Inrikes 27 augusti, 2022

Så vann Hyresgästföreningen mot S-regeringen

Bostadspolitiken är så gott som osynlig i årets valrörelse. Ändå hänger skuggan från Hyresgästföreningens ordförande över hela regeringsbildningen. – Tvära kast gynnar inte någon, säger Marie Linder när Flamman träffar henne för ett samtal om folkrörelsernas framtid, samarbetet med Vänsterpartiet – och att kräva att gamla partivänner avsätts.

Marie Linder tar emot på sitt kontor i centrala Stockholm. Det är nästan exakt ett år sedan hon och Hyresgästföreningen fattade ett historiskt beslut: att uppmana Vänsterpartiet att fälla en socialdemokratisk regering som föreslog marknadshyror.

Under hela den efterföljande regeringskrisen fästes stor uppmärksamhet vid V-ledaren Nooshi Dadgostar. Recensionerna av hennes karaktär haglade: ”Omogen och huvudlös”, skrev Aftonbladets Lena Mellin. ”Lierar sig med de högerextrema”, sade Stefan Löfven. ”Fortsätt vara tuff”, skrev den här tidningens ledarsida.

Men utan Marie Linders ställningstagande hade förmodligen ingenting hänt. När Stefan Löfven gjorde ett sista försök att rädda sin regering och uppmanade Hyresgästföreningen att förhandla under tidspress – med hotet om marknadshyror som ett skarpladdat vapen i motpartens händer – sade Linder nej. Trots att Löfven kallade sitt förhandlingsupplägg ”den svenska modellen”.

Regeringen föll. Några dagar senare konstaterade Centerpartiet, som drivit frågan om marknadshyror allra hårdast, att den inte längre fanns på bordet.

Marie Linder skrattar till när de här dagarna kommer på tal. Hon säger att det ”gick i 190”. Och hon hymlar inte med att kontakten med Vänsterpartiet var tät. Nu, när striderna är historia och Stefan Löfven har lämnat politiken, verkar det lättare att prata om alltihop.

– Jag brukar säga att Nooshi Dadgostar är den enda partiledaren som kan bostadsfrågan utan och innan. Hon förstod det kollektiva förhandlingssystemet och varför frågan var så viktig för vår del.

Det gjorde inte alla. Spaltmeter har skrivits om frustrationen i Socialdemokraternas ledarskikt när Löfvens regeringstrixande till slut nådde vägs ände. Han hade ju gjort som han brukade: låtit frågan vila, upprepat att motståndarna agerade ”oansvarigt” och hänvisat till ”förhandling mellan parterna”. Ändå gick det inte.

– Vad var viktigt i marknadshyresstriden? Orden. Man försökte etablera begreppet ”fri hyressättning”. Vi såg faktiskt till att det blev ordet som det handlar om. Marknadshyror. Att man tar bort den kollektiva förhandlingsrätten, säger Linder och berättar om när en programledare i SVT kallade det ”marknadshyror” utan att hon behövde rätta henne.

Veckorna före regeringskrisen fanns det däremot en person som insisterade på att det rörde sig om ”fri hyressättning i nyproduktion”: Stefan Löfven.

Marie Linder växte upp i ett socialdemokratiskt hem. Pappan var politiker. Efter skolning i bland annat funktionsrättsrörelsen blev hon sedermera kommunikationschef på LO. När hon röstades fram till ordförande i Hyresgästföreningen år 2014 kom hon direkt från en EU-valrörelse som ordförande för Socialdemokraterna i Tyresö. Kanske är det därför hon återkommer till Hyresgästföreningens formella oberoende under hela vårt samtal.

– Mitt uppdrag är att vara ordförande för Sveriges hyresgäster. Det är utgångspunkten. Jag har inte tagit det här uppdraget för att bli älskad av socialdemokrater eller andra politiker.

