Det bästa sättet att försvara yttrandefriheten är att utöva den. Rojavakommittéerna är nejsägare liksom Attendo-Stine. Henrik Gundenäs placerar vårens olydiga tilltag i ljuset av smädelsens svenska historia.
För tusen år sedan fanns varken yttrandefrihet eller tryckfrihet på våra breddgrader. Järnålderns människor talade och skrev ändå, givetvis. Men om de inte var försiktiga med vad de sade och ristade kunde de befinnas skyldiga till nid.
Nidet – vi har fortfarande ordet i sammansättningar som ”nidbild” och ”nidskrift” – var en smädelse, en ärekränkande tillvitelse riktad mot en potentat eller någon annan fiende. Norska Gulatingslagen, som föreligger i handskrift från 1250-talet, men tros ha kodifierats redan före 1000-talets utgång, skiljer mellan ”tungonid” och ”tränid”. Nidet kunde alltså vara dels verbalt, dels utskuret i trä. Det var förbjudet att säga om en annan ”det som icke kan vara eller varda och icke har varit: säger honom vara kvinna var nionde natt och att han fött barn och kallar honom varg”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kärnan i smädelserna var angreppet på motpartens ära, ättens lika mycket som den enskildes eftersom ättsammanhållningen var grundläggande i det fornnordiska samhället. Att tala osant var något oerhört, att tala smädligt ännu värre. Straffet för nid var följaktligen fredlöshet.
Den isländska lagsamlingen Grágás (”Grågåsen”) förbjuder en annan, mer speciell form av nid som i vissa fall verkar ha kunnat innefatta både tungonid och tränid, nämligen resandet av nidstång. Enligt släktsagan Egils saga gick det till så att man satte ett hästhuvud på en stång, ristade och läste besvärjelser över sina fiender och vände stången mot dem: ”Jag vänder nidet mot landvättarna som bebygger landet, så att alla går vilse och ingen hittar hem innan de drivit Erik och Gunnhild ur landet.” Här framkommer också tron på trolldomens kraft: genom att oroa makterna, förvilla dem så att de inte hittade sina boningar, trodde man sig kunna dra olycka över sina fiender.
De hedniska bruken undanträngdes och ättesamhället avlöstes av ett ståndssamhälle i vilket överheten krävde undersåtlig lydnad. En undersåte kan ha yttranderätt men har det oftast inte. Därför var det en ganska stor sak när Sverige fick tryckfrihet 1766 och långt senare grundlagsfäst yttrandefrihet. Det är en historisk landvinning som inte bör sjabblas bort. Det bästa sättet att försvara yttrandefriheten är att utöva den.
Nejsägare är alla de som försöker uttrycka en tanke eller säga sin mening utan att i första hand tänka på vad andra ska tycka.
Yttrandefriheten tillkommer alla medborgare. Men man får väl genast konstatera att inte alla som utövar den håller i gång den konflikt som gör den till ett demokratiskt kärnvärde. Medlöpare, nickedockor och opportunister är olika namn på dem som talar, inte för att säga något, utan för att uttrycka medhåll. Journalisten Åke Ortmark kallade dem ”jasägarna” i en bok med samma titel och sammanfattade pregnant deras hållning: ”Jag är just på väg att instämma i ditt nästa uttalande.” Jasägaren är fullt ut lojal med sin furste och mycket rädd för honom.
För Ortmark är jasägeriet närmast en allmänhistorisk socialpsykologisk mekanism i politikens och näringslivets högre sfärer. Men ingenting hindrar att man gör en mer politisk tillämpning av begreppet och talar om jasägeri i förhållande till en rådande ordning – i arbets-, kultur- eller samhällslivet. I så fall skulle hans jasägare kunna utökas med alla dem som ”tvingas göra skit med vilje” – influerarna, reklamarna, PR-människorna, lobbyisterna och så vidare i en uppräkning som kunde bli lång.
Mot jasägarna står rimligtvis nejsägarna, de som utövar sin yttrandefrihet på ett mer substantiellt sätt. Nejsägare är alla de som försöker uttrycka en tanke eller säga sin mening utan att i första hand tänka på vad andra ska tycka. De talar frimodigt därför att de har integritet, därför att de är lojala mot sitt samvete och utrustade med visst personligt mod. Det ”illojala vårdbiträdet” Stine Christophersen, som slog larm om missförhållanden på Attendos äldreboende Sabbatsbergsbyn, var en nejsägare.
Även Rojavakommittéerna är nejsägare. Alla som såg deras Erdogandocka, den som hängdes i en lyktstolpe utanför Stockholms stadshus tidigare i år, förstod att de ville protestera mot den turkiska regimen och mot den svenska regeringens långtgående eftergifter för turkiska krav under arbetet för svenskt medlemskap i Nato.
Deras docka är vår tids nidstång. Både Erdogans medarbetare och statsminister Ulf Kristersson uppfattade genast den smädande och ärekränkande aspekten: ”Jag förstår Turkiets ilska – vi hade visat exakt samma ilska om det hade hänt i ett annat land, riktat mot en svensk ledande politiker.” Och även om vi inte längre tror på trolldom, så visst önskar vi som sympatiserade med aktionen att en förbannelse måtte vila över Sveriges Natoansökan. Dockan är för oss ett sätt att uttrycka avsky mot sultanen i Istanbul, att bortbesvärja honom.
Midsommar rasade ut men stängerna står kvar. Det är enkelt att göra om dem till nidstänger. De kan gärna stå till nästa år, för säga nej bör vi göra hela tiden.