De franska vaccinpassen är tänkta att öka incitamenten att låta vaccinera sig. Men framför allt påskyndar de språnget in i det digitala övervakningssamhället.
Välkommen till västra Kina! Världshälsoorganisationen rekommenderar att världens länder övertygar sina medborgare om den oförnekliga nyttan med covid-19-vaccinet, i stället för att använda tvingande metoder. Men Emmanuel Macron valde en annan väg. Denne president, som aldrig tröttnar på att kritisera ”illiberalismen”, ser bara de medborgerliga rättigheterna som en justerbar variabel. De är ändå försumbara och dömda att inskränkas av varje akut kris, vare sig det handlar om hälsa, säkerhet eller krig.
Att förbjuda miljontals människor att ta tåget, beställa mat på terrasser eller se en film på bio ifall de inte kan bevisa att de inte är smittade genom att tio gånger om dagen visa sitt identitetskort, som ibland måste bekräftas av affärsidkaren själv, innebär att vi har hamnat i en annan värld. Den världen existerar dock redan. I Kina. Där bär poliser VR-glasögon som är kopplade till värmekameror på deras hjälmar, som hjälper dem att identifiera en febersjuk person i en folkmassa. Är det det vi eftersträvar också?
I vilket fall accepterar vi på ett ganska okritiskt sätt den accelererande invasionen av digitala spårningstekniker i våra privat- och yrkesliv, i våra sociala interaktioner, i våra politiska val.
På frågan om hur vi, ifall vår telefon hackas, kan undvika att våra uppgifter används som vapen riktade mot oss svarade Edward Snowden: ”Vad kan människor göra för att skydda sig mot kärnvapen? Mot kemiska eller biologiska vapen? Det finns industrier, hela sektorer, för vilka det inte finns något skydd, och det är därför vi försöker begränsa deras utbredning.”
Macron föreslår dock motsatsen till det, genom att påskynda ersättandet av mellanmänskliga kontakter med en snårskog av administrativa sajter, robotar, telefontjänster, streckkoder och appar.
Hädanefter kommer en bokning av en biljett eller ett köp online att kräva både ett bankkort och att man uppger sitt mobilnummer eller till och med sitt civilstånd. För inte särskilt länge sedan kunde man ta tåget och förbli anonym, ta sig genom en stad utan att filmas, och känna sig så mycket friare som man inte lämnade några spår efter sig. Och trots det skedde redan då kidnappningar av barn, terrorattentat, epidemier – och till och med krig.
Försiktighetsprincipen känner ingen gräns. Är det till exempel försiktigt att umgås på en restaurang med en person som skulle ha kunnat resa till Mellanöstern, upplevt feberyra, deltagit i en illegal demonstration eller besökt en anarkistisk bokhandel?
Risken att man inte avslutar sin måltid på grund av en bomb, en kalasjnikov-attack eller ett slag i ansiktet är inte jättestor, men den är heller inte noll…
Kommer varje kund att i framtiden behöva visa upp ett ”civilpass” som garanterar affärsidkaren att vederbörande har ett fläckfritt kriminalregister och polisens godkännande?
Därefter skulle de lugnt kunna promenera i ett museum över de medborgerliga rättigheterna, som då fogats till ”Republikens förlorade territorier”.
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
