Ponera att du dog vid en hög ålder, att du blev begravd av dina barn där alla dina förfäder vilar. Föreställ dig sedan att en klåfingrig karriärist flera tusen år senare gräver upp er allihop och delar ut innehållet till mäktiga personer i världen i utbyte mot en fet position.
Det hände Taperet, en kvinna ur den egyptiska aristokratin som levde under Nya riket, andra årtusendet före Kristus. Och hon är inte ensam. Att vetgiriga gentlemän från Europa åkte till Egypten för att ta hem artefakter och mumier blev inte bara en del av det västerländska kulturarvet utan också ett sätt för nationer att positionera och glorifiera sig. Häromdagen invigdes under pompa och med politiska förtecken GEM, Grand Egyptian Museum i Giza utanför Kairo, omtalat som ”världens största egyptiska museum”. En bombastisk slutpunkt och revansch: Äntligen skulle Egypten ta kontroll över sin egen historia.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag funderar mycket på hur jag ska kunna avlära mig den kultur som kommit med västerländsk kanon, Hollywood med Kleopatra och mumier?
Även Sverige har varit skyldigt till skingrandet av den egyptiska kulturen. Mycket av det finns numera i Världskulturmuseernas ägo. Konstnären Sara Sallam, själv egyptier, har ägnat sitt konstnärskap åt att arbeta nära arkeologiska föremål i samlingar. Utifrån dem försöker hon förstå och återskapa hur personerna bakom dem kan ha levt och tänkt. Nu har hon bjudits in av Medelhavsmuseet museet för en utställning curerad av projektledaren Didem Yildirim. Syftet är att dyka ned i Taperets öde. Hennes sarkofag har länge befunnit sig i museets ägo. Nu står hennes installation Between us only rupture (Mellan oss finns bara sprickor) färdig att möta publiken. Verket är ett av flera nya verk av konstnärer som kommer att rikta in sig på några utvalda föremål i museets enorma samling.
Sju och ett halvt ton väger den, den mörkgrå sarkofagen i basalt, Taperets grav. Kroppen är för länge sedan borta och kvar finns bara behållaren, utsmyckad med ett huvud med de typiska mandelögonen och fylliga läpparna. Begravningen ägde rum i Saqqara, ett gravområde nära den forntida staden Memfis i Egypten. Hur vi vet det? Det står inristat med hieroglyfer på locket. Efter decennier i Medelhavsmuseets magasin, tronar den nu upprätt på ett podium inför publik uppe i utställningssalarna.
Men hur kom den tunga pjäsen till Sverige och varför har ett team av konservatorer och tekniker baxat upp den nu? Svaret är en jättesatsning från Världskulturmuseerna att med mer spekulerande metoder och med hjälp av konstnärer lära sig mer om museernas samlingar. Ordet ”avkolonisering” används ogärna i kommunikationsmaterialet, där det handlar mer om att pussla ihop skärvor av öden, snarare än en anklagelseakt mot vitt dominansbeteende.
Sara Sallam betraktar ömt sarkofagen. Som egyptier är hon marinerad i den västliga bilden av de tusenåriga rikena. För att komma förbi den och närmare kulturen och människorna bakom har hon intresserat sig för personen som förde pjäsen till Sverige, Giovanni Anastasi.
– Under 1800-talet kunde den som hade mäktiga förbindelser och tillgångar köpa sig positioner var som helst i världen. Giovanni Anastasi utsågs till diplomat av dåvarande drottning Josefina, som tack för att han donerade värdefulla antikviteter.
I Sallams installation flankeras sarkofagen av två boxar i samma höjd. I dem spelas en animerad film som hon själv skapat och som symboliserar de sarkofager i samma stil Anastasi förde med sig och som senare hamnade i museisamlingar i Leiden, Nederländerna, där Sara Sallam spårat upp dem. Deras inskriptioner antyder att de kan ha varit nära familj till Taperet. Kanske hennes make och son.
En spekulativ familjeåterförening skulle man kunna kalla det.
Egypten-vurmen började i Europa redan på 1700-talet men exploderade när Napoleon försökte lägga landet under sig vid nästa sekelskifte. Höjdpunkten var upptäckten av den så kallade Rosettastenen 1822 som hade text på tre språk, vilket gjorde att hieroglyferna kunde avkodas. Men arkeologi var inte bara till glädje för kunskap för mode och inredning, utan först och främst som en resurs för nationalism och självförhärligande. Att Sverige just höll på att manifestera sig som en modern nation, förklarar Anastasis kometkarriär.
De tre sarkofagerna får i Sara Sallams verk chansen att återförenas, och hon har skrivit ihop ett samtal de har med varandra där de reflekterar över separationen.
Hur är det att tillhöra en så omskriven kultur?
– Det är en internalisering av ett västerländsk sätt att se på oss. Jag funderar mycket på hur jag ska kunna avlära mig den kultur som kommit med västerländsk kanon, Hollywood med Kleopatra och mumier? Och att man behandlat Egypten som helt avskild från Afrikas kontinent. Det forntida Egypten är en västerländsk fetisch.
Tycker du att västerländska museer borde lämna tillbaka föremål som Taperets sarkofag?
– I första hand tycker jag att kropparna ska återbördas och återgå till jorden. Så att de kan komma till sin sista vila.
