Efter Hovrättens friande dom i våldtäktsmålet från Lund kokar känslorna. Den förståeliga kritiken av utgången i målet mynnar tyvärr ut i en politisk debatt där små ljusglimtar av vettiga förslag drunknar i tokerier. Värst är den storm av hot om våld som vällt fram på sociala medier mot ansvarig domare. Jämte detta har det också svämmat över av krav på hårdare straff eller bestraffningar. Och jag förstår varför. Sexualbrott väcker särskilda känslor av avsky, hat och otrygghet. Det märkliga är att vänstern i just debatten om sexualbrott tycks glömma bort vår tradition av att försöka förstå de sociala orsakerna till vissa beteenden och vår vetskap om att straff sällan leder till något gott.
Hur onödigt jag än tycker att det är att lägga allt krut på förändrad lagstiftning är det naturligtvis bra om vi reglerar sexualbrott på ett vettigt sätt där det som uppfattas som våldtäkt av de allra flesta får en bekräftelse i rätten. I många år har uppmärksammade domar lett till krav på en samtyckesreglering. Debatten kring detta försvåras lite av att många inte verkar ha en susning om vad de pratar om. En riksdagskandidat för Fi skrev till exempel en artikel förra veckan där hon menade att en samtyckesreglering skulle innebära ”en förskjutning av bevisbördan från offer till gärningsman”. Den här typen av påståenden är ganska vanliga och naturligtvis anmärkningsvärda. För det första ligger bevisbördan inte på brottsoffret i dag och för det andra skulle det även med en samtyckesreglering vara åklagaren som har bevisbördan. Tack och lov. Det är en fundamental rättsprincip att en åtalad inte ska behöva bevisa sin egen oskuld.
Så vad skulle en samtyckeslagstiftning innebära på riktigt. Svaret är: Förmodligen inte särskilt mycket. Vi kan hoppas att det skulle ha en normerande effekt men inte så mycket mer.
En samtyckesreglering är nämligen en förändring av brottets objektiva sida, beskrivningen av vad som ska vara uppfyllt för att det ska röra sig om en våldtäkt. För att gärningspersonen ska kunna straffas krävs det dock att denne dessutom agerat med uppsåt. Och det är ju här den nu diskuterade Lunda-domen gått på grund (liksom i princip alla omdiskuterade fall den senaste tiden).
Här hjälper inte en samtyckesreglering. Något som dock skulle kunna hjälpa är att helt enkelt inte kräva något uppsåt. För flera andra gärningar är det en självklarhet att komplettera kravet på uppsåt med ett oaktsamhetsbrott.
Exempelvis kräver mord uppsåt medan det för ”vållande till annans död” är frågan om oaktsamhet. Detta skulle mycket väl gå att applicera på våldtäkter.
Skulle det gå att införa en samtyckesreglering och oaktsamhet samtidigt? Ja, det är naturligtvis tänkbart.
Så en sista brasklapp för att återknyta till min inledande kritik. Det anmäls cirka 18 000 sexualbrott varje år i Sverige. Mörkertalet är enormt. Av de anmälda brotten leder anmärkningsvärt få till åtal. De domar vi diskuterar är toppen på ett gigantiskt isberg. Vi måste börja kika bortom lagstiftningen och diskutera botten på isberget. Alla våldtäkter som aldrig anmäls. Alla övergrepp i det fördolda. Det långsiktiga arbetet för att övergrepp inte bara ska hanteras bra av rättsväsendet utan aldrig någonsin inträffa.