Det ockuperade Irak gick till valurnorna i söndags. I alla stora medier hyllas det som en seger för demokratin.
Låt oss slå fast två saker:
1. Valet var en demokratisk fars. Partigränserna var otydliga, de flesta irakier röstade på listor som i princip tvingade dem att välja efter klan, etnicitet eller religionstillhörighet. På dessa listor var många av kandidaterna hemliga (av säkerhetsskäl). Genève- och Wienkonventionen stipulerar tydligt att en ockupationsmakt inte får genomföra val på ockuperat land. Anledningen är enkel och given: det kan permanenta ockupationen genom att bara dess stödjande krafter ställer upp i det. Irak har dessutom ingen fri press. Den är förbjuden att ringakta premiärminister Allawi (!) och de stora nyhetskanalerna al-Jazira och al-Arabiya har stängts ned för att de vägrade böja sig för reglerna.
2. Även för den som underkänner valets legitimitet är det naturligtvis önskvärt att den nyvalda regeringen nu vänder USA ryggen. Signaler kom strax efter valet om att den nya irakiska regeringen förväntar sig att ”alliansen” lämnar landet inom 18 månader. Bush självsäkra attityd inför valet om att den nya regeringen kommer att be USA:s styrkor vara kvar talar dock för motsatsen. Man biter ju inte den hand som föder en.
Stora svenska medier valde att helt ställa sig på ockupationsmaktens sida och plötsligt kallades inskränkningar värdiga benämningen halvdiktatur i Vitryssland för demokratins seger i Irak. Efter en vecka då ”våldet” eller ”Zarqawi” – inget ord som motståndsrörelse så långt ögat kan nå – hotat ”demokratin” kom höjdpunkten, valdagen. ”Oväntat högt valdeltagande i Irak” med underrubriken “I områden med många shiamuslimer och kurder kan hela 90 procent ha röstat”, skrev GP. När åtta miljoner av Iraks totalt 27 miljoner invånare röstar är det ett mycket märkligt påstående. Det förklaras av att endast registrerade väljare räknas, efter amerikanskt mönster, något som för det mesta helt enkelt inte redovisades. En fråga inställer sig: om nu valet var så bra, varför måste man undanhålla basala fakta?
I tidningarna dansar USA:s ockupationssoldater med irakiska poliser på gatorna för att fira denna ”glädjens dag”. Valets genomförande utmålas i den samlade USA-pressen som ”en seger för president Bush”. I detta läge kräver den nästan alltid kloke vänsterdebattören och chefredaktören Göran Greider i Metro att ”de som är kritiska till USA:s agerande måste ha modet att nollställa sin analys” och att gårdagens val kan vara en väg ”ut ur denna spiral av våld och misstro”. Han menar att även om kriget var fel är valet ”ett steg framåt”.
Huruvida modet tryter hos de krigsmotståndare som stödjer det irakiska motståndet kan man kanske fråga Åsa Linderborg och Erik Wijk om. De utmålas nu av en samlad presskår som blodtörstiga mördarkramare. President Bush själv uppfattar valet som en seger för den utrikespolitik han lagt fram på sitt installationstal tio dagar innan det irakiska valet.
– Världen hör frihetens röst från Mellanösterns centrum. I stora antal och under stor risk har irakierna visat sin hängivenhet till demokratin. Genom att delta i fria val har det irakiska folket tydligt avvisat terroristernas antidemokratiska ideologi, sade president Bush efter valet.
Redan höjs i Sverige röster om att Bush ”till varje pris” måste ta sig an Iran (Liberala studenters generalsekreterare i Expressen i måndags). Och med all den uppmuntran och good-will som till och med krigsmotståndarna nu bjuder på när Bush knyter ihop säcken för sina marionetter i Bagdad bör ingen bli förvånad om USA uppmuntras att göra samma sak i Iran. Kanske får världen snart jubla ännu en gång, vid ännu ett regimskifte?
En nollställning av vårt medvetande om vad Irakkriget handlar om är just vad USA strävat efter. Nollställning har också skett flera gånger. Först handlade kriget om ett påstått samarbete mellan Saddam Hussein och al Qaida. Det rasade som ett korthus, och propagandisterna filade på en ny version, som handlade om massförstörelsevapen.
När den bluffen var genomskådad kom argumenten om att skapa säkerhet för irakierna och bygga upp landet i fokus. När inte heller det blev resultatet, handlade allt ”egentligen” om demokrati. Vi och de flesta av jordens invånare vet naturligtvis de egentliga orsakerna: imperiet USA:s behov av olja och militär dominans.
