ROMAN
Kvinnor utan män
Shahrnush Parsipur.
Översättning: Johanna Jellback
och Said Moghadam.
Baran förlag, 2010.

film
Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat.
Distribution: Folkets Bio.

Fem kvinnoöden. Året är 1953 i Iran. Där får vi följa Mahdokht, Faizdeh, Zarin, Farrakhlaqa och Munis i en tid då landet skakas om i grunden. Deras vardag kantas av patriarkalt förtryck, våldtäkter, prostitution och nästan allt annat som rör förtryckta kvinnor.

1953 är även året då den folklige ledaren Mohammad Mossadegh avsätts med hjälp av USA och Storbritannien, inte minst på grund av oljeintressen i landet (läs: British Petroleum).

Shahfamiljen tar nu över och de progressiva nationalistvindarna förbyts i en kultur som slits mellan monarkins starkt bakåtblickande imperiekult och pseudomodernisering. De historiska omständigheterna för Shahrnush Parsipurs roman Kvinnor utan män (skriven 1974 och publicerad 1989) bäddar för en omskakande upplevelse. Men av allt detta nämner Parsipur i princip ingenting, medan regissören av filmen Kvinnor utan män Shirin Neshat utvecklat historian för att krydda handlingen med dessa omständigheter.

1953 är likt revolutionsåret 1979 viktiga milstolpar i Irans historia. Rörande politiska skildringar räcker dock Kvinnor utan män inte riktigt till, framförallt inte i den litterära formen. Tanken är nog heller inte att det så ska vara. Som läsare och åskådare bjuds vi i första hand på en berättelse utifrån enskilda kvinnor, och mindre om samhället.

Parsipur visar istället med sällan skådad känsla för balans mellan total fantasi och realism att det smärtsamma livet kan räcka för att diskutera frihet.

Men de uteblivna intrycken från händelserna 1953 är en brist för en bok som ska anses vara politisk. Inte minst eftersom den har återaktualiserats genom en filmatisering. Nu, över 30 år efter den islamiska revolutionen som innebar ett teokratiskt styre är Mossadeghs fall ännu intressantare. Vi får se ett Iran som låg öppet för en radikal politik under det tidiga 1950-talet – en minst sagt intressant syn med tanke på gröna bandet-vågen som startade i fjol, där två poler inom teokratin slåss mot varandra.
Som förvaltare och utvecklare av boken har en av Irans mest erkända foto- och videokonstnärer Shirin Neshat nu alltså filmatiserat berättelsen. Tidigare har hon gjort installationer om karaktärerna i Kvinnor utan män, för att nu regissera filmen med samma namn.

Neshats film berör från första till sista sekvens. Parsipur har på ett lyckat sätt återgivit ångest och fantasi på ett målande sätt, och med Neshats film häpnar man över att en komplettering gör den sagolika berättelsen än mer rättvisa ur estetisk synvinkel. Suggestiva scener fastnar på näthinnan. Det vet man redan i biostolen.

Några normativa pekpinnar behövs inte för att lida med kvinnorna i berättelsen. Och då karaktärerna söker sin tillflykt till en ”kvinnornas trädgård” erbjuds paralleller till den medeltida författaren Christine de Pisans vision om Kvinnostaden (La Cité des Dames) där samhället utan männen skulle vara annorlunda, bättre. Tanken är nästan lika gammal som kvinnofrågan. Idén är minst sagt intressant, men den utvecklas inte av Neshat. Här är Parsipur skarpare när hon problematiserar bilden av hur detta miniatyrsamhälle för utsatta kvinnor kan fungera. Genomgående är dock oviljan att ta ställning för visioner karaktäristisk för Kvinnor utan män.

Sammantaget skapar kvinnornas öde i Parsipurs bok och Neshats film en bild av en skur av personlig radikalism i ett Iran som även nu lider av starkt patriarkala strukturer under mullornas styre. Men Neshat når något längre i sin beskrivning av de samhälleliga förutsättningar som fanns för en progressiv politik. Det ger filmen ett övertag.

Rörelsen, individens uppror, sätts dock aldrig i ett tillräckligt samhälleligt sammanhang. Här räcker en desperat, personlig frihetslust. Kvinnor utan män är därför en lysande sagolik historia som berör i både litteratur- och filmform, men mycket mer än en tungrodd eskapism blir det inte, varken för karaktärerna eller för läsare och åskådare.