Eller vid tälten framför parlamentet, där svartklädda muskulösa män med brottsregister låtsas vara studenter som vill tillbaka till skolan. En po­lisman i 20-årsåldern som vaktar tältlägret suckar:

– Det finns knappt några riktiga studenter i de där tälten. Killarna där inne är organiserade av presidenten.

Men vi börjar med att slå oss ner på ett bohemiskt kafé i centrala Belgrad. Högtalarna spelar reggae från vinyl och kaffet smakar italienskt.

Mittemot mig sitter datavetenskapsstudenten Stefan.

– Regeringspartiet SNS bryr sig bara om pengar. I stället för att laga infrastrukturen sätter de igång stora byggprojekt som ingen bett om, och stoppar undan vinsten till sig själva, säger han.

Stefan växte upp i grannstaden Smederevo. För­sta gången han märkte att något inte stod rätt till i Serbien var när de officiella siffrorna kring ekono­min började motsägas av verkligheten. Arbetslös­heten minskade drastiskt tack vare en massa nya jobb, men vardagen blev ändå dyrare.

– Sedan blev det väldigt svårt att få behålla sitt jobb inom offentlig sektor utan att gå med i SNS. Det tvingade folk till lojalitet, för om de sedan sade något som stod i konflikt med SNS politik så blev de arbetslösa, berättar Stefan.

Jag tar tåget till Novi Sad, staden där allt började. Halvvägs stoppas vi av ett elfel. För en van SJ-rese­när är det inte en främmande situation. Inte heller för den serbiska tågpersonalen.

– Det kommer ett nytt tåg om fem minuter. Eller kanske trettio. Det är soligt, ni lider inte av att vänta en stund, säger tågvärden till en ung tjej.

När jag till slut anländer är det till Petrovaradin, en liten station belägen en bit utanför Novi Sad. Centralstationen är fortfarande ur funktion.

Novi Sad är Serbiens näst största stad, ungefär i storlek med Malmö. Där träffar jag Miran Pogačar och Petar Holik från antikorruptionsrörelsen Bra­vo. Vi ses på deras kontor. För ett tag sedan hitta­de Miran dolda mikrofoner på kontoret, så när jag anländer stängs fönstren och gardinerna dras för.

De båda aktivisterna sitter i Novi Sads kommun­fullmäktige, men ser sig inte i första hand som po­litiker.

– Om du säger att du håller på med politik här i Serbien så kommer folk generellt att anta att du håller på med ljusskygga affärer. Och så är det också oftast, berättar Miran.

För dem som engagerar sig i Bravo finns det dä­remot inga stora summor att hämta. De flesta har vanliga jobb bredvid.

Miran minns tydligt dagen då stationen kollapsade.

– Taket föll ihop åtta minuter i tolv. Jag var där en timme senare. Till en början visste vi inte hur många som dött. Men folk stod utanför och skrek efter sina familjemedlemmar, berättar han.

Bravo skred till handling.

Om du säger att du håller på med politik här så kommer folk anta att du håller på med ljusskygga affärer

– En person föreslog för mig att vi skulle uppmana folk att visa att de inte stöttar regering­en genom att hålla fjorton minuters tystnad klock­an 11:52. En minut för varje person som dött. Då var det fjorton, i dag har ytterligare två omkommit från sina skador, säger Miran.

Reaktionen blev kolossal. I 14 minuter stod varje korsning i Novi Sad stilla, trots kallt novembervä­der. Aktionen var precis den gnista som behövdes för att förvandla folkets sorg och vrede till hand­lingskraft.

– Så tillsammans med en rad andra organisatio­ner gjorde vi sedan ett nationellt upprop. Det fung­erade. Hela Serbien gick ut på gatorna. Till och med i små byar med bara några tusen invånare stod folk och blockerade korsningarna, berättar Miran.

Det blev en dagligt återkommande aktion, och snart anslöt studenter från Belgrads fakultet för scenkonst.

– En dag kom ett gäng svartklädda män ut från sina bilar och började attackera studenterna fysiskt. Ganska snabbt tog vi reda på att männen var före­trädare för regeringspartiet SNS, berättar Miran.

Det skulle visa sig bli regeringens kanske största självmål.

