Inrikes 27 augusti, 2022

Så vann Hyresgästföreningen mot S-regeringen

Bostadspolitiken är så gott som osynlig i årets valrörelse. Ändå hänger skuggan från Hyresgästföreningens ordförande över hela regeringsbildningen. – Tvära kast gynnar inte någon, säger Marie Linder när Flamman träffar henne för ett samtal om folkrörelsernas framtid, samarbetet med Vänsterpartiet – och att kräva att gamla partivänner avsätts.

Marie Linder tar emot på sitt kontor i centrala Stockholm. Det är nästan exakt ett år sedan hon och Hyresgästföreningen fattade ett historiskt beslut: att uppmana Vänsterpartiet att fälla en socialdemokratisk regering som föreslog marknadshyror.

Under hela den efterföljande regeringskrisen fästes stor uppmärksamhet vid V-ledaren Nooshi Dadgostar. Recensionerna av hennes karaktär haglade: ”Omogen och huvudlös”, skrev Aftonbladets Lena Mellin. ”Lierar sig med de högerextrema”, sade Stefan Löfven. ”Fortsätt vara tuff”, skrev den här tidningens ledarsida.

Men utan Marie Linders ställningstagande hade förmodligen ingenting hänt. När Stefan Löfven gjorde ett sista försök att rädda sin regering och uppmanade Hyresgästföreningen att förhandla under tidspress – med hotet om marknadshyror som ett skarpladdat vapen i motpartens händer – sade Linder nej. Trots att Löfven kallade sitt förhandlingsupplägg ”den svenska modellen”.

Regeringen föll. Några dagar senare konstaterade Centerpartiet, som drivit frågan om marknadshyror allra hårdast, att den inte längre fanns på bordet.

Marie Linder skrattar till när de här dagarna kommer på tal. Hon säger att det ”gick i 190”. Och hon hymlar inte med att kontakten med Vänsterpartiet var tät. Nu, när striderna är historia och Stefan Löfven har lämnat politiken, verkar det lättare att prata om alltihop.

– Jag brukar säga att Nooshi Dadgostar är den enda partiledaren som kan bostadsfrågan utan och innan. Hon förstod det kollektiva förhandlingssystemet och varför frågan var så viktig för vår del.

Det gjorde inte alla. Spaltmeter har skrivits om frustrationen i Socialdemokraternas ledarskikt när Löfvens regeringstrixande till slut nådde vägs ände. Han hade ju gjort som han brukade: låtit frågan vila, upprepat att motståndarna agerade ”oansvarigt” och hänvisat till ”förhandling mellan parterna”. Ändå gick det inte.

– Vad var viktigt i marknadshyresstriden? Orden. Man försökte etablera begreppet ”fri hyressättning”. Vi såg faktiskt till att det blev ordet som det handlar om. Marknadshyror. Att man tar bort den kollektiva förhandlingsrätten, säger Linder och berättar om när en programledare i SVT kallade det ”marknadshyror” utan att hon behövde rätta henne.

Veckorna före regeringskrisen fanns det däremot en person som insisterade på att det rörde sig om ”fri hyressättning i nyproduktion”: Stefan Löfven.

Marie Linder växte upp i ett socialdemokratiskt hem. Pappan var politiker. Efter skolning i bland annat funktionsrättsrörelsen blev hon sedermera kommunikationschef på LO. När hon röstades fram till ordförande i Hyresgästföreningen år 2014 kom hon direkt från en EU-valrörelse som ordförande för Socialdemokraterna i Tyresö. Kanske är det därför hon återkommer till Hyresgästföreningens formella oberoende under hela vårt samtal.

– Mitt uppdrag är att vara ordförande för Sveriges hyresgäster. Det är utgångspunkten. Jag har inte tagit det här uppdraget för att bli älskad av socialdemokrater eller andra politiker.

