Inrikes 27 augusti, 2022

Så vann Hyresgästföreningen mot S-regeringen

Bostadspolitiken är så gott som osynlig i årets valrörelse. Ändå hänger skuggan från Hyresgästföreningens ordförande över hela regeringsbildningen. – Tvära kast gynnar inte någon, säger Marie Linder när Flamman träffar henne för ett samtal om folkrörelsernas framtid, samarbetet med Vänsterpartiet – och att kräva att gamla partivänner avsätts.

Marie Linder tar emot på sitt kontor i centrala Stockholm. Det är nästan exakt ett år sedan hon och Hyresgästföreningen fattade ett historiskt beslut: att uppmana Vänsterpartiet att fälla en socialdemokratisk regering som föreslog marknadshyror.

Under hela den efterföljande regeringskrisen fästes stor uppmärksamhet vid V-ledaren Nooshi Dadgostar. Recensionerna av hennes karaktär haglade: ”Omogen och huvudlös”, skrev Aftonbladets Lena Mellin. ”Lierar sig med de högerextrema”, sade Stefan Löfven. ”Fortsätt vara tuff”, skrev den här tidningens ledarsida.

Men utan Marie Linders ställningstagande hade förmodligen ingenting hänt. När Stefan Löfven gjorde ett sista försök att rädda sin regering och uppmanade Hyresgästföreningen att förhandla under tidspress – med hotet om marknadshyror som ett skarpladdat vapen i motpartens händer – sade Linder nej. Trots att Löfven kallade sitt förhandlingsupplägg ”den svenska modellen”.

Regeringen föll. Några dagar senare konstaterade Centerpartiet, som drivit frågan om marknadshyror allra hårdast, att den inte längre fanns på bordet.

Marie Linder skrattar till när de här dagarna kommer på tal. Hon säger att det ”gick i 190”. Och hon hymlar inte med att kontakten med Vänsterpartiet var tät. Nu, när striderna är historia och Stefan Löfven har lämnat politiken, verkar det lättare att prata om alltihop.

– Jag brukar säga att Nooshi Dadgostar är den enda partiledaren som kan bostadsfrågan utan och innan. Hon förstod det kollektiva förhandlingssystemet och varför frågan var så viktig för vår del.

Det gjorde inte alla. Spaltmeter har skrivits om frustrationen i Socialdemokraternas ledarskikt när Löfvens regeringstrixande till slut nådde vägs ände. Han hade ju gjort som han brukade: låtit frågan vila, upprepat att motståndarna agerade ”oansvarigt” och hänvisat till ”förhandling mellan parterna”. Ändå gick det inte.

– Vad var viktigt i marknadshyresstriden? Orden. Man försökte etablera begreppet ”fri hyressättning”. Vi såg faktiskt till att det blev ordet som det handlar om. Marknadshyror. Att man tar bort den kollektiva förhandlingsrätten, säger Linder och berättar om när en programledare i SVT kallade det ”marknadshyror” utan att hon behövde rätta henne.

Veckorna före regeringskrisen fanns det däremot en person som insisterade på att det rörde sig om ”fri hyressättning i nyproduktion”: Stefan Löfven.

Marie Linder växte upp i ett socialdemokratiskt hem. Pappan var politiker. Efter skolning i bland annat funktionsrättsrörelsen blev hon sedermera kommunikationschef på LO. När hon röstades fram till ordförande i Hyresgästföreningen år 2014 kom hon direkt från en EU-valrörelse som ordförande för Socialdemokraterna i Tyresö. Kanske är det därför hon återkommer till Hyresgästföreningens formella oberoende under hela vårt samtal.

– Mitt uppdrag är att vara ordförande för Sveriges hyresgäster. Det är utgångspunkten. Jag har inte tagit det här uppdraget för att bli älskad av socialdemokrater eller andra politiker.

