Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut.
Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nationalmuseums nyöppnade utställning Sergel – fantasi och verklighet drabbar mig som viagra. Man blir upphetsad. Här får publiken komma i närkontakt med alla hans mästerverk: ”Faunen”, utförd i Rom när han var precis 30 fyllda, tillhör tidens främsta avantgardeverk där det skapas i skärningspunkten mellan den dekorativa rokokon och den nyväckta klassicismen som exploderat efter upptäckten av Pompeji och Herculaneum. Den halvliggande ynglingen verkar just ha väckts av något, kanske en geting, och fångas i sten mitt i en rörelse mellan vila och rörelse. Musklerna är överdrivna, men spritter av liv och spel mellan lenaste mjukt och spänd knyckighet. Går man runt på baksidan väntar en överraskning: en märkligt oanständig liten svans strax ovanför svanken.
Injektionen i skapandet kommer både från mötet med de grekiskromerska fynden med sina uttrycksfulla och anatomiskt svindlande rörelser, och från den då radikala idén om att teckna från livet. Inte bara efter modell, utan från Roms gatuliv. Teckningar i rödkrita och tusch som visas i de mindre rummen, är minst lika förtrollande och levande som skulpturerna. Scenerna ur konstnärens liv och ur Iliaden doftar smuts och sol.
Sergel ansågs redan under sin livstid som en av Europas främsta bildhuggare och tillskyndare av övergången från rokoko till nyklassicism. Ändå är han knappt känd i konsthistorien. I stället anses det stora namnet för perioden vara den yngre italienaren Antonio Canova. Hans version av stilen är dock betydligt stelare och artificiell, vilket gett epoken ganska låg status i samtiden. Att Sergel glömts bort internationellt beror enligt utställningsintendenten Magnus Olausson, som också gett ut det nya standardverket Johan Tobias Sergel – konstnär och europé, på att den svenska kungamakten helt enkelt blev för girig och såg till att köpa upp nästan allt av Sergel, med följden att få av hans verk fått ingå i internationella samlingar. Därmed har han förbigåtts när konsthistorien skrivits.
Låter det som en efterhandskonstruktion för att hajpa utställningssatsningen? Knappast. Det är bara att gå och se med egna ögon. ”Mars och Venus” är kanske mitt favoritverk. Död och erotik, ett helt kärleksepos fångat i en enda rörelse, ett enda stenblock. Krigsguden är på helspänn, spanande efter fara, medan den avsvimmade Venus formligen rinner ned över hans knä. Att skapa psykologisk närvaro och ett myller av sammanspelande rörelser, att fånga spontanitet i ett så svårbearbetat material där minsta felhugg kan sinka hela rubbet, kräver något mer än bara skicklighet. Det kräver en människokännedom och intim närhet inte bara till olympens gudar och de antika förebilderna, utan ett mod att söka en autenticitet bakom trender och trög smak hos förmögna beställare.
När Sergel är 27 år gammal drabbas han av depression. I sina anteckningar skriver han: ”Jag var tillräckligt långt kommen för att se att jag ingenting kunde”. Kanske var det personligt, kanske var det moderniteten som flåsade i hans nacke. En insikt om att konstens villkor stavas liv och frihet. Det kan man ju påminna sig om nästa gång man passerar Sergels torg.
