Det går ett spöke genom Europa – den politiska främlingsfientligheten – och nu har det tagit sig in i vårt fosterland via transitlandet Danmark.
Hur gick det till när Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna blev rumsrena nog att bli regelbundet medierapporterade?

Det var en stegvis process, där exempelvis Folkpartiets språktester och Moderaternas svenskkontrakt jämnade vägen. Och curlade inte Jan Guillous meningslösa så kallade granskning i Aftonbladet på allvar in dem i offentligheten? Guillou avslutade sin artikelserie, efter att ha följt Jimmie Åkesson i en vecka, med de översanna orden: ”Medialt kan Sverigedemokraterna knappast förlora. Varje journalistiskt försök att förklara vad de står för blir ett fall framåt för dem. De kommer därför att gilla den här berättelsen.” (Aftonbladet 09-02-19)
Och så mycket Sverigedemokraterna älskade förra veckan! Bevakningen av Landsdagarna i Ljungbyhed kulminerade med Jimmie Åkessons debattinlägg i Aftonbladet, där muslimer förklarades vara det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Plötsligt fick vi en handfast lektion i vad att ta debatten innebär och vilka risker som följer med yttrandefrihetsfundamentalism.
För trots att en massa experter, forskare och debattörer redan dagen efter kunde visa på alla sak- och tankefel i artikeln, så var själva debatten naturligtvis en enorm framgång för partiet.

SD lyckades upphöja en skitåsikt som hör hemma i underjorden till en politisk dagsaktuell fråga. De satte agendan, de bestämde att en massa människor, en massa journalister under några dagar skulle sysselsätta sig med den idiotiska frågeställningen om muslimer verkligen hotade Sverige, något som förstås faller på sin egen orimlighet.
Jag är för yttrandefrihet, att argument ska brytas i offentligheten och må det bästa vinna. Men jag vet också att Jürgen Habermas idealtyp aldrig funkat i verkligheten.
Alternativet till att lägga locket på är exempelvis sällan granskning, eftersom medierna mestadels sysslar med avrapportering och journalister ställer få eller helt galet inadekvata följdfrågor.
Valrörelsen skrämmer mig för nu när SD släppts in och får skapa dagordning hotar en dansk situation, det vill säga normalisering av det extrema. Lena Sundström, som intervjuades i Flamman 40/2009, visar i boken Världens lyckligaste folk hur de etablerade partierna, genom att försöka fånga Danskt Folkepartis potentiella väljare, inte bara gjort muslimfobin rumsren utan också placerade främlingsfientligheten överst på dagordningen. Det betyder att burkor, slöjor, muslimernas förmodade kriminalitet och parasitära egenskaper ständigt tränger undan de verkliga samhällsproblemen.

Alla förlorar alltså på att Jimmie Åkesson släpps fram – både hans väljare och motståndare – eftersom klassklyftor, segregering och fördelningspolitik blir icke-frågor. Men också de båda politiska blocken riskerar att förlora väljare om de inte skarpt tydliggör skillnader mellan höger och vänster.
Politikerstockningen i mitten har lämnat flankerna fria och klustret – moral, hårdare tag och invandrare – kan locka till sig alla osedda och förbittrade människor som inte känner sig hemma idet nya Sverige.
Det har höjts röster för att politikerna ska förbinda sig att avstå från allt samarbete med SD eller göra sig beroende av dem som vågmästare. Men vi bör kräva ett blocköverskridande kontrakt, där de fem riksdagspartierna lovar att aldrig göra svenskhet, nationalism, invandrare eller muslimer till valfrågor.
En god sak bör också följa på Jimmie Åkessons debattartikel. Det är nu än mer moraliskt omöjligt för TV4 med flera att sälja reklamplats till ett parti som så ogenerat och grymt agnat en hel grupp människor som levande bete för sitt valfiske. Jimmie Åkesson är det största hotet mot Sverige sedan… tja Karl XII?

/Ann Charlott Altstadt