Förra veckan kom Angela Merkels konservativa CDU till slut överens med socialdemokratiska SPD om ett program för en ny blocköverskridande regeringskoalition. Flera deadlines missades i de hårda förhandlingarna som höll på in på småtimmarna. När partiledarna mötte mediauppbådet kunde SPD:s ledare Martin Schulz skryta med att ha fått igenom krav som egentligen vore omöjliga med tanke på att partiet i september gjorde sitt sämsta val sedan andra världskriget.

Låg vänsterprofil

SPD fick hand om de viktigaste ministerposterna efter kanslerämbetet självt, däribland finans-, utrikes-, och arbetsmarknadsdepartementen. Utöver det fick partiet även kontroll över justitite-, familje- och miljödepartementen. Det är troféer som SPD sällan eller aldrig har kunnat skryta med i tidigare storkoalitioner.
Finansminister väntas bli borgmästaren i Hamburg, Olaf Scholz. Han har tidigare kritiserat Merkels finansminister Wolfgang Schäuble för den ”påtvingade åtstramningspolitik” som han utsatt sydeuropeiska länder för och lovade i valrörelsen att SPD ska öka de offentliga investeringarna. Så sent som i lördags sade han att Tyskland inte bör diktera den ekonomiska politiken för de andra länderna i eurozonen och att misstag gjorts i det förflutna. Men någon radikal omsvängning är ändå inte att vänta. Scholz har, i likhet med majoriteten av partikollegorna, lovat att hålla sig till Schäubles balanserade budgetpolitik som i praktiken innebär att stora investeringar omöjliggörs och att den tyska efterfrågan hålls nere. Vidare har SPD fått ge upp flera av sina vallöften, såsom kravet på en gemensam offentlig sjukförsäkring. En blygsam pensionsreform som ska utjämna skillnaderna mellan stad och landsbygd hålls nu i stället upp som flaggskeppsreform.

Att den nya regeringen kommer att ha en starkare vänsterprägel än tidigare motsägs av det faktum att ledaren för CDU:s bayerska systerparti CSU, Horst Seehofer, föreslås bli minister för ett utökat inrikesdepartement

Att den nya regeringen kommer att ha en starkare vänsterprägel än tidigare motsägs också av det faktum att ledaren för CDU:s bayerska systerparti CSU, Horst Seehofer, föreslås bli minister för ett utökat inrikesdepartement. Seehofer har konsekvent kritiserat Merkels flyktingpolitik, kampanjat för stängda gränser och hållit vänskapliga möten med Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Han kommer nu att få makt över landets säkerhet och eventuella terrorbrott i ett inrikesdepartement som även getts ansvar över bostads- och regionalpolitik. Det är en tydlig eftergift, inte bara till CSU utan till hela den växande högerpopulistiska opinion som vuxit fram i Tyskland under den senaste mandatperioden med partiet AfD i spetsen. Vänsterpartiet Die Linke kritiserade beslutet för att göda just AfD.
Merkels eget parti CDU väntas bara få hand om de föga attraktiva ekonomi-, försvars-, hälso-, utbildnings-, och jordbruksdepartementen.

Kritik mot partiledningen

För SPD är förhandlingarna i praktiken en osannolik seger. Men att partiet kommer att tjäna på det är det allt fler som tvivlar på. Schulz lovade på valnatten att partiet skulle gå i opposition. De orden har många väljare och partimedlemmar inte glömt. Även om överenskommelsen med CDU innebär ett oväntat stort inflytande för partiet finns en stark misstänksamhet mot partiledningen som inte bara verkar vara ute efter att ge partiet makt utan också att förlänga sina egna politiska karriärer. När Schulz meddelade att han tänker delegera partiledarskapet till gruppledaren i förbundsdagen Andrea Nahles och själv bli utrikesminister möttes det direkt av en intern kritikstorm, inte minst från den tillförordnade utrikesministern och partikamraten Sigmar Gabriel. Schulz ändrade sig på ett ögonblick och sade att han inte kommer att delta alls i den nya regeringen. I tisdags avgick han med omedelbar verkan från ledarposten, mindre än ett år efter att han valdes med hundra procents enighet.
Efter det har det utbrutit debatt i partiet om vem som ska efterträda Schulz. Förra veckan såg det ut som att Nahles helt enkelt skulle utses till ny ledare av partistyrelsen. Men missnöjet med partiledningen som anklagas för toppstyre har lett till en strid om partiledarskapet. I måndags sade borgmästaren i Flensburg Simone Lange att medlemmarna borde få rösta om vem som ska bli nästa ledare innan hon meddelade att hon tänker utmana Nahles om posten. Frågan kommer nu att avgöras på ett partimöte 22 april.

Partiintern ungdomsrevolt

Men utöver de rent personalmässiga bråken formulerar sig kritiken mot partiledningens beslut att sätta sig i en ny regering även på en ideologisk nivå. Denna kritik kommer framför allt från SPD:s ungdomsförbund Juso. Den 28-årige ledaren Kevin Kühnert har blivit en ny politisk stjärna i Tyskland sedan han förra månaden riktade hård kritik mot Schulz beslut att svika sitt valnattslöfte och sätta sig i nya regeringsförhandlingar. Sedan dess har rörelsen #NoGroKo blivit ett fenomen på sociala medier och Kühnert reser nu land och rike runt för att mobilisera gräsrötterna mot partiledningen.
Hans kritik är dels politisk: trots segrarna krävde Schulz och Nahles för lite i förhandlingarna med CDU. Till exempel efterlyser han skattelättnader för fattiga och högre skatter för de rika. ”I slutänden kommer det att vara en socialdemokratisk finansminister som är ansvarig för att klyftan mellan fattiga och rika i Tyskland ökar eftersom man knappt diskuterade skatter under förhandlingarna”, sade Kühnert.
Denna kritik kopplas till en strategisk sådan. Enligt Kühnert kommer SPD bara att förlora på att ingå i en ny koalition med CDU, efter att ha gjort det under åtta av de tolv senaste åren. Partiet har stadigt förlorat i väljarstöd under samma period, en utveckling som kröntes av höstens katastrofval. I de senaste opinionsmätningarna får SPD så lite som 17 procent, bara två procent mer än AfD. Vad ytterligare en mandatperiod kommer att göra med partiet kan många redan föreställa sig. Kühnert formulerar det så här: ”Om vi vore på en pub är det som att CDU beställer på vår nota”. Inspirerad av Jeremy Corbyn och Bernie Sanders hävdar han i stället att SPD borde återuppfinna sig självt genom att gå i opposition. Det skulle också förvägra AfD dess eftersträvade status som det ”enda oppositionspartiet”.
Om Kühnert och Juso kommer att få gehör för sitt krav avgörs 4 mars. Då ska resultatet i postomröstningen bland SPD:s över 450 000 medlemmar om huruvida man ska godkänna koalitionssamarbetet redovisas. En majoritet väntas rösta ja men antalet skeptiska har ökat de senaste veckorna. Fram till deadline i tisdags har över 25 000 nya väljare strömmat till partiet sedan partikongressen 21 januari, de flesta med målet att rösta emot koalitionen.
Jonas Elvander