Somliga arbetsgivare är märkliga. Jag tänker framför allt på en halvhögt uppsatt tjänsteperson på ett västsvenskt universitet. Under arbetslösa epoker brukar jag rycka in och jobba där, under de perioder då antagningsblanketter ska granskas.
Ett inte jättestimulerande, men ändå OK jobb, särskilt för en person som tycker det är kul att jobba, och inte vill ta slut på sina a-kassedagar. Efter fyra såna vändor börjar man bli van, och ens insats borde, tycker man, tas emot med öppna armar.
Men när jag hörde av mig i våras fick jag beskedet att den halvhögt uppsatta var ”mycket tveksam” till att anställa mig igen. Varför? För jag hade sagt upp mig en vecka i förtid förra året. En vecka, det vill säga fem arbetsdagar, på en tremånadersperiod! Jag blev oerhört paff, och meddelade personen i fråga vilket jobb jag lagt ner på att stanna så länge som möjligt i fjol; min nye arbetsgivare (en bekant vänstertidning) ville ha mig snabbare, men av lojalitet mot det västsvenska kunskapscentret såg jag till att stanna så länge jag bara kunde.
Trots att jag endast hade skyldighet att avisera min uppsägning tre dagar i förväg, gjorde jag detta över en månad innan sista datum, allt för att göra övergången så smidig som möjligt för alla parter. Detta visste den halvhöga, men min påminnelse om förhållandena bemödade hon sig inte ens om att besvara. Efter låååång tid kom istället beskedet ”vi kan inte erbjuda dig något jobb denna period”.
Där fick man för sin lojalitet och sjyssthet! Många samstämmiga uppgifter ger vid handen att jag inte är ensam om att ha blivit behandlad på dylikt vis.
Varför skriver jag det här? För att få lite medömkan för mig och mina olycksbröder och -systrar? Nej, för så här ser arbetsmarknaden ut 2004. Ut med de gamla ärrade och kunniga veteranerna (tänk att man är veteran vid 35!), som ställer krav på lön och arbetsmiljö, och in med unga fräscha förmågor som håller käft. Man trodde bara inte att det skulle se ut så även på en tummel-plats för kunskap och lärdom.