Hon påpekar att kristdemokraten Stefan Attefall var bostadsminister när hon tillträdde och att hon än i dag har regelbunden kontakt med flera borgerliga partier.

Men trots det partipolitiska oberoendet är de inofficiella banden till Socialdemokraterna starka. 2018 bedrev HGF:s dåvarande valledare Markus Selin en framgångsrik personvalskampanj för att bli socialdemokratisk riksdagsledamot. Marie Linders företrädare Barbro Engman har ett förflutet som riksdagspolitiker. När tidningen Hem och Hyra kartlade de kanslianställdas politiska engagemang i valet 2018 fanns tolv anställda på valsedlar, nio av dem för Socialdemokraterna.
Under den valrörelsen bedrev HGF kampanj mot marknadshyror, delvis sida vid sida med Socialdemokraterna. När januariavtalet sedan presenterades blev Marie Linder ”jävligt förbannad”. Hon började söka nya strategier.

– Vi bestämde att fortsätta driva vår kampanj, men på ett smart sätt. Jobba i olika steg, påverka utredningar, stoppa in så mycket underlag som möjligt, uppvakta politiken med fakta och rapporter. Och sedan gå ut i stark opinionsbildning, säger hon och fortsätter:

– Utredningen skulle presenteras den 31 maj 2021 och då bestämde vi oss för att samla in, jag tror det var 50 000 eller 75 000 namnunderskrifter. Jag oroade mig för att vi inte skulle få ihop det, men jag har aldrig varit med om en namninsamling som flög som den gjorde.

Totalt blev det 130 000 underskrifter. Lokala och regionala HGF-grupper runt om i landet, liksom en flora av partier och aktivistgrupper till vänster, inledde egna kampanjer. Det var upplagt för Vänsterpartiet att driva motståndet i mål.

– Vi fick upp en diskussion om vad bostaden ska vara, om det bara är något man ska tjäna pengar på, vad det får för konsekvenser för människor. Sedan var aldrig avsikten att avsätta en regering. Jag tror inte heller att V … det har jag ingen aning om, det får du fråga Dadgostar, men avsikten var att få bort frågan. Det var det viktigaste.

Jag ställer flera frågor om hur kontakterna med S såg ut under den här perioden. Om hon fick mycket kritik från forna partikamrater. Marie Linder är förtegen.

– Det finns säkert de som har åsikter om vårt ställningstagande, som också är kopplat till mig.

Om Hyresgästföreningen hade sagt ja till det ofördelaktiga förhandlingsupplägget och avbrutit sin kampanj hade Vänsterpartiet haft svårt att stå vid sitt ord. Det var nämligen vad som hände när V:s andra misstroendelöfte skulle förverkligas – att stoppa LAS-försvagningen.

I dag, när LAS-reformen är gjord och de flesta fackföreningar är med på banan, talar LO gärna om att de försökte få till nya huvudavtalsförhandlingar med Svenskt Näringsliv långt innan januariavtalet kom. Att de förhandlingar som inleddes för att undvika regeringsutredaren Gudmund Toijers LAS-förslag egentligen var en fortsättning på gamla diskussioner som fackföreningsrörelsen själva tagit initiativ till.

Men när januariavtalet presenterades var reaktionen från Susanna Gideonsson – då ordförande i Handels – samma som från Marie Linder.

– Först ville jag bara skrika nej jag vill inte, det här är inte något som är bra för våra medlemmar, sade Gideonsson till LO:s tidning Arbetet.

Hon skrek inte. I stället inleddes ett snårigt förhandlingsspel – till en början om huruvida man alls skulle förhandla – som kulminerade i en olöslig konflikt: tjänstemännens fackliga förhandlingskartell PTK sade ja till ett nytt avtal med kraftiga urholkningar av uppsägningsreglerna. LO sade nej.

Problemet landade hos Stefan Löfven, och han fällde ett avgörande som förlänar honom en plats i de socialdemokratiska historieböckerna: han gick rakt emot LO. Arbetsmarknadens parter hade kommit överens, konstaterade han. Förslaget skulle gå vidare.

