Chris Kraus, filmskapare, konstnär, och författare, ursprungligen från Nya Zeeland men verksam i USA, gav först ut I love Dick 1997. Den kultstatus den fick som feministisk klassiker skulle ha kunnat falna under de nästan tjugo år som gått, men när boken nu i våras publicerades på svenska av Modernista i översättning av Annelie Axén har den fått ett mottagande som visar att dess vassa uppgörelse med den manligt kodade konstnärsmyten är lika aktuell som någonsin. Att som läsare förhålla sig till de förväntningar som ett två gånger kultförklarat verk skapar är inte helt lätt, och det är få texter som lever upp till sin egen hype när den blivit riktigt stor. Men trots denna mindre gynnsamma omständighet går det snabbt att konstatera att I love Dick är ett verk som liknar få andra.
Boken inleds med en middag där huvudpersonen Chris av en rätt oklar anledning blir attraherad på gränsen till besatthet av maken Sylvères vän, med det för hans roll i historien så passande namnet Dick. Detta blir upptakten till ett febrilt brevskrivande. I breven skriver Chris till Dick om hur hon lämnar sin man och reser genom USA, om kampen med sitt eget konstnärskap och om estetiska och filosofiska resonemang kring andras. På det författarsamtal med Kraus som hålls på Kulturhuset i Stockholm berättar samtalsledaren Ida Linde att I love Dick har kallats ”performativ filosofi”, vilket känns träffande.

Kraus förklarar under samtalet att breven i boken i princip är helt oredigerade, men att införandet av en berättarröst som talar om Chris, Sylvère och Dick i tredje person gör dem till karaktärer trots att åtminstone Chris och Sylvère kallas vid sina fullständiga, biografiska namn. De autofiktiva elementen ligger således helt blottade, och det framstår därför som något ironiskt när texten på bokens pärm annonserar att den ”verkliga” Dick har kunnat identifieras, som om detta vore resultatet av ett idogt detektivarbete.
Detta är också en tämligen ointressant upplysning med tanke på att Dick, trots att han givit namn åt titeln, är en så perifer gestalt att det ibland inte ens står klart om bokens Chris verkligen haft någon affär med honom utanför sitt eget huvud. Dick kan läsas som en symbol för den erotiska besattheten och kanske för den Kulturman som den kvinnliga konstnären alltid måste förhålla sig till. Men framförallt framstår han som en musa, en konturlös figur som konstnären Chris hämtar inspiration från och adresserar i sina resonemang kring skapandet och livet utan att egentligen vänta sig något svar. En med andra ord traditionellt kvinnlig position. Chris skriver själv i ett av breven att hon tror att hon har dödat Dick. Han har upphört att vara en person och blivit hennes ”kära dagbok”. Kraus säger att I love Dick främst handlar om skrivande, och att bokens peripeti är när Chris inser att hon genom sitt brevskrivande till Dick har blivit en författare.

Ändå är Dick, inte personen Dick, utan det tilltal som breven till honom kräver, ett viktigt ställningstagande. I sin senaste essäsamling skriver författaren Siri Hustvedt i förordet att hon strävar efter att använda autofiktiva inslag på samma sätt som Augustinus och Freud. Dessa två giganter, skriver hon, använde nämligen aldrig autofiktiva detaljer omotiverat. Gjorde de det så var det för att visa på det allmänmänskliga. Kraus gör tvärtom. Genom att vända sig till Dick och låta begäret efter honom (eller det han står för) genomsyra sina texter även när de mer liknar konstessäer än kärleksbrev blottlägger hon ett sårbart subjekt, ett konstnärssubjekt medvetet i opposition mot bilden av det upphöjda geniet vars användning av det självbiografiska alltid är intellektuellt avvägt och alltid tjänar detta försåtliga ”allmängiltiga” som i själva verket är entydigt med ett perspektiv som är vitt, manligt och heterosexuellt.

I denna sårbarhetens estetik har också misslyckanden en central plats. Bokens Chris beskriver återkommande sig själv som en misslyckad konstnär och dessutom en misslyckad feminist eftersom hennes oförmåga att försörja sig på sin konst hänvisar henne till att bli försörjd av maken. Under samtalet i Kulturhuset säger Kraus att misslyckanden kan vara förlösande om de inte blir repetitiva. Kärnan i I love Dick är ju just upptäckten av att den ”misslyckade” filmkonstnären är en skicklig författare. Det är med andra ord en konstnärsroman, men en konstnärsroman som inte bara handlar om det egna skapandet. Kraus lyfter i sina brev-essäer upp en hel rad av kvinnliga konstnärer upp, mest från foto, performance- och filmkonstscenen. En del är kända, många okända eller, liksom så många kvinnliga konstnärskap, bortskrivna ur historien. Under författarsamtalet pratar Kraus så mycket om andra konstnärer att Linde skämtsamt får föra tillbaka samtalet till henne. Bokens Chris må känna sig som en dålig feminist, men att på detta sätt lyfta fram skapande kvinnor ur glömskan är i sanning en feministisk gärning.
Breven är förvisso adresserade till Dick, men dess kärleksförklaringar är snarare tillägnade alla kvinnliga konstnärer som kämpar mot de materiella villkor och den glömska med vilka patriarkatet och kapitalismen inskränker deras möjligheter.