De säkerhetsproblem som överskuggar kärnreaktorbygget i Olkiluoto i Finland har fått skandalösa proportioner, menar Greenpeace. Det framgick vid en presskonferens som Greenpeace arrangerade i dag ombord på miljöorganisationens fartyg Arctic Sunrise, som låg förankrat utanför Olkiluoto. Greenpeace kräver en grundlig och offentlig utredning av alla säkerhetsbrister och att de komponenter som har prickats för defekter tillverkas på nytt.
– De centrala komponenter som är viktiga för kärnreaktorns säkerhet och funktionsduglighet, har utan undantag prickats för olika problem och defekter, säger Lauri Myllyvirta, energiexpert på Greenpeace, i ett pressmeddelande.
700 säkerhetsbrister
Enligt Greenpeace handlar det totalt om 700 säkerhetsbrister, som upptäcktes redan i somras men en lång rad av dessa blev aldrig offentliggjorda. Greenpeace har bland annat publicerat bilder från en polsk smedja, där fogarna till den nya reaktorinneslutningen svetsas. Greenpeace menar att detta är föråldrade arbetsmetoder och det värsta exemplet på försummelser som kännetecknar reaktorbygget. De menar att svetsfogarna är allt för tunt utspridda, att reaktorinneslutningens tätplåt har skadats i höststormen och att bottnen är ojämn och bucklig.
– De problem som har uppdagats i Olkiluoto har inte kommit som någon överraskning. Den snäva tidtabellen och de ekonomiska målsättningarna har tvingat fram kompromisser som har gjorts kort efter att byggnadstillståndet beviljades. Leverantören franska Areva lär få betala en del av de tilläggskostnader som beställaren Industrins Kraft får punga ut med, men den största notan får de finska skattebetalarna stå för, konstaterar Lauri Myllyvirta.
Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.
SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.
Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.
Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.
Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.
De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.
”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.
I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.
– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.
Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.
– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.
– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.
En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.
Peterson är på plats med Mynttorgets största kameraobjektiv, och leder samlingen högerfotografer kring manifestationen. Det var en av Petersons filmer, där han felaktigt hävdar att pensionären Gholamreza lever på sjukersättning och anmäler honom, som väckte Riks intresse för Palestinaaktivisten.
Septemberallians. Demonstration på Mynttorget vid riksmötets öppnande i riksdagens kammare den 9 september. Foto: Anders Wiklund/TT.
Alla nationella är inte lika imponerade över detta specialintresse.
”Jag förstår verkligen inte boomers besatthet av palestinagubben aka kryckmannen. En psyksjuk Nisse som sprungit runt och skrikit ’Vree vree Balestajn’ 24/7 har liksom inget nyhetsvärde”, skriver Memeingenjören, ett av den svenska ytterhögerns större konton på X.
Peterson försvarar sig med att att det är inslagen om ”kryckmannen” som finansierar resten av hans arbete. ”Folk engagerar sig ofta i mer lättsmälta frågor än i det som upplevs som abstrakt. De mer ’seriösa’ inslagen lockar mindre, eftersom de sällan berör sådant som direkt upprör människor. Den publik som uppskattar dessa är både mindre och mindre benägen att ge stöd”, skriver Peterson som svar.
– Fenomenet kallas lolcows, säger kulturskribenten Myra Åhbeck Öhrman (bilden) som fokuserar på internetfenomen.
Nätuttrycket är ensammanslagning av cashcow, kassako, och förkortningen lol (laughing out loud), som betyder ”skratta högt”. Det beskriver en individ som går att mjölka garv ur på nätet.
– Lolcow-kulturen är organiserad. Den bygger ofta på att man i grupp förföljer en person och använder den utpekade individen som en dokusåpa, säger Myra Åhbeck Öhrman.
Det är en organiserad form av mobbningskultur, framväxt ur internetforum och bildbloggar. Ju fler som följer ”dokusåpan”, desto större blir risken att det övergår i trakasserier som kan bli grymma, menar hon. Det blir en marknad för att göra videor och dokumentera skrattkossor. Nya saker måste hända hela tiden.