Kommunal och IF Metall, två stora och traditionellt S-nära LO-förbund, anslöt sedan till avtalet på egen hand. LO fortsatte protestera. Men när frågan till slut ställdes på sin spets, med uttalade hot om misstroendeförklaring från Vänsterpartiet, gick det fort. Den 10 november gjorde LO en helomvändning och sade ja till det nya huvudavtalet. Susanna Gideonsson, som avancerat till LO-ordförande, hade några månader tidigare ondgjort sig över ändrade turordningsregler som missgynnar medlemmarna. Nu sade hon att det var ”naturligt för LO att vara med”, eftersom reformen ändå skulle genomföras.

Vänsterpartiet, som hade motiverat sitt motstånd med att regeringen inte kunde gå emot LO, tappade hela sitt momentum. Nu skulle de själva bli tvungna att gå emot LO. Det blev aldrig av.

Marie Linder pratar ogärna om skillnaderna mellan hennes och LO:s agerande.

– Jag var inte inblandad i LAS-förhandlingarna så jag vet inte vilka förändringar som gjordes där. De har ju fått ett starkt omställningsstöd. Om någon hade ringt och sagt motsvarande till oss så … inte vet jag. Men då hade man behövt presentera något som var mycket bättre för Sveriges hyresgäster. Att tappa den kollektiva förhandlingsrätten, som är den stora frågan, då hade vi verkligen tappat i inflytande för Sveriges hyresgäster.

Är folkrörelserna för lojala mot S?

– Nej, det tycker jag inte. Men jag kan inte svara för alla folkrörelser. Jag kan ge min syn på vad Hyresgästföreningen är.

Du betonar att ni ville förhandla, men inte ”på vilka premisser som helst”. Fackföreningsrörelsen tog förhandlingen trots att de också hade ett skarpt utredningsförslag riktat mot sig. Var det någonsin aktuellt för er att göra så?

– Jag kallade in förbundsstyrelsen. Den avgjorde mått och steg, det var ett gemensamt beslut. Vi kände att vi drivit frågan och att det handlade om något helt avgörande: den kollektiva förhandlingsrätten.

Mellan raderna hörs något som också borgerliga debattörer har påpekat: hela Hyresgästföreningens existens stod i förlängningen på spel. När principer om fri hyressättning hade fortsatt ta sig in i fler nya kontrakt, och hyresgäster börjat överbuda i stället för att köa, skulle Hyresgästföreningen ha fått svårt att motivera sin roll. Det är en avgörande skillnad mot LAS-reformen, där LO snarare stärkte sitt grepp om arbetsmarknaden genom ett nytt huvudavtal som innehåller fler incitament för företag att teckna kollektivavtal.

Men samtidigt valde LO att stödja ett liknande, krypande hot mot fackföreningsrörelsen 2019: inskränkningen av strejkrätten på företag som redan har kollektivavtal. Jurister och förtroendevalda varnade då för risken att företagskontrollerade, ”gula” fack skulle skynda sig att teckna avtal med nya företag för att tränga undan oberoende fack. Det har också skett.

I årets valrörelse finns ingen kampanj mot marknadshyror. I stället fokuserar Hyresgästföreningen på en fråga som har varit med sedan ombildningarna av hyresrätter och rot-stöden till villaägare tog fart: det ekonomiska missgynnandet av hyresgäster. Själva kallar de det ”bo-orättvisan”.

– Den viktigaste parametern är skatterna. När din och min hyresrätt ska renoveras får vi inte någon form av renoveringsstöd. Vi kan inte heller på ett enkelt sätt fondera pengar för renovering. Så det blir en generation hyresgäster som får ta smällen. Och nyproduktion blir dyrare, säger Marie Linder.

