Varje tid behöver sin domedagssaga. En trösterik berättelse om dem som lyckas fly från en högcivilisations undergång. När världen stod på randen till ett andra världskrig 1936 började J.R.R. Tolkien skriva på sin egen variant av myten om ön Atlantis undergång. I hans version kallades ön Númenor, en paradisö skapad för de människor som stod på gudarnas och alvkonungarnas sida i konflikten mot den onda makten Morgoth. Númenor förblindades av sin framgång och korrumperades till att revoltera mot gudarna i jakt på evigt liv. Är det en passande myt för vår tid?
Under hösten har världens dyraste tv-serie sänts, Amazons Maktens ringar, baserad på J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Eller rättare sagt på Tolkiens appendix till trilogin, på svenska utgivet som Ringens värld. Amazon betalade 250 miljoner dollar för rättigheterna till denna korta förhistoria till Härskarringen. Nu ska den bredas ut som tunt smör över fem planerade säsonger och öppna portarna för Amazon till den mättade streamingmarknaden. I dagarna har också boken Fall of Númenor släppts, en sammanställning av Tolkiens olika fragmentariska skildringar av tidsåldern före Hobbiten och Sagan om ringen.
Maktens ringar har väckt heta känslor bland Tolkiens fans och drogs in i det ständiga amerikanska kulturkriget om representation och identitet. Högern rasade helt förutsägbart över att Amazon gjort traditionalisten Tolkien ”woke”. Men även intressant kritik har dykt upp. I en essä i magasinet New Republic förklarar historikern Daniel Bessner att Amazonserien är ”en saga för en krigshungrande nation”. Även om det finns ett pacifistiskt stråk hos Tolkiens hobbitar i böckerna, menar Bessner att Peter Jacksons filmatisering från 2001 av Sagan om ringen kom att olyckligt sammanfalla med George W. Bushs krig mot terrorn. Det gav filmerna en ny laddning och fogade in dem i föreställningarna om civilisationernas krig mellan de goda nationerna i väst och de onda skurkstaterna i öst. På samma sätt anser Bessner att Maktens ringar blivit en passande beskrivning av det amerikanska imperiet 2022. Ondskan har besegrats, men varje tendens till att den kan uppstå igen ska sökas upp och stampas ut. Alven Galadriel, som är seriens huvudperson, kan inte acceptera fredstillståndet utan jagar ondskan ”från kris till kris, från krig till krig, precis som USA gjorde efter andra världskriget”. Maktens ringar skildrar hur imperialistiska ambitioner och korruption i det godas namn blir alvernas och människornas fall. Sagan om ringen utspelar sig i dessa stormakters ruiner.
Tolkien själv avskydde allegoriska läsningar av sina böcker. För honom var den mörke härskaren Sauron inte Stalin eller Hitler, och Mordor var inte Nazityskland. Trots detta går det inte att bortse från hur färgad Tolkien var av de stora krigen, hur mycket dessa sipprade in i hans världsbygge och färgade hans komplexa och mörka hjälteepos. I Sovjetunionen, där boken länge var förbjuden, lät man till och med skriva en egen version där berättelsen ges ur Saurons perspektiv.
Tolkien beskriver i essän Om sagor från 1939 hur hans ”smak för sagor väcktes på mandomens tröskel genom filologin och fick fullt och intensivt liv genom kriget”. I essän lyfter Tolkien flykten som ”en av sagans huvudfunktioner”. Det är ”en flykt som i regel är mycket praktisk och rent av kan vara heroisk”. Eskapismen blir en desertering. Flykten öppnar för ett motstånd vars mål inte är att offra sitt liv, utan att bevara och skydda det.
En hel generation unga män, Tolkiens egen generation, traumatiserades eller stupade i första världskriget, det första moderna masskriget. De tidigaste alvberättelserna började Tolkien skriva på ett fältsjukhus efter att ha insjuknat i skyttegravsfeber vid fronten i Somme. Dessa sagor skulle Tolkien komma att omarbeta i många olika versioner och stilar under hela sin livstid. De gavs ut först postumt som Silmarillion. Berättelserna växte fram ur Tolkiens språkintresse, hans egenhändigt konstruerade språk utgjorde grunden för skapandet av de världar språken talades i. Berättelserna växte fram som en sorts akademisk fanfiction, där Tolkien hämtade motiv från det finska nationaleposet Kalevala, Beowulfkvädet, Arthurlegenderna och Eddadikten om Sigurd Fafnersbane, som han arbetade om till en urmyt. Silmarillion samlade krönikor om de stora alvkungadömenas undergång i en mytisk urtid. Kriget som tragedi och utplåning bildar ett mörkt bakgrundsstråk i Tolkiens sagor, där de stupade staplas på hög på slagfält i ödelagda landskap. Grundkonflikten är mer komplex än bara en dualistisk strid mellan det onda och goda. Det är det godas hybris som ger det onda dess spelrum, de godas strävan efter makt och kontroll som gör dem möjliga att korrumpera. Hjältarna är tragiska och orsakar ofta sitt eget fall.