– Inte så sällan börjar användarna på forumen provocera de här personerna för att få dem att göra roliga saker”, säger Myra Åhbeck Öhrman.
Hur kunde Riks bli en aktör i dessa mobbningskampanjer?
Redan efter valet 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, började partiet en diskussion om att starta en egen nyhets- och tv-satsning. Efter tre år hade nättidningen Samtiden kommit i gång, men för nättv-satsningen gick det trögare.
Det är en organiserad form av mobbningskultur, framväxt ur internetforum och bildbloggar.
De första tio åren blev skakiga, då de ansvariga för Sverigedemokraternas mediebolag Samtid & Framtid antingen dömdes för ekonomisk brottslighet eller uteslöts för högerextremism i olika partiutrensningar. Först 2020 kunde partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein lansera tv-huset Riks.
Ambitionen var att ha en bred uppsättning program, med allt från morgon-tv till debatter inför publik och egna dokumentärer. Unga kvinnliga presentatörer med lika mycket urringning som attityd skulle locka äldre män att konsumera programmen.
– Det kommer inte att ske någon lansering, det här får ske organiskt, som det mesta partiet gör med vår kommunikation, sade Wallerstein när jag intervjuade honom för Aftonbladet Kultur i december 2020.
Men efter bara några år gjorde partiet 2023 en helomvändning och sålde mediebolaget till medarbetaren Jacob Hagnell.
– Partiet har sagt att man inte ska äga några medier, förklarade ansvarig utgivare Dick Erixon för Aftonbladet.
Men Riks fortsatte hyra partiets lokaler och ha partiet som kund.
När TV4:s Kalla fakta gjorde sin granskning Undercover i trollfabriken våren 2024 kunde journalisterna Daniel Andersson och Emil Hellerud avslöja att Sverigedemokraterna hade en trollfabrik med täta band till Riks. Uppgiften var att genom olika konton sprida korta videor, utan tydlig avsändare, för maximal viral spridning på plattformar som Youtube, Tiktok och Facebook.
Riks har i dag växt som mediehus, med nyhets- och kulturbevakning, opinionssidor och dagliga morgonprogram med aktuella analyser. Men det som ger kanalen spridning är fortfarande deras kortvideor, anpassade för mobilflödet och Tiktok.
Kameraman. Christian Peterson, med en bakgrund i nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, är en av den nya näthögerns viktigaste aktörer. Foto: Mickan Mörk/TT.
För att skapa reaktioner måste de vara provokativa och direkt fånga uppmärksamheten.
Det trollfabriken gjorde anonymt görs alltså nu öppet i Riks namn. Men för att hålla tempot uppe måste materialet köpas in. En ny marknad har skapats.
Trollen har stämplat ut från fabriken och blivit frilansare. En provokationernas gigekonomi.
Deras uppgift är att skapa skandaler som blir virala. Det vanligaste formatet är enkelt, att ställa sig vid demonstrationer med provocerande plakat och flaggor – eller sverigedemokratiska politiker – och filma reaktionen från deltagarna.
Som i oktober 2024 när frilansfotograferna Christian Peterson, Nick Alinia och Roger Sahlström klämde in sig i en bil med den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Rashid Farivar och åkte från Stockholm till Göteborg för att dokumentera en Palestinademonstration. Farivar ställde sig vid demonstrationen med kameramännen utposterade runtomkring, för att dokumentera reaktionen. Riks sände sedan inslaget som ”Palestinademonstranterna blev hotfulla när SD-toppen dök upp” (21/10 2024).
Trollen har stämplat ut från fabriken och blivit frilansare. En provokationernas gigekonomi.
Eller i början av sommaren när Sverigedemokraternas riksdagspolitiker Jessica Stegrud gick in bland palestinademonstranter utanför riksdagen medan Roger Sahlström filmade deras reaktioner. Statsminister Ulf Kristersson spred samma kväll Sahlströms film och fördömde palestinaaktivisterna.
