Kultur/Nyheter 04 augusti, 2018

”Skapa samsyn med andra”

Ovillkorat stöd mellan grupper och långsiktiga allianser är nyckeln till framgång. Det menar aktivisterna Martin Goodsell och Brett Haran, två av ursprungsmedlemmarna i Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM). Kristin Linderoth har träffat dem på Durham Miners' Gala i Storbritannien.

Sedan filmen Pride hade premiär för fyra år sedan har intresset varit stort för den vänskap som formades mellan Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) och gruvarbetarfamiljerna i Dulais Valley i Wales under den dramatiska gruvstrejken i Storbritannien 1984-85. Även om strejken blev ett massivt nederlag för fackföreningsrörelsen har många inspirerats av solidariteten som skildras i filmen, och funnit hopp i att även en förlorad strid kan leda vidare till någonting positivt.

Intresset har varit så stort att LGSM, tillsammans med författaren Tim Tate, gett ut en bok med samma namn som filmen, där de som själva var med berättar om solidaritetsarbetet och om det polariserade politiska klimatet i Thatchers Storbritannien.

Berättelserna om den statliga repressionen mot såväl lesbiska och homosexuella som mot gruvarbetarna och deras familjer ger en djupare förståelse av alliansen mellan de två grupperna, men framförallt kastar boken ljus över sådant som utelämnades eller tonades ner i filmen, som att de flesta i LGSM själva kom från arbetarklassen och var politiskt organiserade socialister.

framförallt kastar boken ljus över sådant som utelämnades eller tonades ner i filmen, som att de flesta i LGSM själva kom från arbetarklassen och var politiskt organiserade socialister.

Martin Goodsell och Brett Haran träffades 1982 på ett möte för Gay Young Socialists, och var båda involverade i Labour Campaign for Gay Rights, en grupp som verkade för LHBT*-rättigheter inom Labourpartiet. De blev ett par 1983, och som två av de ursprungliga medlemmarna i LGSM hade de tillsammans ansvaret för pengarna som gruppen samlade in till gruvarbetarfamiljerna.

Brett Haran och Martin Goodsell blev ett par 1983. De hade tillsammans ansvaret för de insamlade pengarna som gruppen samlade in.

När vi hörs är det bara några dagar kvar till det första Pridefirandet någonsin i Waltham Forest, stadsdelen i London där de bor. De gläds åt att det kommer fler och fler sådana lokala initiativ, ofta organiserade av arbetarrörelsen.

– Det är det här som är framtiden. Många fackförbund stöttar inte längre det stora Pridefirandet i London, eftersom det bara blivit en fest för storfinansen. Man måste betala för sitt armband och det är totalt kommersialiserat och avpolitiserat. Vi i LGSM märkte det tydligt när vi bjöds in 2015, och de ville att bankerna och de stora företagen skulle gå längst fram, och så vi, på grund av filmen. Men vi sa nej och gick med fackförbunden istället, säger Martin.

Banden mellan LGSM och facket är fortfarande starka. Efter strejken spelade National Union of Mineworkers (NUM) en avgörade roll för att Labour skulle förbinda sig att verka för LHBT-rättigheter. När Labour återfick regeringsmakten 1997 omsattes det i flera viktiga lagändringar, som i sin tur inneburit en massiv framflyttning av positionerna för LHBT-personer i Storbritannien.

pride film

Ur filmen Pride. LGSM:s grundare och mest kände profil Mark Ashton (1960-1987) porträtterad av Ben Schnetzer.

Brett och Martin betonar att LGSM aldrig villkorade stödet till Dulais Valley. Beslutet att samla in pengar grundade sig helt enkelt på insikten att om Thatcher lyckades knäcka det starka gruvarbetarfacket skulle hennes makt cementeras och många andra också ligga illa till. Som socialister förstod de betydelsen av ett starkt arbetarkollektiv, men det var långt ifrån alla i LHBT-världen som höll med. En del pekade på machokulturen i gruvsamhällena, och frågade sig vad gruvarbetarna någonsin gjort för dem.

En del pekade på machokulturen i gruvsamhällena, och frågade sig vad gruvarbetarna någonsin gjort för dem.

– Vi kunde omöjligt veta vad som skulle komma ur det. Men det som hände visar på vikten av solidaritet, av att skapa samsyn med andra genom politisk kamp, och att se potentialen i det. Även om man inte vinner en viss strid vid en viss tidpunkt kan det vara grunden för en seger längre fram, säger Brett.