Jag står i Tekniska fakulteten i Belgrads foajé. Ban­deroller och affischer täcker väggarna. Plakat ligger staplade i ett hörn och en serbisk flagga hänger från taket. Några studenter sitter bakom två bord med donationsbössor. Klockan 11:52 rusar folk till kors­ningen utanför. Ett hundratal människor fyller den med tystnad.

Efteråt får jag prata med en 19-årig arkitektstu­dent. Hon vill inte ha namn och bild publicerade, då hennes mamma redan blivit av med jobbet en gång för att hon vägrade gå med i SNS.

– När det avslöjades att det var SNS‑medlemmar som attackerade scenkonststudenterna slutade de­ras medstuderande gå på föreläsningar och över­nattade i fakultetsbyggnaden. Även professorerna anslöt sig, berättar arkitektstudenten.

En kedjereaktion uppstod och så småningom gick hela Belgrads universitet och många lärosäten i andra städer i blockad. Studenternas initiala krav var följande:

Staten ska offentliggöra dokumentationen om stationsrenoveringen, dra tillbaka åtal mot demon­stranter, åtala alla som attackerat studenter och öka utbildningsbudgeten.

– Vi organiserar oss i plenum, alltså stormöten med alla studenter vid varje fakultet. Varje plenum utser sedan delegater som träffas för att fatta beslut för hela lärosätet. Och så har vi nationella möten där delegater från varje lärosäte möts. Det är demokrati på riktigt, berättar hon.

Den största demonstrationen än så länge samlade minst 325 000 deltagare, enligt BBC. Arkitektstu­denten och många andra jag träffar uppskattar att den verkliga deltagarsiffran var minst det dubbla.

Nu har studenternas kravlista utökats till att bland annat omfatta ett nyval.

Miran Pogačar har själv stirrat regeringspartiet SNS i vitögat. Han berättar om när han ledde ett upprorp mot retroaktiv beskattning av frilansare 2021 och satt i förhandlingar med dåvarande pre­miärministern Ana Brnabić och finansministern Siniša Mali.

– De började med att prata om mig i 30 minuter. Vem är jag, vad har jag gjort, har jag betalat skatt? Sedan klappade finansministern mig på axeln och sade: ”Det är okej, vi är likadana du och jag”, berät­tar Miran.

En replik från finansministern etsade sig fast hos Miran.

– Han gjorde en uträkning och konstaterade att ”Det är jättebilligt, som en kaffe på Hilton”. Då blev jag helt ställd. En kaffe där kostar 2 000 dinarer [motsvarande 200 kronor]. Och den mannen skö­ter Serbiens ekonomi, skrattar Miran.

Vad har egentligen SNS för ideologi?, frågar jag. Miran svarar utan att tveka.

– Ibland pyntar de med lite nationalism. Men det är tomt. När de sjunger sånger om Serbien så menar de pengar. Det är deras enda ideologi, konstaterar han.

Jag träffar Savo Manojlović, grundare av gräsrotsrö­relsen Kreni-Promeni, på en restaurang i Belgrad. Han sitter i stadens kommunfullmäktige och be­skriver regeringen som en kartellstat.

När de sjunger sånger om Serbien så menar de pengar. Det är deras enda ideologi

– De är varken höger eller vänster, de­ras ideologi är korruption. De säger vad som helst, bara det gynnar dem. De opererar som ett kriminellt gäng och vill att Serbien ska bli som Sydame­rika, menar Savo.

Kreni-Promeni arbetar mot kor­ruption och för demokrati, rättsstat och miljörättvisa. Bland annat genom att hjälpa gräsrotsrörelser med att mobi­lisera digitalt, och med att skapa medialt tryck. I Belgrads senaste lokalval fick Kreni-Promeni det bästa resultatet för ett individuellt oppositionspar­ti på över 15 år. Nu är de näst störst i huvudstaden, efter SNS.

Savo växte upp i Belgrad efter att ha flytt Kosovo som barn. Hans mamma var läkare på ett sjukhus. När ledningen pressade personalen organiserade hon en strejk, något som var riskfyllt i 90-talets Jugoslavien.

– Folk sade att min mamma var modig, men jag förstod inte hur hon vågade. Då sade hon att ”När alla är rädda måste någon våga ta första steget och agera”, berättar Savo.

Savo är jurist i grunden, och när han jobbade som rådgivare vid Serbiens konstitutionsdomstol insåg han att något inte stod rätt till.