Det hänger ihop med frågan om ”renovräkningar”, som drivits intensivt av gräsrotskampanjer inom och utanför HGF. En stor del av miljonprogramshusen behöver renoveras för att fortsätta hålla, och fastighetsägare bekostar i regel renoveringarna genom att höja hyran. För hyresgäster som inte har råd blir det i praktiken en vräkning.

Efter finanskrisen 2008 började utländska riskkapitalbolag också köpa upp svenska hyreshus med det uttalade målet att göra ytliga renoveringar och sedan höja hyran. Där slår renovräkningarna ännu hårdare, utan att husens grundproblem fixas. I vissa fall nekas hyresgäster också nödvändigt underhåll, med motiveringen att lägenheten måste renoveras i sin helhet och hyran höjas. Det mest omtalade exemplet är hyresvärden Victoriahem, före detta Hembla.

Nu är HGF:s sociala medier fyllda med valbudskap om renovräkningar. De har rönt vissa framgångar. Socialdemokraterna har föreslagit bildandet av ett statligt bostadsbolag som kan köpa upp och renovera den sortens hyreshus på ett ordnat vis. Det är ett krav som också LO och Reformisterna har drivit.

Samtidigt upprepar Marie Linder det svenska folkrörelsemantrat: tilliten står inte till politikerna. Utöver marknadshyresstriden tycker hon att den viktigaste segern under hennes åtta år som ordförande är den som kom direkt efter: ett slags huvudavtal mellan Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna. ”Den svenska modellen”, men löst på ett lite annorlunda sätt än Stefan Löfven föreslog.

Modellen påminner om fackens Industriavtal, som reglerar hur löneförhandlingarna ska gå till och vilka ekonomiska uträkningar facken ska utgå ifrån i förhandlingarna. Hyresförhandlingarna ska inte längre handla om hur man ska räkna på inflation, ränteökningar och förvaltningskvalitet, utan utgå ifrån siffror man tagit fram gemensamt. Marie Linders förhoppning är att den lokala situationen – hur väl trapphuset är städat, hur bra kontakten fungerar med hyresvärden – också ska få större genomslag i hyressättningen.

– Det helt nya är att vi ska blicka bakåt, inte framåt. I dag gissar vi och tar fram prognoser.

På vilket sätt gynnar det er?

– Jag tror det är bättre att utgå ifrån de fakta som finns. Avsikten är att det ska vara tydligt för hyresgäster och premiera de fastighetsägare som sköter sig.

När avtalet presenterades sade Linder att det var ett värn mot marknadshyror. Nooshi Dadgostar lyfte fram avtalet som ett exempel på vad som kan göras när den kollektiva förhandlingsrätten värnas.

Vad är det som säger att marknadshyror inte kan bli aktuella ändå, det ligger väl fortsatt i en del fastighetsägares och högerpartiers intresse?

– Jag tror att om parterna på hyresmarknaden är överens och vill utveckla hyressättningen så blir det automatiskt ett värn mot marknadshyror. Sedan kan det finnas partier som fortsätter driva det och enskilda fastighetsägare som tycker att det är den viktigaste frågan. Men min bild är att väldigt många fastighetsägare tycker det är bra med en motpart som tar ansvar, att det blir ordning och reda.

Avtalet är också inspirerat av den så kallade Malmömodellen, som funnits i staden i 20 år och i korthet går ut på att faktorer som läge och förvaltningskvalitet ska påverka hyressättningen mer. Hyresgästföreningens mål är att det ska leda till utjämning och råda bot på godtyckliga hyresskillnader, men modellen har också kritiserats för att leda till högre hyror och ”lyxrenoveringar”.

– Jag tycker man kan ha Malmömodellen som exempel, men sedan måste en hyressättningsmodell alltid utvecklas. Man har gjort justeringar i Malmömodellen tre eller fyra gånger och det tror jag man behöver göra igen. Det är viktigt att man jobbar med hyressättningen på den lokala marknaden.