Även om man inte vinner en viss strid vid en viss tidpunkt kan det vara grunden för en seger längre fram

Både han och Martin menar att behovet av liknande allianser är stort i dagens Storbritannien, där kombinationen av högerpopulism och den konservativa regeringens åtstramningspolitik riskerar att skapa falska motsättningar. De är kritiska till uppfattningen att bara den som har en viss identitet eller erfarenhet kan förstå och organisera sig mot ett visst förtryck.

– Givetvis har etnicitet, nationalitet och sexualitet stor påverkan på hur vi lever och uppfattar våra liv. Men att jag är man betyder inte att jag inte kan förstå att det är fel när en kvinna utsätts för våld eller behandlas illa på arbetsplatsen. Jag måste inte vara svart för att förstå att det är fel att människor attackeras på grund av sin hudfärg. Även om identitet är viktigt finns det så mycket mer som vi har gemensamt med varandra än som skiljer oss åt. Och vi behöver andra människor, vi behöver allierade. Ta LHBT-personer som exempel. Vi kommer alltid att utgöra en minoritet och därför är det avgörande för oss att folk inser att de har ett intresse av att försvara våra rättigheter, lika mycket som vi har ett intresse av att försvara deras, säger Brett.

Även om identitet är viktigt finns det så mycket mer som vi har gemensamt med varandra än som skiljer oss åt. Och vi behöver andra människor, vi behöver allierade.

När jag frågar vad LGSM hade för strategi för att undvika interna stridigheter framhåller de betydelsen av det praktiska arbetet.

– Vårt enda syfte var att stötta gruvarbetarna. Vi var ingen diskussionsklubb. Även om vi hade en del heta debatter kom fokus alltid tillbaka till var man skulle samla in pengar den veckan och hur mycket man hade samlat in förra veckan, säger Brett.

Martin understryker att de som utförde det dagliga jobbet med att samla in pengar var de som hade trovärdighet och fick fatta besluten.

– Vi hade inte lyxen att kunna sitta och diskutera Sovjetunionens karaktär, tillägger han.

Brett Haran och Martin Goodsell på Durham Miners’ Gala, juli 2018

Brett, Martin och Mark Ashton under gruvstrejken i Storbritannien 1984-85.

För Brett och Martin är vikten av solidaritet och allianser den viktigaste lärdomen för dagens vänster.

– Enighet är nyckeln till framgång. En splittrad vänster är en ganska värdelös vänster, för det begränsar våra horisonter och vår förmåga att bygga de organisationer som krävs, avslutar Martin.

* LHBT är en svensk direktöversättning av det engelska begreppet LGBT (Lesbian, Gay, Bisexual, Trans).

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Pride: the inspiring true story behind the film



Tillsammans med Tim Tate har LGSM skrivit en bok baserad på händelserna under gruvstrejken i Storbritannien 1984-85 vilka även skildras i filmen Pride från 2014.

Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 augusti, 2025

Möhippa AB – nu med personaltröjor och pyroteknik

En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.

En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?

Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Läs mer

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Adobe stock.

Det är lockande att kalla teknikjättarna för feodalherrar. Men det är samma kapitalistiska utsugning – nu beväpnad med molnservrar och AI.

Från Paris till Madrid, från Rom till Berlin hemsöks Europas vänster av ett medeltida spöke – iförd en Silicon Valley-hoodie: ”teknikfeodalismen”.

Jean-Luc Mélenchon, de facto-ledare för det franska vänsterpartiet La France Insoumise, har krävt en skatt på vinsterna från vad han kallar våra nya ”digitala herrar”. Samtidigt twittrar samme Mélenchon att ”AI är inte något externt till den kapitalistiska verkligheten: den skriver in sig i en teknikfeodalism där några få aktörer fångar upp räntan.”

Vinst eller ränta? Kapitalism eller feodalism? Som en lösdrivande Schrödingers katt som strövar runt på Palo Altos gator existerar Mélenchons ekonomi i två tillstånd samtidigt – död och levande, kapitalistisk och feodal – beroende på vilket retoriskt syfte han har när han öppnar lådan.