– Merparten av domarna var politiska marionet­ter. När jag föreslog beslut som utmanade staten kallade de mig ”politiskt okänslig”, berättar han.

En dag skulle domstolen döma i ett fall där en an­ställd slagit larm om att arbetsgivaren systematiskt bröt mot grundläggande rättigheter.

– Det fanns goda bevis och jag uppmanade doma­ren att döma till de anställdas fördel. Svaret jag fick var: ”Sluta vara så naiv. Om de inte vill jobba där kan de bara sluta.” Domarna lever på skattebetalarnas pengar. De får höga löner, lyxbilar och en personlig chaufför, och så har de mage att fullständigt skita i folket, säger Savo och skakar på huvudet.

Den dagen fick han nog. Med mam­mans ledord i bakhuvudet sade han upp sig och grundade Kreni-Prome­ni tillsammans med vännen Marina Pavlić.

Om någon hjälper dig så hamnar du i skuld. Därför tycker jag inte att EU ska lägga sig i vår inrikespolitik. Serbien måste få lösa sina problem på egen hand

Kreni-Promeni vill se ett ansvarsut­krävande av Serbiens politiker och tjänste­män likt ”rena händer”-modellen som användes i Italien på 90-talet. Då ställdes tusentals makthava­re inför rätta för oförklarliga tillgångar, och bevis­bördan låg på den misstänkte. Nu har 60 000 skrivit under kravet på en serbisk ”rena händer”-kampanj.

– Är du polis och äger tre villor? Visa varifrån pengarna kommer. Bara så kan vi ta krafttag mot korruptionen, säger Savo.

Han berättar om en av rörelsens hittills mest lyckade kampanjer. Året var 2021 och Gruvjätten Rio Tinto skulle börja utvinna litium i Serbien. Kre­ni-Promeni ansåg att projektet var ett demokratiskt övertramp som hotade både dricksvatten, ekosys­tem och lokalsamhällen. Gruvjätten storsatsade på tv-reklam som propagerade för gruvan.

– Vi bestämde oss för att göra samma sak och gräsrotsfinansiera en 30 sekunders reklamfilm som skulle visas på den största public service-kanalen, RTS. Vi tog kontakt med ett par kända skådespelare och spelade in en professionell video, berättar Savo.

När RTS fick reda på att reklamvideon var kritisk till gruvjätten så slutade de plötsligt svara, trots att de redan skrivit på ett reklamavtal.

– Då ställde vi ut en storskärm framför tv-huset och visade videon samma tid som den skulle visats på tv. Samtidigt släppte vi den på sociala medier. Den fick miljontals visningar på bara några timmar, berättar Savo.

De kommande veckorna arrangerade Kreni-Pro­meni en rad demonstrationer mot gruvan, och till slut lades gruvprojektet på is.

Merparten av Serbiens befolkning vill se euro­peiska normer för antikorruption, rättsstatlighet, fria medier och miljöskydd

– Det var som en dröm, berättar Savo stolt.

Men Europa ska fortfarande elektrifieras, och då behövs litium i stora mängder. Den 4 juni i år er­kände EU‑kommissionen den kritiserade Rio Tin­to-gruvan som ett strategiskt projekt och utlovade stöd. Gruvan beräknas kunna tillgodose upp till 90 procent av Europas nuvarande litiumbehov.

– EU är beroende av vårt litium och väljer därför att blunda för att de stöttar korrupta politiker. Där­för har Serbiens befolkning tappat tron på EU. Utan det ekonomiska och politiska stödet från Bryssel skulle SNS inte ha råd att fortsätta förtrycka folket, så många som brukade vara EU-positiva känner sig förrådda nu, säger Savo.

Han tycker att EU borde leva upp till de värde­ringar de själva predikar.

– Merparten av Serbiens befolkning vill se euro­peiska normer för antikorruption, rättsstatlighet, fria medier och miljöskydd. Vi vill inte fastna i en stabilitokrati [en stabil men auktoritär stat], vi vill leva i en genuin demokrati, säger Savo.

Miran Pogačar delar analysen att EU:s stöd till Serbien beror på litiumintressen, men är inte lika positivt inställd till sanktioner.

