Hösten och vintern 2015 har lämnat Sverige vid ett vägskäl. Antingen kommer vi att minnas den här tiden som tidpunkten då det öppna och solidariska Sverige slutade att existera. Då vi stängde våra gränser för de allra mest utsatta, de som flytt från krig och förtryck runt om i världen. Då de som precis köpt julklappar för 75 miljarder fick panik, förklarade landet i kris och accepterade de invandrar- och demokratifientliga rörelsernas verklighetsbeskrivning. Eller så minns vi det som en parantes. Ett par bisarra beslut som ganska snabbt föll på sin orimlighet och efter högljudda protester från alla oss som inte kan acceptera den utveckling som äger rum i Sverige precis i detta nu.  

Kravet på godkända ID-handlingar för att ta sig in i Sverige är ett faktum. Det transportöransvar som har gällt för flygtrafiken gäller nu också för alla andra, det vill säga även båtar, tåg och bussar. Egentligen är de stängsel som nu sätts upp i Skåne och i Danmark för att kunna genomföra ID-kontrollerna inte annorlunda än de staket och kontroller som finns på alla flygplatser, men symboliskt är det en viktig markör för det Sverige som står precis vid det där vägskälet. Symboliskt är dessa stängsel inte heller annorlunda än de taggtrådsstängsel som Ungern har låtit bygga för att skydda sina gränser. Vi bygger murar för att hindra folk att ta sig hit. För att hindra dem att använda den internationella rätt att söka asyl som vi som nation fram till alldeles nyss stod upp för och försvarade. 

Det är som att regeringen helt har abdikerat från allt vad solidaritet och sunt förnuft heter. Samtidigt som finansministern Magdalena Andersson håller presskonferens om hur bra det går för Sveriges ekonomi beslutar samma regering att sätta asylrätten ur spel för att gränsen för hur många Sverige kan hjälpa sägs vara nådd. Samtidigt som Sveriges kommuner och landsting (SKL) säger att de allra flesta kommunerna visst kan ta emot fler flyktingar, agerar regeringen i panik och stiftar lagar för att stoppa människor på flykt innan de tar sig in på svenskt territorium. Samtidigt som vi alla förfasas över bilderna på kriget i till exempel Syrien och de livsfarliga flyktvägarna över medelhavet, konstaterar regeringen att vi behöver andrum. Och så går vi ut och köper julklappar för 75 miljarder kronor. När ska regeringen inse att skammens gräns är nådd? I praktiken har nu människors flyktvägar blivit ännu färre och ännu farligare. Från Danmark kommer besked om att man också inför gränskontroller mot gränsen till Tyskland. Är det också en tidsfråga innan Sveriges regering gör som Danmark och tar ifrån flyktingarna deras ägodelar?

Det går inte att blunda för den verklighet som människor från olika delar av världen flyr ifrån. Enligt UNHCR är fler människor än någonsin på flykt just nu. Frågan är vart flyktingarna ska ta vägen? Tror regeringen på en lösning som innebär att alla asylärenden ska hanteras av Grekland eller Italien? Det talar ju mot allt sunt förnuft att det skulle vara genomförbart. Tror regeringen på en lösning där flyktingarna skickas tillbaka till krigsdrabbade länder, som t ex Syrien? Ska vi skicka tillbaka barnfamiljer samma väg de kom över medelhavet och låta dem dö?  

Det vägskäl vi står vid handlar om vilket Sverige vi vill leva i och vilket Sverige som kommer att beskrivas i historieböckerna. Än finns det en liten chans att detta blir en liten parantes i historiebeskrivningen. Om regeringen bara lyssnar på alla de aktivister, yrkesverksamma och experter som protesterar och beskriver orimligheten i de beslut som fattats, istället för att låta de invandrar- och demokratifientliga rörelserna vara de som står för verklighetsbeskrivningen. 

Men det är bråttom nu.