Få saker och händelser gör människor så arga, frustrerade och ledsna som när barn far illa. Av den anledningen är ämnet ett återkommande tema för landets samhällsredaktioner att göra reportage om. Ofta finns det två narrativ som spelas upp; ”Socialtjänsten har för mycket makt och barn omhändertas för lätt” alternativt ”Socialtjänsten är för passiva, gör för lite och ingriper för sent”. Oavsett vilket scenario som drivs fram i reportagen så blir läsarna eller tittarna engagerade och debatten fortsätter länge.
Nu är vi där igen. SVT Nyheter och Uppdrag granskning har i veckan rapporterat om hur hundratals barn far illa när socialtjänsterna gör fel (SVT, 7/1, 2018) och i onsdags sändes Uppdrag granskning ett avsnitt där man djupdyker i tre tragiska fall som tar upp både ett tveksamt omhändertagande och en barnmisshandel som inte upptäcks och ageras på i tid. Det är tre enskilda fall som ska förklaras av journalister, som oftast inte är socionomer. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att dra några uppenbara slutsatser av de här tre fallen.
Fallen som tas upp i programmet är hämtade från den undersökning journalisterna gjort av utredningar som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har gjort under 2016, 2017 och de nio första månaderna av 2018. Det rör sig om 324 utredningar, och om 994 barn. I undersökningarna återkommer enligt journalisterna fall efter fall med allvarliga brister. 150 av de här barnen har farit illa under de senaste åren, trots att socialtjänsten har haft kunskap om situationen.
Ett mönster som är återkommande är att kommunerna själva anför resursbrist och bristande kompetens och rutiner. I många av fallen är det socialsekreterare med begränsad erfarenhet som har hand om svåra barnärenden.
Detta är en trend som har varit svår att missa. För tio år sedan sades det till nyutexaminerade socialarbetarna att ett jobb på barn- och ungdom, det var det ingen som fick som första jobb.
Då fanns det en prestige kring uppdraget och det var bara de riktigt erfarna handläggarna som pallade trycket. För det är svårt att vara handläggare av barn- och ungdomsärenden. Svåra bedömningar måste göras och avvägningar baserade på erfarenhet balanseras.
Maria Eriksson, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, menar i programmet att den sociala barnavården är en av de delar inom socialtjänsten där det varit stora personalomsättningar. Hon beskriver konsekvenserna av det i programmet. ”Det kan betyda att de mest erfarna fortfarande är ganska nya i yrket. Man har lite erfarenhet att luta sig emot. Hamnar man då i en arbetssituation där man möter väldigt komplexa ärenden, där arbetsbelastningen är väldigt hög, man har många ärenden att hålla reda på […] och stödet i arbetsgruppen inte fungerar heller, då är det en väldigt svår situation”.
Socialtjänsternas barn- och ungdomsenheter bemannas numera av relativt oerfarna, nyutexaminerade, förvisso hungriga och engagerade socialarbetare, som saknar ett professionellt nätverk och seniora kollegor som kan finnas där som bollplank. Ja, då går utvecklingen åt det håll som IVO:s siffror och Uppdrag granskning visar.
När politiker för en obefintlig eller i bästa fall dålig bostadspolitik och en arbetsmarknadspolitik som cementerar arbetslöshet skapas hemlöshet och sociala problem som ett resultat av det
Socialtjänsten är en av grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. I socialtjänstens uppdrag ingår ett förebyggande och uppsökande arbete som till viss del kan göra barn tryggare – men det är inte enbart socialtjänstens uppdrag att se till att alla barn är trygga. Det är samhället i stort. När politiker för en obefintlig eller i bästa fall dålig bostadspolitik och en arbetsmarknadspolitik som cementerar arbetslöshet skapas hemlöshet och sociala problem som ett resultat av det. Och när samhället i stort dras i sär, när klyftorna blir större och fattigdomen ökar, ja då ökar också inflödet av anmälningar om barn och unga som befinner sig i ett utsatt läge. Då måste socialtjänsten få mer resurser, mer kompetens, fler händer och bättre arbetsvillkor. För utan en fungerande socialtjänst får vi se ett mycket råare samhälle.
Efter att ha sett veckans Uppdrag granskning så bör alla fingrar pekas på de politiker som under årtionden slimmat socialtjänsternas organisationer och som inte kompenserar för kostnads- och löneökningar i sina anslag och kommunala arbetsgivare som inte förstår värdet av en vettigare arbetsmiljö.
Det är mycket som måste åtgärdas för att socialtjänsten ska komma på fötter igen. För tre år sedan skrev Flammans tidigare ledarskribent Veronica Ekström en ledare (nr.2/2016) som hade rubriken ”Så kan krisen i socialtjänsten lösas”. Här kommer ett uppdaterat fempunktsprogram för att bygga upp kontinuiteten i socialtjänsten igen.
• Kommunerna måste fortsatt tilldela resurser till socialtjänsten för att kunna förbättra arbetsvillkoren. Vid ett oändligt inflöde av ärenden hjälper inte nödvändigtvis reformer som sex timmars arbetsdag; arbetsbördan måste minska. Insatser för att behålla och återrekrytera erfaren personal måste bli fler.
• Det måste till en rimlig löneutveckling för landets socialsekreterare. Det råder stor brist på socionomer runt om i landets kommuner. En del av det som kommunerna behöver göra för att bli en attraktiv arbetsgivare är att höja lönenivåerna.
• Bemanningsföretag inom de delar av socialtjänsten som sysslar med myndighetsutövning bör förbjudas. Väldigt många kommuner använder inhyrd personal regelbundet. Konsekvenserna blir ökade kostnader och svårigheter att bygga upp kollektiv kunskap och erfarenhet.
• Det utbildas många socionomer i dag. Men alldeles för få väljer att jobba inom socialtjänsten. Och för många väljer att sluta efter en kort tid inom yrket. Socionomutbildningarna måste byggas ut och innefatta specialistutbildningar (likt systemet med specialistsjuksköterskor) som gör att du får en vidareutbildning inom olika specifika delar av socialtjänsten.
• Samhället måste bli mer jämlikt. Endast på det sättet kan vi på allvar minska risken för att barn hamnar i utsatta och svåra lägen.
