Vi kan vara ledsna och besvikna över att LO:s ledning inte vill låta sig vägledas av sina medlemmar, och arga över att dess ordförande låter sig utnyttjas till löjeväckande jippon. Men det är ju en tydligare bild av makten i samhället än vi oftast vill erkänna. I detta avseende är sanningshalten större under dessa veckor än annars. Men i flera andra fall har det gjorts svårare för allmänheten att bilda sig en uppfattning. Vi pratar om ren desinformation.
Dagens Industri var helt införstådd med ja-sidans knipa inför EMU-folkomröstningen. Den 13 maj 2002 skriver man:
”En anpassning till EMU:s krav på låg inflation kommer att kräva antingen högre arbetslöshet eller avregleringar på arbetsmarknaden. Ingetdera tilltalar de socialdemokratiska gräsrötter som Göran Persson måste övertala att rösta ja i folkomröstningen. Därför kommer han att mörka dessa fakta.”
Ja-sidan har till fullo förstått detta. Ett huvudspår har varit att desperat försöka hitta folk inom vänstern som är för EMU. Och dessa i sin tur, får i uppdrag att påskina att vänstern i Sverige är ensam om att kritisera EMU.Men kritik från vänsterekonomer mot EMU har kommit både före projektets början och under dess gång. Den indiske nobelpristagaren Amartya Sen skrev redan 19 oktober 1998 i franska Libération om riskerna med gemensam valuta. ”Som ekonom frågar jag mig om det verkligen är rätt tillfälle att lansera en sådan valuta. En gemensam valuta reducerar kännbart manöverutrymmet för regeringar när de måste göra något åt problem som höjd arbetslöshet eller en tillfällig recession.”

Europeiska centralbankens ensidiga inflationsbekämpande är en annan kritik, som till exempel Joseph Stieglitz, levererat i the Guardian, juni 2003:
”Att fokusera på inflationen kan vara relevant för länder med en lång historia av inflation, men inte för andra, som Japan./…/ Idag sviktar Europas tillväxt på grund av ECB:s ensidiga fokus på inflation istället för ekonomisk återhämtning.”
Att ja-sidan vill blanda bort korten ligger ju närmast i sakens natur. Det tråkiga är att nej-sidan nu också tycks tappa insikten om vad EMU-frågan handlar om. Inför den avslutande, och mycket viktiga, tv-debatten kommer nej-sidan ha med Rune Andersson, styrelseordförande i Elektrolux, som en av sina debattörer. Anderssons argumentation följer linjen att EMU- medlemskap skulle vara dåligt, eftersom det gör det svårare att hålla tillbaka lönekrav. Det finns naturligtvis direktörer och nyliberaler som är emot EMU av olika skäl. Men de är ju ungefär lika många som ”vänster för EMU”, det vill säga en handfull! Det stora EMU-motståndet kommer ju inte från direktörer eller högerkverulanter, utan från småfolket och arbetarklassen. Att låta högern sätta dagordningen i en så viktig debatt är ett förlustspår!