Jonas Sjöstedt kan vara stolt när han i helgen lämnar posten som ordförande i Vänsterpartiet – han lämnar efter sig ett större och bredare parti redo för nya utmaningar.
När historieforskare i framtiden ska ta sig en titt på Vänsterpartiets trettonde partiledare så kommer de vid tiden för Jonas Sjöstedts avgång att få en rätt ensidig bild. I sociala medier pågår nu något som närmast kan kallas för en kärlekskampanj, där alla partiföreningar, medlemmar och politiker ska #tackjonas. Det är såklart fint, och lite typiskt för Vänsterpartiet. Med ledarna så länge de leder, utan ledarna om de tvekar och mot ledarna om de sviker. Nu ska ledaren avgå, då älskar man honom.
Vid tiden för hans tillträde, 2012, var det inte samma översvallande kärlek från alla håll. Efter en lång partiledarstrid vann Sjöstedt stort. Lars Ohly ville först inte avgå, men på denna tidnings ledarsida drev chefredaktör Aron Etzler linjen om att det behövdes en nystart. Den långa och då unika processen med flera kandidater som åkte runt på turné gav Sjöstedt ett starkt mandat att göra vad han ville med partiet; växa och bredda. Från en avgången EU-parlamentariker som skrev under det första uppropet från den högerlutande Vägval vänster-fraktionen till en av den amerikanska vänstern inspirerad agitator och praktiker. Sjöstedt blev partiledare och kallade blivande partisekreterare Aron Etzler för vänsterns Schlingmann. Det blev en framgångsrik allians.
Lars Ohly, den tolfte partiledaren, hade på sitt sätt läkt ihop partiet efter de stora striderna som följde efter Gudrun Schymans avgång. Under hans ledning gick partiet för första gången till val tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dessvärre misslyckades man totalt med att omvandla det skiftet till politiskt inflytande och väljarstöd. Tiden i opposition mot Reinfeldtregeringarna var för hela den breda arbetarrörelsen något av ett politiskt och kanske framför allt organisatoriskt famlande i mörker. Ingen var beredd.
När Fredrik Reinfeldts gäng sopade banan med Mona Sahlins socialdemokrater 2010 bäddade det för en nytändning av Vänsterpartiet och partiets oppositionsroll. Jonas Sjöstedt blev svaret och på kongressens sista dag den 8 januari, 2012, tar en mycket samlad nyvald ordförande ordet. I 45 minuter talar Jonas Sjöstedt om full sysselsättning, hbtq-frågor, klimatpolitiken och feminismens framtid. Han talar om hur V måste inta en helt annan roll i ett samhälle där S misslyckats med att kanalisera ilskan över högerpolitiken eftersom de själva varit med och fört den. Kapitalismens kris kräver socialistiska lösningar, säger Sjöstedt. Efteråt vill inte applåderna ta slut.
Jonas Sjöstedt har varit en perfekt partiledare i det postpolitiska tillstånd samhället sedan länge befinner sig i. Marknaden har tagit över, individernas förutsättningar blir viktigare på en bostads- och arbetsmarknad där ansvaret för framtiden ligger på en själv. När politiken inte längre förmår genomföra de stora förändringarna blir den trygge, långe snäll-pappan från Västerbotten en behaglig ledare att vara både socialist, feminist och antirasist tillsammans med. Han är inte farlig, han är klok och snäll. Rolig på Instagram och något annat än alla de andra partiledarna genom sitt sätt att prata, verka och debattera. Det är klart att han går hem i stugorna.
I Sjöstedts vänsterparti har spretigheten minskat och partiet har fått riktigt duktiga parlamentariker, fixat disciplinen och den kommunikativa samstämmigheten. Sjöstedt blev kanske aldrig tuffast på skolgården, men han har fixat ett jävla gäng att hänga med där. Medlemstalet har skjutit i höjden och den genomsnittlige medlemmen i Vänsterpartiet gick med i partiet 2012. Under Sjöstedt har en generation ledande vänsterpartister som är hungriga på att vinna fått mer utrymme. Vänsterpartiets generationsskifte har inte blivit så tufft som det kunde ha blivit tack vare det.
Talepunkterna har blivit vassare och mer samstämmiga, men samtidigt så har partiets företrädare och medlemmar förlorat lite av den genuinitet som i dagens politiska klimat är hårdvaluta. Fokuset på det parlamentariska har försvagat studietraditionen och partiverksamheten utanför parlamentet. Ett pris som kan vara värt att betala för att bygga partiet större och bredare – och därigenom möjliggöra maktinnehav. Men när kommunikatörerna blir fler än de politiska hantverkarna ska man vara försiktig, som Moderatstrategen Ulrika Schenström brukar säga.
I sakfrågor har partiet under Sjöstedt blivit grönare. Huruvida det är ett resultat av samhällsutvecklingen, den starkare gröna rörelsen (som ju V är en del av) eller Sjöstedts eget intresse är svårt att säga. Kanske är det en blandning av alla tre.
Den absolut största segern för Sjöstedt är att V blivit en kraft att räkna med i konkreta samhällsfrågor. Den här ledarsidan har flertalet gånger påpekat att reformförslagen partiet drev igenom i regeringens budget under mandatperioden 2014–2018 var för små och för futtiga. Glasögonbidrag för barn och gratis mediciner för äldre är bra reformer, men de är inte tillräckligt stora för att åstadkomma de samhällsförändringar som partiet säger sig kämpa för. Det är ett lappande och lagande.
Men det var likväl dessa V-reformer som socialdemokratiska ministrar var ute och skröt om i valrörelsen, och som blivit verklighet för många människor.
Men det var likväl dessa reformer som socialdemokratiska ministrar var ute och skröt om i valrörelsen, och som blivit verklighet för många människor. I någon mening var Sjöstedt och Ulla Andersson hjälpta av att blockpolitiken var cementerad då, men även efter 2018 har de ihärdigt lagt fram finansierade förslag som skulle göra politisk skillnad i människors vardag. Ingen kan längre avfärda V-budgetar med att partiet tror att det står en sedelpress i källaren. På gott och ont har man anpassat sig helt och hållet till etablissemangets ekonomisk-politiska ramar.
Man kan önska att Sjöstedts inledande kongresstal som till stor del fokuserade på full sysselsättning hade fått vara mer vägledande i politiken, att insatserna för välfärden (som den sista budgeten Jonas Sjöstedt var med och lade fram visade var möjligt) hade varit mer omfattande redan 2014–2018. Men tiden för politisk verkstad kan komma igen.
Om mandaten fördelar sig på ett sådant sätt att det är möjligt finns det inga santitetsskäl för Socialdemokraterna att förvägra Vänsterpartiet ministerposter 2022. När C och L skriker om att vänstern är bolsjeviker vet alla att det inte stämmer. Det har Sjöstedt åstadkommit.