Hon påpekar att kristdemokraten Stefan Attefall var bostadsminister när hon tillträdde och att hon än i dag har regelbunden kontakt med flera borgerliga partier.

Men trots det partipolitiska oberoendet är de inofficiella banden till Socialdemokraterna starka. 2018 bedrev HGF:s dåvarande valledare Markus Selin en framgångsrik personvalskampanj för att bli socialdemokratisk riksdagsledamot. Marie Linders företrädare Barbro Engman har ett förflutet som riksdagspolitiker. När tidningen Hem och Hyra kartlade de kanslianställdas politiska engagemang i valet 2018 fanns tolv anställda på valsedlar, nio av dem för Socialdemokraterna.
Under den valrörelsen bedrev HGF kampanj mot marknadshyror, delvis sida vid sida med Socialdemokraterna. När januariavtalet sedan presenterades blev Marie Linder ”jävligt förbannad”. Hon började söka nya strategier.

– Vi bestämde att fortsätta driva vår kampanj, men på ett smart sätt. Jobba i olika steg, påverka utredningar, stoppa in så mycket underlag som möjligt, uppvakta politiken med fakta och rapporter. Och sedan gå ut i stark opinionsbildning, säger hon och fortsätter:

– Utredningen skulle presenteras den 31 maj 2021 och då bestämde vi oss för att samla in, jag tror det var 50 000 eller 75 000 namnunderskrifter. Jag oroade mig för att vi inte skulle få ihop det, men jag har aldrig varit med om en namninsamling som flög som den gjorde.

Totalt blev det 130 000 underskrifter. Lokala och regionala HGF-grupper runt om i landet, liksom en flora av partier och aktivistgrupper till vänster, inledde egna kampanjer. Det var upplagt för Vänsterpartiet att driva motståndet i mål.

– Vi fick upp en diskussion om vad bostaden ska vara, om det bara är något man ska tjäna pengar på, vad det får för konsekvenser för människor. Sedan var aldrig avsikten att avsätta en regering. Jag tror inte heller att V … det har jag ingen aning om, det får du fråga Dadgostar, men avsikten var att få bort frågan. Det var det viktigaste.

Jag ställer flera frågor om hur kontakterna med S såg ut under den här perioden. Om hon fick mycket kritik från forna partikamrater. Marie Linder är förtegen.

– Det finns säkert de som har åsikter om vårt ställningstagande, som också är kopplat till mig.

Om Hyresgästföreningen hade sagt ja till det ofördelaktiga förhandlingsupplägget och avbrutit sin kampanj hade Vänsterpartiet haft svårt att stå vid sitt ord. Det var nämligen vad som hände när V:s andra misstroendelöfte skulle förverkligas – att stoppa LAS-försvagningen.

I dag, när LAS-reformen är gjord och de flesta fackföreningar är med på banan, talar LO gärna om att de försökte få till nya huvudavtalsförhandlingar med Svenskt Näringsliv långt innan januariavtalet kom. Att de förhandlingar som inleddes för att undvika regeringsutredaren Gudmund Toijers LAS-förslag egentligen var en fortsättning på gamla diskussioner som fackföreningsrörelsen själva tagit initiativ till.

Men när januariavtalet presenterades var reaktionen från Susanna Gideonsson – då ordförande i Handels – samma som från Marie Linder.

– Först ville jag bara skrika nej jag vill inte, det här är inte något som är bra för våra medlemmar, sade Gideonsson till LO:s tidning Arbetet.

Hon skrek inte. I stället inleddes ett snårigt förhandlingsspel – till en början om huruvida man alls skulle förhandla – som kulminerade i en olöslig konflikt: tjänstemännens fackliga förhandlingskartell PTK sade ja till ett nytt avtal med kraftiga urholkningar av uppsägningsreglerna. LO sade nej.

Problemet landade hos Stefan Löfven, och han fällde ett avgörande som förlänar honom en plats i de socialdemokratiska historieböckerna: han gick rakt emot LO. Arbetsmarknadens parter hade kommit överens, konstaterade han. Förslaget skulle gå vidare.

