mellan raderna hörs något som också borgerliga debattörer har påpekat: hela Hyresgästföreningens existens stod i förlängningen på spel. När principer om fri hyressättning hade fortsatt ta sig in i fler nya kontrakt, och hyresgäster börjat överbuda i stället för att köa, skulle Hyresgästföreningen ha fått svårt att motivera sin roll. Det är en avgörande skillnad mot LAS-reformen, där LO snarare stärkte sitt grepp om arbetsmarknaden genom ett nytt huvudavtal som innehåller fler incitament för företag att teckna kollektivavtal.
Men samtidigt valde LO att stödja ett liknande, krypande hot mot fackföreningsrörelsen 2019: inskränkningen av strejkrätten på företag som redan har kollektivavtal. Jurister och förtroendevalda varnade då för risken att företagskontrollerade, ”gula” fack skulle skynda sig att teckna avtal med nya företag för att tränga undan oberoende fack. Det har också skett.
I årets valrörelse finns ingen kampanj mot marknadshyror. I stället fokuserar Hyresgästföreningen på en fråga som har varit med sedan ombildningarna av hyresrätter och rot-stöden till villaägare tog fart: det ekonomiska missgynnandet av hyresgäster. Själva kallar de det ”bo-orättvisan”.
– Den viktigaste parametern är skatterna. När din och min hyresrätt ska renoveras får vi inte någon form av renoveringsstöd. Vi kan inte heller på ett enkelt sätt fondera pengar för renovering. Så det blir en generation hyresgäster som får ta smällen. Och nyproduktion blir dyrare, säger Marie Linder.
Det hänger ihop med frågan om ”renovräkningar”, som drivits intensivt av gräsrotskampanjer inom och utanför HGF. En stor del av miljonprogramshusen behöver renoveras för att fortsätta hålla, och fastighetsägare bekostar i regel renoveringarna genom att höja hyran. För hyresgäster som inte har råd blir det i praktiken en vräkning.
Efter finanskrisen 2008 började utländska riskkapitalbolag också köpa upp svenska hyreshus med det uttalade målet att göra ytliga renoveringar och sedan höja hyran. Där slår renovräkningarna ännu hårdare, utan att husens grundproblem fixas. I vissa fall nekas hyresgäster också nödvändigt underhåll, med motiveringen att lägenheten måste renoveras i sin helhet och hyran höjas. Det mest omtalade exemplet är hyresvärden Victoriahem, före detta Hembla.
Nu är HGF:s sociala medier fyllda med valbudskap om renovräkningar. De har rönt vissa framgångar. Socialdemokraterna har föreslagit bildandet av ett statligt bostadsbolag som kan köpa upp och renovera den sortens hyreshus på ett ordnat vis. Det är ett krav som också LO och Reformisterna har drivit.
Samtidigt upprepar Marie Linder det svenska folkrörelsemantrat: tilliten står inte till politikerna. Utöver marknadshyresstriden tycker hon att den viktigaste segern under hennes åtta år som ordförande är den som kom direkt efter: ett slags huvudavtal mellan Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna. ”Den svenska modellen”, men löst på ett lite annorlunda sätt än Stefan Löfven föreslog.
Modellen påminner om fackens Industriavtal, som reglerar hur löneförhandlingarna ska gå till och vilka ekonomiska uträkningar facken ska utgå ifrån i förhandlingarna. Hyresförhandlingarna ska inte längre handla om hur man ska räkna på inflation, ränteökningar och förvaltningskvalitet, utan utgå ifrån siffror man tagit fram gemensamt. Marie Linders förhoppning är att den lokala situationen – hur väl trapphuset är städat, hur bra kontakten fungerar med hyresvärden – också ska få större genomslag i hyressättningen.
– Det helt nya är att vi ska blicka bakåt, inte framåt. I dag gissar vi och tar fram prognoser.
På vilket sätt gynnar det er?
– Jag tror det är bättre att utgå ifrån de fakta som finns. Avsikten är att det ska vara tydligt för hyresgäster och premiera de fastighetsägare som sköter sig.
När avtalet presenterades sade Linder att det var ett värn mot marknadshyror. Nooshi Dadgostar lyfte fram avtalet som ett exempel på vad som kan göras när den kollektiva förhandlingsrätten värnas.
Vad är det som säger att marknadshyror inte kan bli aktuella ändå, det ligger väl fortsatt i en del fastighetsägares och högerpartiers intresse?
– Jag tror att om parterna på hyresmarknaden är överens och vill utveckla hyressättningen så blir det automatiskt ett värn mot marknadshyror. Sedan kan det finnas partier som fortsätter driva det och enskilda fastighetsägare som tycker att det är den viktigaste frågan. Men min bild är att väldigt många fastighetsägare tycker det är bra med en motpart som tar ansvar, att det blir ordning och reda.
