Stockholm kallas ibland ”singlarnas stad”. Här finns fler ensamstående än någon annan stans. Här erbjuds frihet och möjligheter för individer, för kvinnor, att bryta sig loss och skapa egna liv och egna förutsättningar. Men till den friheten hör också en baksida. Då samhället misslyckas med att möta de utmaningar som stadens invånare kräver, är det främst ensamstående kvinnors situation som påverkas. Knappa ekonomiska marginaler och ett livspussel där bitarna aldrig passar ihop eller räcker till är vardag, snarare än undantag, för många av dessa. Barnfattigdomen är, inte överraskande, också störst inom denna grupp. Ensamstående kvinnor i Stockholm är utsatta. Men de är inte fattiga kvinnor. Inte på drömmar om en bättre framtid för deras barn. Inte på drömmar om ett bättre liv för sig själva.

Inom LO-kollektivet pågår en debatt om låglönesatsningar, så kallade kvinnopotter. Den debatten grundar sig givetvis på att kvinnor har lägre löner än män. Dagens samhälle är egentligen inte heller utformat för ensamstående kvinnor med barn. Det råder bostadsbrist. Kollektivtrafiken är både dyr och ofta otillförlitlig. Barnomsorg på obekväm tid är långt ifrån en självklarhet. Kvinnor cementeras ofta i låglöneyrken. De förlorar både kompetensutveckling, inkomst och pension på att behöva sätta arbetslivet ”on hold” då samhället brister i sitt ansvar att möjliggöra för ett fungerande liv både hemma och på arbetet. Kort sagt lägger vi, även 2012, grunden för ett kvinnokollektiv som varken får eller kan få lika förutsättningar som det manliga.
Vi inom vänstern gör gärna känt att vi vet hur dessa kvinnors livspussel ska kunna gå ihop. Det kanske en del av oss också vet. Deras drömmar är våra drömmar och vi tror oss ha lösningarna – politiken som ordnar och förenklar dessa kvinnors vardag. Men för Stockholms kvinnor är Vänsterpartiet i hög utsträckning ändå inte det självklara valet. Lärdomen av detta måste bli att vi faktiskt inte presenterar eller producerar våra lösningar på hur de ska kunna uppnå dessa drömmar på rätt sätt. Eller att vi kanske till och med inte har svaren på alla frågor.
Därför är våra metoder inte deras metoder. Än.

Vi måste möta dessa många kvinnor i deras vardag – arbeta tillsammans med dessa kvinnor i att ta fram en strategi för hur vi kan underlätta livspusslandet och trygga barnens framtid och säkerhet genom en väl fungerande välfärd. Vi behöver ställa frågan: ”vad kan vi göra för att underlätta för Dig?” och verkligen lyssna på svaret. Inte fuska, inte tycka att vi egentligen vet bättre. Verkligen lyssna.
En kvinnopanel bestående av arbetande ensamstående kvinnor med barn kan vara ett sätt att testa våra politiska idéer. Genom en sådan skulle Vänsterpartiet kunna skapa en politik som attraherar och engagerar fler av, som exempel, LO:s arbetande kvinnor. På så sätt kan vi driva en praktisk politik för kvinnor som kvinnor vill ha.

Om vi lyckas lyfta denna grupp så lyfter vi tillsammans dessutom barnen. Och när fler ser att vänsterpolitik bygger på att uppfylla livsdrömmar och skapa trygghet både för den här generationen och kommande så blir den relevant för långt fler. Valkampen om Stockholm vinns genom kvinnorna.
Vi kan inte invänta att framtiden löser detta av sig själv. Världens bästa barn förtjänar världens bästa välfärd. Stockholms kvinnor förtjänar ett välbyggt jämlikt Stockholm.
Det är min politiska grund för att vinna valet 2014.