Åren 1936 och 1937 tornade åter de mörka krigsmolnen upp sig över världen igen. General Franco tog makten i Spanien och inbördeskriget bröt ut. I Tyskland tillkännagav Adolf Hitler sina planer för att utöka livsrummet för det tyska folket medan Mussolinis italienska trupper försökte säkra imperialistiska kolonier i Etiopien. De germanska, fornnordiska och anglosaxiska myterna, samma myter Tolkien intresserat sig för, politiserades för nationalistiska identitetsbyggen. Mitt i detta kom Hobbiten ut. I efterdyningarna av publiceringen började Tolkien planera sitt nya skrivprojekt, i samråd med författaren och vännen C.S. Lewis. De singlade slant om två teman. Lewis fick i uppgift att skriva om rymdresor och Tolkien om tidsresor.
Det är så berättelserna om Númenor växer fram. Tolkien skildrar i det ofärdiga utkastet The lost road två personer som återkommer i historien. ”Tråden skulle varit att det i mänskliga familjer då och då dök upp […] en far och son med samma namn, som kunde tydas som Välsignelse-vän och Alv-vän”, skriver Tolkien i ett av sina brev. Tanken var att skildra de två i olika historiska epoker, som vikingar och langobarder, för att resa tillbaka till ett prehistoriskt Númenor. Det här säger något om Tolkiens berättelser. Han såg dem inte som skildringar av en annan fiktiv värld, utan han ville genom skapande avtäcka vår världs mytiska fornhistoria. Boken börjar på 1900-talet med Alboin (Alvvän), hans fader Oswin och son Audoin. J.R.R. Tolkiens egen son Christopher Tolkien, som publicerade historien postumt i The lost road and other writings: Language and legend before ’The lord of the rings’, påpekar att med Alboin skriver hans far in självbiografiska drag i berättelsen. De delar födelsedag, utbildning, yrkeskarriär och intresse för att uppfinna språk och myter.
I The lost road får Alboin och Audoin genom sin tidsresa bevittna hur Elendil (Alvvän på alvspråket quenya) försöker övertyga sin son Herendil (i senare böcker kallad Isildur) att ansluta sig till motståndet mot den onde Sauron som tagit makten över Nùmenor. Som kungens rådgivare hade Sauron omvandlat öriket till en totalitär stat med ”regimkritiker som oförklarligt försvinner, informanter, fängelser, tortyr, hemlighetsmakeri, fruktan för natten, propaganda som skriver om historien”. Sauron lär númenoranerna bygga skepp av metall som kan resa utan vind och konstruera missiler som kan träffa mål på flera kilometers håll. Kungen har på Saurons initiativ inlett en ”imperiell expansion” av Númenor till Midgård. ”När min fader i denna tidsålder hade nått tillbaka till den första man i historien som bar namnet Alvvän så fann han där en bild av det han fördömde och fruktade mest i sin egen tid”, skriver Christopher Tolkien i sin textkommentar.
Númenorlegenden blir det enda tillfället där Tolkien låter Gud, världens skapare Ilúvatar, direkt ingripa i historiens skede och sänka hela Númenor i havet. Bara Elendil och hans alvtrogna skara undkommer ödeläggelsen.
Tolkien slutförde aldrig The Lost Road. I stället började han senare hösten 1937 att skriva på fortsättningen på Hobbiten, det skrivprojekt som växte till Sagan om ringen. Han skickar de nya utkast till sonen Christopher som kallats in till militärtjänstgöring under andra världskriget. Vreden i hans privata brev till sonen under kriget är märkbar. I en ofta citerad brevpassage återgiven i Brev från J.R.R. Tolkien förklarar Tolkien att hans ”politiska åsikter lutar mer och mer åt anarki”. Han skriver att ”den mest orätta sysslan för vilken människa som helst, till och med för helgon […], är att vara chef över andra människor. Inte en på miljonen passar för det, och allra minst de som söker möjligheten.”