Hon påpekar att kristdemokraten Stefan Attefall var bostadsminister när hon tillträdde och att hon än i dag har regelbunden kontakt med flera borgerliga partier.

Men trots det partipolitiska oberoendet är de inofficiella banden till Socialdemokraterna starka. 2018 bedrev HGF:s dåvarande valledare Markus Selin en framgångsrik personvalskampanj för att bli socialdemokratisk riksdagsledamot. Marie Linders företrädare Barbro Engman har ett förflutet som riksdagspolitiker. När tidningen Hem och Hyra kartlade de kanslianställdas politiska engagemang i valet 2018 fanns tolv anställda på valsedlar, nio av dem för Socialdemokraterna.
Under den valrörelsen bedrev HGF kampanj mot marknadshyror, delvis sida vid sida med Socialdemokraterna. När januariavtalet sedan presenterades blev Marie Linder ”jävligt förbannad”. Hon började söka nya strategier.

– Vi bestämde att fortsätta driva vår kampanj, men på ett smart sätt. Jobba i olika steg, påverka utredningar, stoppa in så mycket underlag som möjligt, uppvakta politiken med fakta och rapporter. Och sedan gå ut i stark opinionsbildning, säger hon och fortsätter:

– Utredningen skulle presenteras den 31 maj 2021 och då bestämde vi oss för att samla in, jag tror det var 50 000 eller 75 000 namnunderskrifter. Jag oroade mig för att vi inte skulle få ihop det, men jag har aldrig varit med om en namninsamling som flög som den gjorde.

Totalt blev det 130 000 underskrifter. Lokala och regionala HGF-grupper runt om i landet, liksom en flora av partier och aktivistgrupper till vänster, inledde egna kampanjer. Det var upplagt för Vänsterpartiet att driva motståndet i mål.

– Vi fick upp en diskussion om vad bostaden ska vara, om det bara är något man ska tjäna pengar på, vad det får för konsekvenser för människor. Sedan var aldrig avsikten att avsätta en regering. Jag tror inte heller att V … det har jag ingen aning om, det får du fråga Dadgostar, men avsikten var att få bort frågan. Det var det viktigaste.

Jag ställer flera frågor om hur kontakterna med S såg ut under den här perioden. Om hon fick mycket kritik från forna partikamrater. Marie Linder är förtegen.

– Det finns säkert de som har åsikter om vårt ställningstagande, som också är kopplat till mig.

Om Hyresgästföreningen hade sagt ja till det ofördelaktiga förhandlingsupplägget och avbrutit sin kampanj hade Vänsterpartiet haft svårt att stå vid sitt ord. Det var nämligen vad som hände när V:s andra misstroendelöfte skulle förverkligas – att stoppa LAS-försvagningen.

I dag, när LAS-reformen är gjord och de flesta fackföreningar är med på banan, talar LO gärna om att de försökte få till nya huvudavtalsförhandlingar med Svenskt Näringsliv långt innan januariavtalet kom. Att de förhandlingar som inleddes för att undvika regeringsutredaren Gudmund Toijers LAS-förslag egentligen var en fortsättning på gamla diskussioner som fackföreningsrörelsen själva tagit initiativ till.

Men när januariavtalet presenterades var reaktionen från Susanna Gideonsson – då ordförande i Handels – samma som från Marie Linder.

– Först ville jag bara skrika nej jag vill inte, det här är inte något som är bra för våra medlemmar, sade Gideonsson till LO:s tidning Arbetet.

Hon skrek inte. I stället inleddes ett snårigt förhandlingsspel – till en början om huruvida man alls skulle förhandla – som kulminerade i en olöslig konflikt: tjänstemännens fackliga förhandlingskartell PTK sade ja till ett nytt avtal med kraftiga urholkningar av uppsägningsreglerna. LO sade nej.

Problemet landade hos Stefan Löfven, och han fällde ett avgörande som förlänar honom en plats i de socialdemokratiska historieböckerna: han gick rakt emot LO. Arbetsmarknadens parter hade kommit överens, konstaterade han. Förslaget skulle gå vidare.