Avtalet är också inspirerat av den så kallade Malmömodellen, som funnits i staden i 20 år och i korthet går ut på att faktorer som läge och förvaltningskvalitet ska påverka hyressättningen mer. Hyresgästföreningens mål är att det ska leda till utjämning och råda bot på godtyckliga hyresskillnader, men modellen har också kritiserats för att leda till högre hyror och ”lyxrenoveringar”.
– Jag tycker man kan ha Malmömodellen som exempel, men sedan måste en hyressättningsmodell alltid utvecklas. Man har gjort justeringar i Malmömodellen tre eller fyra gånger och det tror jag man behöver göra igen. Det är viktigt att man jobbar med hyressättningen på den lokala marknaden.
Så en poäng med det nya avtalet är att komma närmare den lokala situationen?
– Ja, vi har verkligen drivit att det ska bli mer lokala förutsättningar och förhandlingar. Men att man också ska vara överens om parametrerna man utgår ifrån.
Samtidigt finns en växande kritik inom Hyresgästföreningen mot att makt snarare flyttas bort från de lokala hyresgästföreningarna. Den har växt i samband med att kampanjer för att frysa eller sänka hyror, och användandet av mer aktivistiska förhandlingsmetoder, har blivit vanligare. De senaste åren har tidningen Hem och Hyra rapporterat regelbundet om fall där lokala hyresgästföreningar fråntas rätten att förhandla, förtroendevalda suspenderas och medlemmar utesluts. Värst har konflikterna varit i Göteborg, där regionordföranden Kristofer Lundberg har anklagats för ekonomiska oegentligheter och uteslutits.
Vissa medlemmar ser de här händelserna som ett bevis för att obekväma personer med nya och mer konfrontativa krav rensas ut. Hur ser du på det?
– Precis som alla föreningar har Hyresgästföreningen en demokratiskt beslutad värdegrund och ett antal gemensamma regler. Ingen förtroendevald ska till exempel kunna skaffa sig personliga förmåner eller utsätta andra för hot och trakasserier. Som förtroendevald och aktiv måste du följa Hyresgästföreningens värdegrund. Men med det sagt: vi välkomnar högt i tak och oliktänkande, och inte bara det – vi jobbar aktivt för det varje dag.
Och hur ser du på kraven om frysta hyror?
– Vår viktigaste uppgift att hålla nere hyrorna så mycket som möjligt och att verka för en långsiktig stabil hyresutveckling. Tvära kast gynnar inte någon. Vi har som uppgift att granska motpartens yrkande, och alltid sätta hyresgästerna bästa i första rummet. Men jag vet att många av våra medlemmar kämpar med att få livet och kostnaderna att gå ihop och då tycker jag inte att det är så konstigt att vissa ställer den här typen av krav. Men i grunden är det skatteorättvisan mellan det ägda och hyrda boendet som måste förändras.
Under marknadshyresstriden, där allting ställdes på sin spets, var HGF mer synligt än på länge och engagemanget fick ett uppsving. Samtidigt går den svenska folkrörelsemodellen ut på att söka kompromiss. Finns det en konflikt mellan de två arbetssätten, när ni som alla andra folkrörelser kämpar med medlemsrekrytering och förnyelse?
– Jag tycker inte att det finns en konflikt. Man måste se på helheten: hur får man bäst inflytande som hyresgäst, hur har jag möjlighet att påverka? Ibland genom att förhandla. Ibland säger vi också ifrån väldigt tydligt. Det ena förtar inte det andra. Det finns säkert enskilda som kan tycka det, men det stora flertalet vill att vi ska sluta överenskommelser.
Marie Linder visar vägen ut från kontoret – en flådig adress i Stockholms innerstad, inklämd mellan NK-varuhuset och bankerna vid Norrmalmstorg. ”Det här är vår strejkkassa”, säger hon och skrattar. Något sådant lär det inte bli tal om den närmaste tiden. Nu väntar partsgemensamt arbete i god samarbetsanda. Huvudavtalet med fastighetsägarna ska bli till nya skrivningar, regler och förhandlingsordningar. Byråkratin ska mala vidare.
Men på andra håll i svenska folkrörelser väcks nya konflikter med det socialdemokratiska parti som brukade vara dess självklara politiska gren. Den 1 juni gick Kommunalmedlemmarna mot sin ledning och beslutade att kräva sex timmars arbetsdag – ett förslag som inte kommit längre i S än till skissbordet hos vissa lokalgrupper. Samtidigt börjar fackförbundet Fastighets göra verklighet av sitt beslut att skaffa en ny samarbetspartner: Vänsterpartiet.