Kommunal och IF Metall, två stora och traditionellt S-nära LO-förbund, anslöt sedan till avtalet på egen hand. LO fortsatte protestera. Men när frågan till slut ställdes på sin spets, med uttalade hot om misstroendeförklaring från Vänsterpartiet, gick det fort. Den 10 november gjorde LO en helomvändning och sade ja till det nya huvudavtalet. Susanna Gideonsson, som avancerat till LO-ordförande, hade några månader tidigare ondgjort sig över ändrade turordningsregler som missgynnar medlemmarna. Nu sade hon att det var ”naturligt för LO att vara med”, eftersom reformen ändå skulle genomföras.

Vänsterpartiet, som hade motiverat sitt motstånd med att regeringen inte kunde gå emot LO, tappade hela sitt momentum. Nu skulle de själva bli tvungna att gå emot LO. Det blev aldrig av.

Marie Linder pratar ogärna om skillnaderna mellan hennes och LO:s agerande.

– Jag var inte inblandad i LAS-förhandlingarna så jag vet inte vilka förändringar som gjordes där. De har ju fått ett starkt omställningsstöd. Om någon hade ringt och sagt motsvarande till oss så … inte vet jag. Men då hade man behövt presentera något som var mycket bättre för Sveriges hyresgäster. Att tappa den kollektiva förhandlingsrätten, som är den stora frågan, då hade vi verkligen tappat i inflytande för Sveriges hyresgäster.

Är folkrörelserna för lojala mot S?

– Nej, det tycker jag inte. Men jag kan inte svara för alla folkrörelser. Jag kan ge min syn på vad Hyresgästföreningen är.

Du betonar att ni ville förhandla, men inte ”på vilka premisser som helst”. Fackföreningsrörelsen tog förhandlingen trots att de också hade ett skarpt utredningsförslag riktat mot sig. Var det någonsin aktuellt för er att göra så?

– Jag kallade in förbundsstyrelsen. Den avgjorde mått och steg, det var ett gemensamt beslut. Vi kände att vi drivit frågan och att det handlade om något helt avgörande: den kollektiva förhandlingsrätten.

Mellan raderna hörs något som också borgerliga debattörer har påpekat: hela Hyresgästföreningens existens stod i förlängningen på spel. När principer om fri hyressättning hade fortsatt ta sig in i fler nya kontrakt, och hyresgäster börjat överbuda i stället för att köa, skulle Hyresgästföreningen ha fått svårt att motivera sin roll. Det är en avgörande skillnad mot LAS-reformen, där LO snarare stärkte sitt grepp om arbetsmarknaden genom ett nytt huvudavtal som innehåller fler incitament för företag att teckna kollektivavtal.

Men samtidigt valde LO att stödja ett liknande, krypande hot mot fackföreningsrörelsen 2019: inskränkningen av strejkrätten på företag som redan har kollektivavtal. Jurister och förtroendevalda varnade då för risken att företagskontrollerade, ”gula” fack skulle skynda sig att teckna avtal med nya företag för att tränga undan oberoende fack. Det har också skett.

I årets valrörelse finns ingen kampanj mot marknadshyror. I stället fokuserar Hyresgästföreningen på en fråga som har varit med sedan ombildningarna av hyresrätter och rot-stöden till villaägare tog fart: det ekonomiska missgynnandet av hyresgäster. Själva kallar de det ”bo-orättvisan”.

– Den viktigaste parametern är skatterna. När din och min hyresrätt ska renoveras får vi inte någon form av renoveringsstöd. Vi kan inte heller på ett enkelt sätt fondera pengar för renovering. Så det blir en generation hyresgäster som får ta smällen. Och nyproduktion blir dyrare, säger Marie Linder.