Kommunal och IF Metall, två stora och traditionellt S-nära LO-förbund, anslöt sedan till avtalet på egen hand. LO fortsatte protestera. Men när frågan till slut ställdes på sin spets, med uttalade hot om misstroendeförklaring från Vänsterpartiet, gick det fort. Den 10 november gjorde LO en helomvändning och sade ja till det nya huvudavtalet. Susanna Gideonsson, som avancerat till LO-ordförande, hade några månader tidigare ondgjort sig över ändrade turordningsregler som missgynnar medlemmarna. Nu sade hon att det var ”naturligt för LO att vara med”, eftersom reformen ändå skulle genomföras.

Vänsterpartiet, som hade motiverat sitt motstånd med att regeringen inte kunde gå emot LO, tappade hela sitt momentum. Nu skulle de själva bli tvungna att gå emot LO. Det blev aldrig av.

Marie Linder pratar ogärna om skillnaderna mellan hennes och LO:s agerande.

– Jag var inte inblandad i LAS-förhandlingarna så jag vet inte vilka förändringar som gjordes där. De har ju fått ett starkt omställningsstöd. Om någon hade ringt och sagt motsvarande till oss så … inte vet jag. Men då hade man behövt presentera något som var mycket bättre för Sveriges hyresgäster. Att tappa den kollektiva förhandlingsrätten, som är den stora frågan, då hade vi verkligen tappat i inflytande för Sveriges hyresgäster.

Är folkrörelserna för lojala mot S?

– Nej, det tycker jag inte. Men jag kan inte svara för alla folkrörelser. Jag kan ge min syn på vad Hyresgästföreningen är.

Du betonar att ni ville förhandla, men inte ”på vilka premisser som helst”. Fackföreningsrörelsen tog förhandlingen trots att de också hade ett skarpt utredningsförslag riktat mot sig. Var det någonsin aktuellt för er att göra så?

– Jag kallade in förbundsstyrelsen. Den avgjorde mått och steg, det var ett gemensamt beslut. Vi kände att vi drivit frågan och att det handlade om något helt avgörande: den kollektiva förhandlingsrätten.

Mellan raderna hörs något som också borgerliga debattörer har påpekat: hela Hyresgästföreningens existens stod i förlängningen på spel. När principer om fri hyressättning hade fortsatt ta sig in i fler nya kontrakt, och hyresgäster börjat överbuda i stället för att köa, skulle Hyresgästföreningen ha fått svårt att motivera sin roll. Det är en avgörande skillnad mot LAS-reformen, där LO snarare stärkte sitt grepp om arbetsmarknaden genom ett nytt huvudavtal som innehåller fler incitament för företag att teckna kollektivavtal.

Men samtidigt valde LO att stödja ett liknande, krypande hot mot fackföreningsrörelsen 2019: inskränkningen av strejkrätten på företag som redan har kollektivavtal. Jurister och förtroendevalda varnade då för risken att företagskontrollerade, ”gula” fack skulle skynda sig att teckna avtal med nya företag för att tränga undan oberoende fack. Det har också skett.

I årets valrörelse finns ingen kampanj mot marknadshyror. I stället fokuserar Hyresgästföreningen på en fråga som har varit med sedan ombildningarna av hyresrätter och rot-stöden till villaägare tog fart: det ekonomiska missgynnandet av hyresgäster. Själva kallar de det ”bo-orättvisan”.

– Den viktigaste parametern är skatterna. När din och min hyresrätt ska renoveras får vi inte någon form av renoveringsstöd. Vi kan inte heller på ett enkelt sätt fondera pengar för renovering. Så det blir en generation hyresgäster som får ta smällen. Och nyproduktion blir dyrare, säger Marie Linder.

