”We’ve got him”. Ståthållare Bremer var stolt som en tupp när han presenterade sin nyblivne fånge, Iraks före detta president Saddam Hussein. Bredvid honom på presskonferensen stod representanten för hans järnnäve i form av general Ricardo Sanchez och hans lokale underhuggare Abdel-Aziz al-Hakim, ordförande för det USA-kontrollerade styrande rådet. Al-Hakim fick ta hand om frågorna på arabiska.
De flesta verkar överens om att det är just Saddam som är gripen. Men var det USA som gjorde’t? Det kurdiska partiet PUK hävdar att gripandet skedde tillsammans med deras soldater och tack vare deras underrättelser.
Det finns anledning att tro på uppgifterna, som trots att de publicerats på internet inte dementerats av USA.
Dels har PUK, som USA-allierad, inget att vinna på att ljuga om saken. Dels hade ryktet om gripandet mycket tidigt, långt innan det kablades ut på tv, nått kurder i Irak och utomlands, bland annat i Sverige.
Gripandet förändrar inget i grunden. Motståndet mot ockupationen kvarstår. Att Saddam skulle ha lett hela motståndsrörelsen från sin lilla håla till tillflyktsort håller numera alla experter för otroligt. Av tolv kända spridda motståndsgrupper, kan bara en beräknas vara ”Saddam-trogen”, enligt brittiska The Observer. Resten var motståndare till den gamla regimen och kämpar nu för sitt lands självständighet.
– Vi kämpar inte för Saddam, sade så sent som den 14 december en av flera motståndsmän som LA Times träffade på landsbygden i staden Latifiyah.

När nu många irakiska kurder och kommunister gläds på gator och torg är det lätt att förstå deras känslor.
Det är de som har torterats i Saddams fängelser och det är de som i decennier har kämpat mot hans regim.
Omständigheterna kring gripandet, kriget och ockupationen gör det dock svårare för många krigsmotståndare att glädjas med dem fullt ut. Men detta kan möjligtvis ändå bli en vändning till något positivt. När nu Saddam inte längre spökar i bakgrunden, vad finns då för officiella skäl för USA att stanna?
Bland de krafter som hittills samarbetat med ockupationsmakten kanske också rädslan släpper och förbyts i motstånd – för att köra ut ockupanterna ur landet.

Ett stickspår i debatten är frågan om rättegång och straff. Det avgörande är att det är upp till det irakiska folket självt, och att USA ska hålla sig från den processen totalt och lämna landet.
Det har dock höjts röster för att USA ska sköta det hela för att minska den överhängande risken för dödsstraff. Sådana argument är mest en logisk följd av den syn på folkrätten som lett fram till dagens situation.
Förhoppningsvis blir det en öppen rättegång där Saddam får tillfälle att berätta sin historia. Kanske berättar han om den 20 december 1983 och handslaget med USA:s nuvarande försvarsminister Donald Rumsfeld‚ då president Reagans speciella sändebud. Därigenom säkrades finansiellt, militärt och moraliskt stöd i kriget mot Iran. Kanske berättar han om hur CIA-kontakterna såg ut under 1980-talet.
Med tanke på USA:s uppfattning om öppenhet och rättsäkerhet för ”misstänkta terrorister” i Guantánamo, i sitt eget land och i Irak, är det dock troligast att vi kommer serveras censurerade och nogsamt nedklippta brottstycken ur rättegången.

Med inte så lite Orwellskt nyspråk kallades operationen att fånga Saddam för Red Dawn; efter en av 1980-talets mest våldsamt antikommunistiska actionfilmer. Ironiskt nog handlar filmen om ett antal unga män som med vapen i hand vänder sig mot en olaglig ockupationsmakt.
Trots att myndigheterna manar till samarbete fortsätter de att organisera motstånd, saboterar för och skjuter ockupanter.
Känns det igen?