Birgitta Ohlsson eller Jan Björklund? I Östergötland har medlemmarna fått tala om vilken kandidat de föredrar. Det är alldeles utmärkt och en demokratisering av den process som bör föregå varje partiledarval. I en sådan process bör de politiska skillnaderna mellan kandidaterna vara en huvudfråga. I Liberalernas fall kan jag inte finna annat än att dessa skillnader är närmast obefintliga. Birgitta Ohlsson har lanserats som det socialliberala alternativet, men står i allt väsentligt för samma kravliberalism som Jan Björklund.
Det finns dock områden där dagens liberaler sköter sig hyggligt. De försvarar minoritetsgruppers intressefrågor och har ofta varit drivande, inte minst för kvinnors och funktionshindrades rättigheter. I de nu mycket aktuella flykting- och integrationsfrågorna har de dock svikit och bidragit till att försämra villkoren för redan extremt utsatta människor. Att ställa krav är inte nödvändigtvis fel, men krav som riktas nedåt och aldrig uppåt är inte socialliberala.
Den skolpolitik som båda förespråkat är minst av allt socialliberal. Liberalen Fridtjuv Berg som för över hundra år sedan slogs för en gemensam skola för alla barn skulle gråta blod om han fått se den segregerade skola som idag förespråkas av dessa liberaler. En annan viktig fråga som tidvis engagerat liberaler är fredsfrågan. Både Ohlsson och Björklund är varma Nato-anhängare och drivande för att öka Sveriges militära utgifter. Björklund ville ju dessutom gärna gå i krig mot Irak på USA:s sida.
Dagens liberaler har blivit den kraft som mest aggressivt verkar för ökade löne- och inkomstklyftor
Där jag mest saknar socialliberala ståndpunkter är dock på det sociala och ekonomiska området. När de sociala och ekonomiska klyftorna växer snabbt förväntar man sig en protest, eller åtminstone att socialliberaler ska bekymra sig över utvecklingen. Men istället för att protestera har dagens liberaler blivit den kraft som mest aggressivt verkar för ökade löne- och inkomstklyftor. Nej, det är inte för dem därnere som Birgitta Ohlsson brinner utan för de duktiga flickor som gör karriär och köper RUT-tjänster.
Jag skulle önska att dagens liberaler läste partiprogrammet från 1972. Det hade med rätta rubriken ”Socialliberal kurs”. Här ljuder en stark och engagerad röst för ett samhälle med minskade sociala och ekonomiska klyftor, vilket i Sverige kräver en politik som bygger på ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”. Det gäller förvisso att skapa ”lika chanser”, men det gäller ”också att stödja dem som inte haft förutsättningar att ta vara på möjligheterna.” Ja, allmänna utjämningsskäl talar enligt detta program för en hög arvs- och förmögenhetsskatt.
Hur annorlunda låter det inte idag. I programmet från 2013 slås visserligen fast att det ”behövs socialliberala reformer som skapar nya möjligheter för dem som har det svårast.” Men framför allt är jämlikheten kopplad till individens livsval. ”Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker.” Det är nu viktigast att slå vakt om individens möjligheter att välja och om de möjligheterna leder till ökade skillnader så är de att betrakta som rättvisa. Sänkta löner för dem på botten och sänkta skatter för dem i toppen har nu blivit viktiga liberala krav.