Så en poäng med det nya avtalet är att komma närmare den lokala situationen?

– Ja, vi har verkligen drivit att det ska bli mer lokala förutsättningar och förhandlingar. Men att man också ska vara överens om parametrerna man utgår ifrån.

Samtidigt finns en växande kritik inom Hyresgästföreningen mot att makt snarare flyttas bort från de lokala hyresgästföreningarna. Den har växt i samband med att kampanjer för att frysa eller sänka hyror, och användandet av mer aktivistiska förhandlingsmetoder, har blivit vanligare. De senaste åren har tidningen Hem och Hyra rapporterat regelbundet om fall där lokala hyresgästföreningar fråntas rätten att förhandla, förtroendevalda suspenderas och medlemmar utesluts. Värst har konflikterna varit i Göteborg, där regionordföranden Kristofer Lundberg har anklagats för ekonomiska oegentligheter och uteslutits.

Vissa medlemmar ser de här händelserna som ett bevis för att obekväma personer med nya och mer konfrontativa krav rensas ut. Hur ser du på det?

– Precis som alla föreningar har Hyresgästföreningen en demokratiskt beslutad värdegrund och ett antal gemensamma regler. Ingen förtroendevald ska till exempel kunna skaffa sig personliga förmåner eller utsätta andra för hot och trakasserier. Som förtroendevald och aktiv måste du följa Hyresgästföreningens värdegrund. Men med det sagt: vi välkomnar högt i tak och oliktänkande, och inte bara det – vi jobbar aktivt för det varje dag.

Och hur ser du på kraven om frysta hyror?

– Vår viktigaste uppgift att hålla nere hyrorna så mycket som möjligt och att verka för en långsiktig stabil hyresutveckling. Tvära kast gynnar inte någon. Vi har som uppgift att granska motpartens yrkande, och alltid sätta hyresgästerna bästa i första rummet. Men jag vet att många av våra medlemmar kämpar med att få livet och kostnaderna att gå ihop och då tycker jag inte att det är så konstigt att vissa ställer den här typen av krav. Men i grunden är det skatteorättvisan mellan det ägda och hyrda boendet som måste förändras.

Under marknadshyresstriden, där allting ställdes på sin spets, var HGF mer synligt än på länge och engagemanget fick ett uppsving. Samtidigt går den svenska folkrörelsemodellen ut på att söka kompromiss. Finns det en konflikt mellan de två arbetssätten, när ni som alla andra folkrörelser kämpar med medlemsrekrytering och förnyelse?

– Jag tycker inte att det finns en konflikt. Man måste se på helheten: hur får man bäst inflytande som hyresgäst, hur har jag möjlighet att påverka? Ibland genom att förhandla. Ibland säger vi också ifrån väldigt tydligt. Det ena förtar inte det andra. Det finns säkert enskilda som kan tycka det, men det stora flertalet vill att vi ska sluta överenskommelser.

Marie Linder visar vägen ut från kontoret – en flådig adress i Stockholms innerstad, inklämd mellan NK-varuhuset och bankerna vid Norrmalmstorg. ”Det här är vår strejkkassa”, säger hon och skrattar. Något sådant lär det inte bli tal om den närmaste tiden. Nu väntar partsgemensamt arbete i god samarbetsanda. Huvudavtalet med fastighetsägarna ska bli till nya skrivningar, regler och förhandlingsordningar. Byråkratin ska mala vidare.

Men på andra håll i svenska folkrörelser väcks nya konflikter med det socialdemokratiska parti som brukade vara dess självklara politiska gren. Den 1 juni gick Kommunalmedlemmarna mot sin ledning och beslutade att kräva sex timmars arbetsdag – ett förslag som inte kommit längre i S än till skissbordet hos vissa lokalgrupper. Samtidigt börjar fackförbundet Fastighets göra verklighet av sitt beslut att skaffa en ny samarbetspartner: Vänsterpartiet.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]