Märks denna maktkritik i Tolkiens ringen-böcker? Året innan Sagan om ringen publicerades gav Tolkien ut en kommentar till den gamla engelska dikten The battle of Maldon. Slaget om Maldon utspelade sig 991 i Essex mellan den anglosaxiska armén och Olav Tryggvasons norska vikingar. Anglosaxernas armé leddes av hertigen Beorhtnoth, son av Beorthhelm. Vikingarna landsteg på en ö, från vilken man enbart kunde nå fastlandet via en smal landremsa. För att jämna ut oddsen vädjade de till Beorhtnoth att låta dem få fri passage över brostråket så att striden skulle bli hedersam. Beorhtnoth accepterade deras förfrågan. Han greps av ”ofermode” uppger dikten, ett övermod på grund av heder och hybris. Varefter vikingaarmén slaktade Beorhtnoth och hela hans armé i den kommande striden. Tolkien ägnar sin text The homecoming of Beorhtnoth (1953) åt att diskutera ofermod, vilket blir en svidande uppgörelse med den nordiska hjälteandan. I Tolkiens egen dikt följer vi två personer som letar efter hertigens sönderstyckade kropp på slagfältet. I deras samtal under letandet förbannar de Beorhtnoths hedersideal, hur han av prestige kunde låta så många unga män slaktas i onödan. Tolkien följer hur samma ideal återfinns i flera gamla engelska och germanska dikter, där hjälten i jakt på ära söker död på slagfältet och är beredd sätta allt på spel utan att tänka på konsekvenserna. Även Beowulf, en annan tidig hjälte i fornengelsk litteratur, drivs av samma övermod. Han tar sig an sina fiender obeväpnad och utan hjälp, allt för sitt eget eftermäles skull. Det individuella offret går före det gemensamma bästa, hjältedådet utförs för att hylla den egna överlägsenheten.
Tolkiens uppgörelse med den arkaiska hjälten, det nordiska hjälteidealet, utgör en röd tråd i hans böcker. I Härskarringen-trilogin kan bröderna Boromir och Faramir lyftas fram som exempel, där Boromir drivs av ofermod som slutar i tragedi när han försöker ta ringen från Frodo. Hans heder kan bara återupprättas genom att offra sitt liv i ett hjältedåd. Brodern Faramir står för det hjälteideal Tolkien själv hyllar, den hjälte som väljer sina strider och vet när det är läge att dra sig undan för att rädda liv, även om det varit mer ärorikt att stanna och slåss till siste man. I Silmarillion möter vi den tragiske hjälten Turin Turambarsom i sitt sökande efter öppen strid drar till sig Morgoths uppmärksamhet och därigenom orsakar förödelse och undergång för alvrikena. Till slut tar Turin sitt eget liv efter att i ett sista stordåd dödat draken Glaurung – och förstått konsekvenserna av sina handlingar. Beowulfs och Beorhtnoths anda vilar tungt över Boromir och Turin. Trollkarlarna Saruman och Gandalf är ett annat heroiskt motsatspar, där den självsäkre Saruman söker bygga allianser bland makthavare, strävar efter kontroll och makt för att öppet utmana Sauron, medan den mer försiktige Gandalf i stället vandrar runt och lyssnar, även bland de små och maktlösa. Hobbitarna i allmänhet, och Sam Gamgi i synnerhet, fungerar som de arkaiska hjältarnas motsats. ”Världshistoriens stora grunddrag, ’världens hjul, vrids ofta inte av härskarna och styresmännen, ens när de är gudar, utan av de till synes okända och svaga…”, skriver Tolkien i ett berömt brev (Brev 131) där han förklarar tankarna bakom sina böcker. Det är de små och osedda som kan agera utanför maktens blick, som inte räknas med och därigenom kan överraska och begå stordåd. Utan både Sam och Gollum hade Frodo aldrig lyckats med sitt uppdrag.
Så är J.R.R. Tolkien i slutändan, en konservativ bakåtsträvare, en traditionalistisk bevarare eller en trotsig anarkist i masskrigets tid? Kanske allt samtidigt. Men den politiska beteckningen är inte det viktiga. Tolkiens böcker utlovar inga utopier och fastslår ingen säker framtid. De är böcker om förfall och civilisationers bortdöende, men vars maktkritik uppmärksammar de små och oseddas kamper, de som försvarar livet och är kapabla att skapa något nytt. De är hjältar av en ny typ. De är det sista ledet, och uppvisar hjältemod utan att följa ett aristokratiskt hjälteideal, utan att dra ensamma till fronten eller låta sig offras i sin tids skyttegravar. Nog är det en eskapism som kan inspirera oss i vår tids kollaps.