Det hänger ihop med frågan om ”renovräkningar”, som drivits intensivt av gräsrotskampanjer inom och utanför HGF. En stor del av miljonprogramshusen behöver renoveras för att fortsätta hålla, och fastighetsägare bekostar i regel renoveringarna genom att höja hyran. För hyresgäster som inte har råd blir det i praktiken en vräkning.

Efter finanskrisen 2008 började utländska riskkapitalbolag också köpa upp svenska hyreshus med det uttalade målet att göra ytliga renoveringar och sedan höja hyran. Där slår renovräkningarna ännu hårdare, utan att husens grundproblem fixas. I vissa fall nekas hyresgäster också nödvändigt underhåll, med motiveringen att lägenheten måste renoveras i sin helhet och hyran höjas. Det mest omtalade exemplet är hyresvärden Victoriahem, före detta Hembla.

Nu är HGF:s sociala medier fyllda med valbudskap om renovräkningar. De har rönt vissa framgångar. Socialdemokraterna har föreslagit bildandet av ett statligt bostadsbolag som kan köpa upp och renovera den sortens hyreshus på ett ordnat vis. Det är ett krav som också LO och Reformisterna har drivit.

Samtidigt upprepar Marie Linder det svenska folkrörelsemantrat: tilliten står inte till politikerna. Utöver marknadshyresstriden tycker hon att den viktigaste segern under hennes åtta år som ordförande är den som kom direkt efter: ett slags huvudavtal mellan Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna. ”Den svenska modellen”, men löst på ett lite annorlunda sätt än Stefan Löfven föreslog.

Modellen påminner om fackens Industriavtal, som reglerar hur löneförhandlingarna ska gå till och vilka ekonomiska uträkningar facken ska utgå ifrån i förhandlingarna. Hyresförhandlingarna ska inte längre handla om hur man ska räkna på inflation, ränteökningar och förvaltningskvalitet, utan utgå ifrån siffror man tagit fram gemensamt. Marie Linders förhoppning är att den lokala situationen – hur väl trapphuset är städat, hur bra kontakten fungerar med hyresvärden – också ska få större genomslag i hyressättningen.

– Det helt nya är att vi ska blicka bakåt, inte framåt. I dag gissar vi och tar fram prognoser.

På vilket sätt gynnar det er?

– Jag tror det är bättre att utgå ifrån de fakta som finns. Avsikten är att det ska vara tydligt för hyresgäster och premiera de fastighetsägare som sköter sig.

När avtalet presenterades sade Linder att det var ett värn mot marknadshyror. Nooshi Dadgostar lyfte fram avtalet som ett exempel på vad som kan göras när den kollektiva förhandlingsrätten värnas.

Vad är det som säger att marknadshyror inte kan bli aktuella ändå, det ligger väl fortsatt i en del fastighetsägares och högerpartiers intresse?

– Jag tror att om parterna på hyresmarknaden är överens och vill utveckla hyressättningen så blir det automatiskt ett värn mot marknadshyror. Sedan kan det finnas partier som fortsätter driva det och enskilda fastighetsägare som tycker att det är den viktigaste frågan. Men min bild är att väldigt många fastighetsägare tycker det är bra med en motpart som tar ansvar, att det blir ordning och reda.

Avtalet är också inspirerat av den så kallade Malmömodellen, som funnits i staden i 20 år och i korthet går ut på att faktorer som läge och förvaltningskvalitet ska påverka hyressättningen mer. Hyresgästföreningens mål är att det ska leda till utjämning och råda bot på godtyckliga hyresskillnader, men modellen har också kritiserats för att leda till högre hyror och ”lyxrenoveringar”.

– Jag tycker man kan ha Malmömodellen som exempel, men sedan måste en hyressättningsmodell alltid utvecklas. Man har gjort justeringar i Malmömodellen tre eller fyra gånger och det tror jag man behöver göra igen. Det är viktigt att man jobbar med hyressättningen på den lokala marknaden.