Det hänger ihop med frågan om ”renovräkningar”, som drivits intensivt av gräsrotskampanjer inom och utanför HGF. En stor del av miljonprogramshusen behöver renoveras för att fortsätta hålla, och fastighetsägare bekostar i regel renoveringarna genom att höja hyran. För hyresgäster som inte har råd blir det i praktiken en vräkning.

Efter finanskrisen 2008 började utländska riskkapitalbolag också köpa upp svenska hyreshus med det uttalade målet att göra ytliga renoveringar och sedan höja hyran. Där slår renovräkningarna ännu hårdare, utan att husens grundproblem fixas. I vissa fall nekas hyresgäster också nödvändigt underhåll, med motiveringen att lägenheten måste renoveras i sin helhet och hyran höjas. Det mest omtalade exemplet är hyresvärden Victoriahem, före detta Hembla.

Nu är HGF:s sociala medier fyllda med valbudskap om renovräkningar. De har rönt vissa framgångar. Socialdemokraterna har föreslagit bildandet av ett statligt bostadsbolag som kan köpa upp och renovera den sortens hyreshus på ett ordnat vis. Det är ett krav som också LO och Reformisterna har drivit.

Samtidigt upprepar Marie Linder det svenska folkrörelsemantrat: tilliten står inte till politikerna. Utöver marknadshyresstriden tycker hon att den viktigaste segern under hennes åtta år som ordförande är den som kom direkt efter: ett slags huvudavtal mellan Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna. ”Den svenska modellen”, men löst på ett lite annorlunda sätt än Stefan Löfven föreslog.

Modellen påminner om fackens Industriavtal, som reglerar hur löneförhandlingarna ska gå till och vilka ekonomiska uträkningar facken ska utgå ifrån i förhandlingarna. Hyresförhandlingarna ska inte längre handla om hur man ska räkna på inflation, ränteökningar och förvaltningskvalitet, utan utgå ifrån siffror man tagit fram gemensamt. Marie Linders förhoppning är att den lokala situationen – hur väl trapphuset är städat, hur bra kontakten fungerar med hyresvärden – också ska få större genomslag i hyressättningen.

– Det helt nya är att vi ska blicka bakåt, inte framåt. I dag gissar vi och tar fram prognoser.

På vilket sätt gynnar det er?

– Jag tror det är bättre att utgå ifrån de fakta som finns. Avsikten är att det ska vara tydligt för hyresgäster och premiera de fastighetsägare som sköter sig.

När avtalet presenterades sade Linder att det var ett värn mot marknadshyror. Nooshi Dadgostar lyfte fram avtalet som ett exempel på vad som kan göras när den kollektiva förhandlingsrätten värnas.

Vad är det som säger att marknadshyror inte kan bli aktuella ändå, det ligger väl fortsatt i en del fastighetsägares och högerpartiers intresse?

– Jag tror att om parterna på hyresmarknaden är överens och vill utveckla hyressättningen så blir det automatiskt ett värn mot marknadshyror. Sedan kan det finnas partier som fortsätter driva det och enskilda fastighetsägare som tycker att det är den viktigaste frågan. Men min bild är att väldigt många fastighetsägare tycker det är bra med en motpart som tar ansvar, att det blir ordning och reda.

Avtalet är också inspirerat av den så kallade Malmömodellen, som funnits i staden i 20 år och i korthet går ut på att faktorer som läge och förvaltningskvalitet ska påverka hyressättningen mer. Hyresgästföreningens mål är att det ska leda till utjämning och råda bot på godtyckliga hyresskillnader, men modellen har också kritiserats för att leda till högre hyror och ”lyxrenoveringar”.

– Jag tycker man kan ha Malmömodellen som exempel, men sedan måste en hyressättningsmodell alltid utvecklas. Man har gjort justeringar i Malmömodellen tre eller fyra gånger och det tror jag man behöver göra igen. Det är viktigt att man jobbar med hyressättningen på den lokala marknaden.