– Sanktioner riskerar att slå mot befolkningen. Och om någon hjälper dig så hamnar du i skuld. Därför tycker jag inte att EU ska lägga sig i vår in­rikespolitik. Serbien måste få lösa sina problem på egen hand, menar Miran.

Även på kaféet med datalogistudenten Stefan leds konversationen in på Serbiens litiumplaner.

– EU litar inte på att en annan regering skulle vara lika litiumpositiv, därför låter de president Vučić hållas. Men jag tycker fortfarande att vi ska gå med i EU. Då skulle det bli lättare för serber att få jobb med värdiga löner, säger Stefan.

Serbiens unga visar protesternas nya ansikte

Slavoj Žižek: Studenterna vägrar följa politikens oskrivna regler.

Kommentar/Utrikes Slavoj Žižek

Efter intervjun behöver han skynda sig vidare till ett plenum där hans fakultet ska rösta om ifall de fortsatt ska skjuta upp sina tentor, eller genomföra dem nu.

– Vi har varit utan undervisning i över åtta måna­der och det tär hårt på folks privatekonomi, särskilt de som kommer från städer långt bort och inte har tillgång till billiga korridorsrum, säger Stefan.

Själv tänker han rösta för att fortsätta skjuta upp tentorna, eftersom han tycker att kampen måste fortsätta tills staten går deras krav till mötes.

– Men såklart kommer jag att respektera det majoriteten beslutar. Och i slutet av dagen kan studenterna inte bära rörelsen. Om befolkningen inte vill leva bättre liv, om de vill fortsätta ha det såhär, så finns det inget mer vi kan göra, menar Stefan.

Miran tycker att studenterna har gjort nog.

– Åtta månaders blockad är historiskt, jag tror aldrig Europa har sett något liknande. Så jag tycker inte att någon ska döma studenterna om de beslutar sig för att avsluta den. Nu är det resten av folkets tur att göra sitt, säger Miran.

Efter intervjun hänger jag med Miran, Petar och aktivistkollegan Brajan Brković till en lokal park. Kommunen tänker riva parken och bygga ett hotell, och Bravo ska spela in ett klipp om det.

– Det är lättare att nå ut på sociala medier än genom traditionell media. Vi lägger upp i snitt tre eller fyra videor om dagen. Vissa klipp får miljontals visningar, berättar Miran.

Där inne bor det förmodligen endast en person. Vi vet vem.

Efter videon i parken kör Petar oss till nästa stopp, huset där Vučević påstås bo. Miran har precis fäst den lilla DJI-mikrofonen på tröjan när Kobras-agen­ten dyker upp och frågar om våra namn.

Vi bokstaverar. Agenten återger namnen till nå­gon i telefonen. Sedan vänder han sig om och för­svinner tillbaka in i byggnaden, lika plötsligt som han dök upp.

Kameran rullar och Miran pratar utan att tveka:

– Vučević säger att han är stark. Att han tränar. Men hans enda styrka är kvadratmeter och korrup­tion, säger Miran.

Han läser upp namnen på ett gäng SNS-medlem­mar som är folkbokförda i fastigheten.

– SNS bygger inte för dig och mig, utan för sig själ­va. Där inne bor det förmodligen endast en person. Vi vet vem, avslutar han.

När vi går därifrån säger Miran att det kan bli problem för mig nästa gång jag reser in i Serbien.

– Folk har gripits bara för att de synts på bild med mig, berättar Miran.

Själv har han blivit gripen fyra gånger de senaste åtta månaderna.

– De vill sätta mig bakom galler. Men jag vet vad jag gör, jag balanserar precis på kanten, säger han.

Stefan ringer och berättar att plenumet drog ut på tiden och tog över fyra timmar.

– Det var intensiva diskussioner. En del tyckte att vi skulle fortsätta blockaden för att det kommer att se ut som att vi ger upp. Andra tyckte att vi måste byta strategi. En kille som själv blivit arresterad när han demonstrerade sade att det är okej för honom att vi håller tentorna, berättar Stefan.

Plenumet beslutade till slut att tentorna ska hållas från den 11 augusti. Många andra fakulteter landade i samma slutsats.

Jag undrar vad jag ska skriva i mitt antecknings­block. Är detta slutet på något, eller början på något annat?

Vad som händer i Serbien när sommaren är över återstår att se.

Flamman har sökt en företrädare från regeringspar­tiet SNS för en intervju, utan svar.