Demonstranterna hängdes därpå ut med namn och bild på X av det nazistiska kontot Vänsterkollen. En feminist som kritiserade Stegruds agerande i en nätdiskussion, kartlades av Stegruds partner Nick Alinia och blev sedan uppringd i livesändning från Riks och konfronterad med hans framtagna uppgifter.
Fotograferna skapar på det sättet det mediala innehåll, det ”content”, de behöver. På Riks har det blivit en egen genre, där de rapporterar hur högerfotografer bemöts med arga utbrott kring manifestationer, på Prideparader och utanför riksdagshuset. Gatufilmerna återkopplas sedan till studiosamtal i Riks, där fotograferna bjuds in för att vittna.
Vid riksdagens öppnande den 9 september var samma krets på plats: Christian Peterson och Nick Alinia, båda med nära band till extremhögergrupperingar som Aktivklubb och uthängningssidor som Vänsterkollen, rörde sig i grupp med Roger Sahlström från Epoch Times, den unga youtubern Lulle, och Riks utsända reportrar Melina Hebelius och Nickie Swetzén. Alla för att skriva nästa kapitel i dokusåpan ”kryckmannen”.
När Expo avslöjade att Jessica Stegrud hjälpt Nick Alinia att filma när han jagade efter två unga män på Stockholms centralstation som riktat glåpord mot dem på ett tåg, fäste det medias uppmärksamhet på hur stark kopplingen är mellan sverigedemokrater och extremhögerns uthängningskampanjer. Men dessa band har alltid funnits där, även om de tidigare har dolts bättre.
Riks separerades från Sverigedemokraterna för att partiet inte skulle behöva ta ansvar för några andra utspel än sina egna, om de skulle kunna vara ett stödparti åt regeringen. Partiets mediebolag behövde bli formellt självständiga. Men samtidigt håller partiet ett grepp om dem. Nu står Riks och överväger vilken väg de ska gå.
I början av sommaren sade de upp sitt samarbete med Markus Allard från missnöjespartiet Örebropartiet, som hade ett eget populärt program. ”Det handlar i stället om att ledande sverigedemokrater ansett att det kommit att bli ett för stort problem för dem att jag, och andra röster som inte tillhör SD, fått komma till tals på Riks”, skrev Allard på X.
Så länge han försvarade Sverigedemokraterna gick det bra, men när han började kritisera dem tog det stopp.
Med granskningarna av Stegrud har Riks aktivt engagerat sig i att plocka sönder anklagelserna mot henne. I sina samhällskommenterande längre program har Jacob Hagnell och Richard Sörman spelat in reaktionsvideor där de sarkastiskt går igenom Expos och Dagens ETC:s artiklar mening för mening, för att bemöta det de kallar ett drev mot Stegrud.
Samtidigt som de frilansande aktivisterna de anlitar, som Nick Alinia gjort egna försvarsvideor som nu sprids genom alla Facebookgrupper som tidigare var kanaler för trollfabriken. Videoaktivisterna har blivit Riks nätkrigare, som de lever i symbios med. Deras behov av kortvideor ger det en plattform åt extremhögern att fylla. Riks finansierar därigenom indirekt Nick Alinias och Christian Petersons nätuthängningar. Annars blir dokusåpan med trafikdragande skrattkossor inte möjlig.
Hur går det för Gholamreza Harati?
Han står kvar varje dag utanför riksdagen.
– Jag är stark, jag gör inget fel. Jag fortsätter protestera mot folkmordet och ockupationen av Gaza, säger han.
Med flaggorna i händerna. Kryckorna har han kunnat lägga åt sidan.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) har uppmanat till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.
”Sverige är under en värderingsattack.”
Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominansbeteende och krav på underkastelse”.
Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.
Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?
I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.
Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”
Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.
Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.
Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?
I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.
Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.
Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.
Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.
Det är ni som brister i vandel. Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.
IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.
Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.
På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.
Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.
Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.
Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.
Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.
Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker.
Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.
Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker.
Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.
Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering.
Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen.
Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.
Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.
De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.
Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko.
Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).
Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.
Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?
Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?
Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”.
Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen.
Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.
Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.
Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.
Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.
Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita!
Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.
Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.
”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.
Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?
Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.
Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.
”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.
Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.
Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”
När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.
Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.
Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.
Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.
”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