Så en poäng med det nya avtalet är att komma närmare den lokala situationen?

– Ja, vi har verkligen drivit att det ska bli mer lokala förutsättningar och förhandlingar. Men att man också ska vara överens om parametrerna man utgår ifrån.

Samtidigt finns en växande kritik inom Hyresgästföreningen mot att makt snarare flyttas bort från de lokala hyresgästföreningarna. Den har växt i samband med att kampanjer för att frysa eller sänka hyror, och användandet av mer aktivistiska förhandlingsmetoder, har blivit vanligare. De senaste åren har tidningen Hem och Hyra rapporterat regelbundet om fall där lokala hyresgästföreningar fråntas rätten att förhandla, förtroendevalda suspenderas och medlemmar utesluts. Värst har konflikterna varit i Göteborg, där regionordföranden Kristofer Lundberg har anklagats för ekonomiska oegentligheter och uteslutits.

Vissa medlemmar ser de här händelserna som ett bevis för att obekväma personer med nya och mer konfrontativa krav rensas ut. Hur ser du på det?

– Precis som alla föreningar har Hyresgästföreningen en demokratiskt beslutad värdegrund och ett antal gemensamma regler. Ingen förtroendevald ska till exempel kunna skaffa sig personliga förmåner eller utsätta andra för hot och trakasserier. Som förtroendevald och aktiv måste du följa Hyresgästföreningens värdegrund. Men med det sagt: vi välkomnar högt i tak och oliktänkande, och inte bara det – vi jobbar aktivt för det varje dag.

Och hur ser du på kraven om frysta hyror?

– Vår viktigaste uppgift att hålla nere hyrorna så mycket som möjligt och att verka för en långsiktig stabil hyresutveckling. Tvära kast gynnar inte någon. Vi har som uppgift att granska motpartens yrkande, och alltid sätta hyresgästerna bästa i första rummet. Men jag vet att många av våra medlemmar kämpar med att få livet och kostnaderna att gå ihop och då tycker jag inte att det är så konstigt att vissa ställer den här typen av krav. Men i grunden är det skatteorättvisan mellan det ägda och hyrda boendet som måste förändras.

Under marknadshyresstriden, där allting ställdes på sin spets, var HGF mer synligt än på länge och engagemanget fick ett uppsving. Samtidigt går den svenska folkrörelsemodellen ut på att söka kompromiss. Finns det en konflikt mellan de två arbetssätten, när ni som alla andra folkrörelser kämpar med medlemsrekrytering och förnyelse?

– Jag tycker inte att det finns en konflikt. Man måste se på helheten: hur får man bäst inflytande som hyresgäst, hur har jag möjlighet att påverka? Ibland genom att förhandla. Ibland säger vi också ifrån väldigt tydligt. Det ena förtar inte det andra. Det finns säkert enskilda som kan tycka det, men det stora flertalet vill att vi ska sluta överenskommelser.

Marie Linder visar vägen ut från kontoret – en flådig adress i Stockholms innerstad, inklämd mellan NK-varuhuset och bankerna vid Norrmalmstorg. ”Det här är vår strejkkassa”, säger hon och skrattar. Något sådant lär det inte bli tal om den närmaste tiden. Nu väntar partsgemensamt arbete i god samarbetsanda. Huvudavtalet med fastighetsägarna ska bli till nya skrivningar, regler och förhandlingsordningar. Byråkratin ska mala vidare.

Men på andra håll i svenska folkrörelser väcks nya konflikter med det socialdemokratiska parti som brukade vara dess självklara politiska gren. Den 1 juni gick Kommunalmedlemmarna mot sin ledning och beslutade att kräva sex timmars arbetsdag – ett förslag som inte kommit längre i S än till skissbordet hos vissa lokalgrupper. Samtidigt börjar fackförbundet Fastighets göra verklighet av sitt beslut att skaffa en ny samarbetspartner: Vänsterpartiet.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)