Bakom leendet: Om skadliga processer i arbetslivet och vad som kan förändras
Börje Eriksson
Carlssons, 2014
Hur reser en sig upp om en blir illa kränkt av chefen, om alla arbetskamrater dessutom ser på men ingen vågar ingripa? Eller om den som öppnar munnen till den kränktes försvar också riskerar att frysas ut ur arbetsgemenskapen? Om fler och fler, för att stilla sina egna obehagskänslor till följd av oförmågan att ingripa, deltar i en ryktesspridning där den som blev kränkt i stället kallas för boven i dramat … En ryktesspridning tar fart – och när viskleken väl är igång vet vi alla hur den slutar: Innehållet i budskapet förändras snabbt till oigenkännlighet. Den som från början kränktes har ingenting att sätta emot. Eller?
Har vi inte ett arbetsmiljörättsligt regelverk som ska skydda individen från kränkande särbehandling på jobbet?
Jo, visst finns det en föreskrift som förtydligar arbetsmiljölagen just vad gäller kränkande särbehandling. Den trädde i kraft 1993 – men har i praktiken haft liten praktisk betydelse. Först 2014 kom den första fällande domen.
Börje Eriksson trummar, i sin bok Bakom leendet, in ett budskap om och om igen: Dagens politiska tystnad när det gäller att skydda individen mot sociala övergrepp i arbetslivet är ovärdig svensk demokrati, för kunskapen finns. Lösningen på arbetsmiljöproblemen stavas ett fungerande regelverk, men även i diskussion och dialog både konkret på arbetsplatserna och politiskt. Tystnad är den sämsta reaktionen!
Boken är rik på förklaringsmodeller, fast förankrade i vetenskaplig forskning: Arbetsmiljön har betydelse för diagnoser som depressionssymptom och utmattningssyndrom. Orsakerna bör främst sökas i struktur, ledarskap och organisation. Ett högt arbetstempo, stress, osund rivalitet, otrygghet med allt mindre tid för samtal och konfliktlösningar står i uppenbar konflikt till kraven på ökad avkastning, ökad effektivitet och minskade kostnader. En knäcknöt är samtidigt hur ett fackligt ombud ska kunna föra fram kritik när en enskild medlem drabbas, utan att själv råka illa ut.
Börje Eriksson visar hur alla i sammanhanget relevanta instanser, Arbetsmiljöverket, Försäkringskassan, Socialstyrelsen och partsorgan som Prevent och Afa Försäkring i sina publikationer beskriver ökande problem på grund av den psykosociala arbetsmiljön och härleder problemen till arbetsmiljön. Han ställer därefter de relevanta frågorna: Varför ställs inga krav på att förbättra situationen och varför införs inga hot om ekonomiska sanktioner om inte situationen förbättras? Så länge den billigaste lösningen på en arbetsplats med bristande ledarskap och icke fungerande strukturer blir att utse en syndabock och köpa ut vederbörande om hen kämpar för upprättelse – så är det troligt att samma mönster kommer att fortsätta att upprepa sig.
För den individ som drabbas kan det handla om en livsavgörande tragedi.
Börje Eriksson beskriver målande, bitvis har boken känsla av skönlitterär biografi, sin egen psykosociala process: Ölglaset han välte över en vän som inte orkade lyssna, dotterns fioluppspel i aulan som han inte orkade stanna kvar och lyssna på för att platsen påminde om övergreppet han utsatts för och samtalen med hustrun som till slut övertalade honom att de måste bryta upp, lämna hus, hem och alla sociala nätverk de byggt upp tillsammans på orten. Uppbrottet var livsnödvändigt för att överleva.
Låter livsnödvändigt som ett övermaga starkt ord i sammanhanget? Var det inte bara för Börje att rycka upp sig och gå vidare, kan tyckas?
Under bokens gång får vi inte bara följa vad som hände den från början omtyckte bildläraren Börje Eriksson. Vi får dessutom följa sjuksköterskor, socialsekreterare och vaktmästare som drabbas av oerhört liknande processer. Totalt elva personliga berättelser återges, elva exempel på arbetsplatser där arbetsmiljön havererat, en syndabock utsetts och individen fick betala med lång sjukskrivning. De flesta kom inte alls tillbaka till arbetslivet. En tog självmord. Läsningen sker dessutom mot bakgrund av kunskapen om att flera hundra människor per år faktiskt tar sina liv under liknande omständigheter.
Boken har brister. Den är för lång. Den upprepar sig och citaten ur rapporter, tidningsartiklar och intervjuer med olika experter är bitvis alltför mastiga. Trots detta är min slutsats: Alla som har ett jobb borde läsa Bakom leendet! För det är en bok som får dig att förstå, att utan reflektion över vad din tystnad i vissa fall innebär, blir människan ett monster. Det är en bok som ställer politiker, chefer och andra makthavare nakna mot väggen. Och det är en överlevnadsbok för den som drabbas eftersom den, med stor känslighet, skapar sammanhang och förståelse.