Så en poäng med det nya avtalet är att komma närmare den lokala situationen?

– Ja, vi har verkligen drivit att det ska bli mer lokala förutsättningar och förhandlingar. Men att man också ska vara överens om parametrerna man utgår ifrån.

Samtidigt finns en växande kritik inom Hyresgästföreningen mot att makt snarare flyttas bort från de lokala hyresgästföreningarna. Den har växt i samband med att kampanjer för att frysa eller sänka hyror, och användandet av mer aktivistiska förhandlingsmetoder, har blivit vanligare. De senaste åren har tidningen Hem och Hyra rapporterat regelbundet om fall där lokala hyresgästföreningar fråntas rätten att förhandla, förtroendevalda suspenderas och medlemmar utesluts. Värst har konflikterna varit i Göteborg, där regionordföranden Kristofer Lundberg har anklagats för ekonomiska oegentligheter och uteslutits.

Vissa medlemmar ser de här händelserna som ett bevis för att obekväma personer med nya och mer konfrontativa krav rensas ut. Hur ser du på det?

– Precis som alla föreningar har Hyresgästföreningen en demokratiskt beslutad värdegrund och ett antal gemensamma regler. Ingen förtroendevald ska till exempel kunna skaffa sig personliga förmåner eller utsätta andra för hot och trakasserier. Som förtroendevald och aktiv måste du följa Hyresgästföreningens värdegrund. Men med det sagt: vi välkomnar högt i tak och oliktänkande, och inte bara det – vi jobbar aktivt för det varje dag.

Och hur ser du på kraven om frysta hyror?

– Vår viktigaste uppgift att hålla nere hyrorna så mycket som möjligt och att verka för en långsiktig stabil hyresutveckling. Tvära kast gynnar inte någon. Vi har som uppgift att granska motpartens yrkande, och alltid sätta hyresgästerna bästa i första rummet. Men jag vet att många av våra medlemmar kämpar med att få livet och kostnaderna att gå ihop och då tycker jag inte att det är så konstigt att vissa ställer den här typen av krav. Men i grunden är det skatteorättvisan mellan det ägda och hyrda boendet som måste förändras.

Under marknadshyresstriden, där allting ställdes på sin spets, var HGF mer synligt än på länge och engagemanget fick ett uppsving. Samtidigt går den svenska folkrörelsemodellen ut på att söka kompromiss. Finns det en konflikt mellan de två arbetssätten, när ni som alla andra folkrörelser kämpar med medlemsrekrytering och förnyelse?

– Jag tycker inte att det finns en konflikt. Man måste se på helheten: hur får man bäst inflytande som hyresgäst, hur har jag möjlighet att påverka? Ibland genom att förhandla. Ibland säger vi också ifrån väldigt tydligt. Det ena förtar inte det andra. Det finns säkert enskilda som kan tycka det, men det stora flertalet vill att vi ska sluta överenskommelser.

Marie Linder visar vägen ut från kontoret – en flådig adress i Stockholms innerstad, inklämd mellan NK-varuhuset och bankerna vid Norrmalmstorg. ”Det här är vår strejkkassa”, säger hon och skrattar. Något sådant lär det inte bli tal om den närmaste tiden. Nu väntar partsgemensamt arbete i god samarbetsanda. Huvudavtalet med fastighetsägarna ska bli till nya skrivningar, regler och förhandlingsordningar. Byråkratin ska mala vidare.

Men på andra håll i svenska folkrörelser väcks nya konflikter med det socialdemokratiska parti som brukade vara dess självklara politiska gren. Den 1 juni gick Kommunalmedlemmarna mot sin ledning och beslutade att kräva sex timmars arbetsdag – ett förslag som inte kommit längre i S än till skissbordet hos vissa lokalgrupper. Samtidigt börjar fackförbundet Fastighets göra verklighet av sitt beslut att skaffa en ny samarbetspartner: Vänsterpartiet.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se