I Spanien går vice premiärminister Yolanda Díaz till angrepp mot ”teknikfeodalismen hos magnaten Elon Musk” och varnar för att teknikmiljardärer vill förvandla ”demokratier till företagsmonarkier”. Italiens gröna ledare Angelo Bonelli anklagar samma miljardär för att ha skapat ”en autokratisk nyfeodalism” och uppmanar landet att välja mellan ”Musk eller demokratin”.

Denna våg av teknikfeodal teater är komiskt dåligt tajmad – den blossar upp mitt i den mest obscena, AI-drivna kapitalistiska backanalen sedan Guldruschen. Under Trumps Gulfturné i maj 2025 säkrade han enorma investeringar till USA, där det mesta öronmärks för AI-infrastruktur – 5,8 biljoner kronor från Saudiarabien, 11,6 biljoner från Qatar och 13,5 biljoner från Förenade Arabemiraten. Japan har redan utlovat 11 biljoner.

När OpenAI:s Sam Altman i fjol äskade ytterligare 77 biljoner ”för mänsklighetens skull”, kändes det som performancekonst. Nu framstår det snarare som bristande ambition.


När så mycket kapital – och framtida profit – står på spel är ingenting heligt. Datalager, algoritmfästningar och patent ger inte längre skydd. Gårdagens monopolist är morgondagens affärsanka. Wall Street-analytiker kräver nu att Apple sparkar sin vd Tim Cook, för att han enligt dem misskött bolagets AI-strategi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 augusti, 2025

Kvinnostrejken som chockade Sverige

Gruppfoto på Skeppsbrons telefonstation i Stockholm. Foto: Telemuseums bildsamlingar/Tekniska museet (kolorerat av Flamman).

Våren 1897 gick ett par hundra unga kvinnor i strid med ett av landets första teknikbolag. Allt började med beslagtagna teaterbiljetter – och slutade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, hånad från höger till vänster som ett överklasspåhitt.

Akt I

Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.

År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.

Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.

Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.

Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 augusti, 2025

Thatcher, lögner och videoband

Adam Curtis nya jättedokumentär är en färgsprakande deppbomb. Foto: BBC.

I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.

Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).

I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Israel river palestinsk fröbank

Den palestinska bonden Mahmoud Al-Shaer plockar tomater i ett växthus i Khan Younis i södra Gazaremsan, fredagen den 25 april 2025. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

En fröbank har attackerats och förstörts i Palestina. ”Man utrotar en kultur och odlad mångfald är en del av det”, säger Maximilian Isendahl från den svenska organisationen Nordbruk.

Med bulldozrar och tunga maskiner attackerades fröbanken i södra Hebron under morgonen den 31 juli. ”Detta är en allvarlig upptrappning av de israeliska militärstyrkornas pågående angrepp på palestinsk matsuveränitet”, skriver bondeorganisationen Nordbruks styrelse via Maximilian Isendahl i ett pressmeddelande.

– I grunden är det sjukt att använda hunger som ett vapen och försöka svälta ut en hel befolkning på två miljoner och att västvärlden sitter och rullar tummarna, säger Joel Holmdahl, ordförande för Nordbruk till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Maoisterna som sålde sig

En nepalesisk pojke läser läxan framför en affisch för landets maoistparti. Foto: Niranjan Shrestha/AP/TT.

För 20 år sedan befann sig Nepal i inbördeskrig. I dag tillhör landet de mest öppna och demokratiska i hela Sydasien. Men trots ett avsatt kungahus och en ny grundlag plågas folket av fattigdom och korruption. En orsak till det är de tidigare rebellerna som har anammat tidigare regeringars korrupta stil.

Med motorcykel tar det minst två dagar. Tre om du åker buss, såvida inget oförutsett händer. Trots detta ligger byn Thabang, en viktig plats för det maoistiska upproret i Nepal (1996–2006), bara 400 kilometer från Katmandu – i landets centrala västra del. Men vilken prövning!

På landets huvudled Mahendra-motorvägen, uppkallad efter en tidigare kung av Nepal, pågår enorma breddningsarbeten som aldrig verkar ta slut. Man kör i 20 kilometer i timmen, med en öm rygg, konstant inandandes damm. Och det är inte det värsta. När man lämnar ”motorvägen” och kör upp mot Himalayas fot, ersätts asfalten av spår som grävts ut med grävmaskiner. Under varje monsunperiod, omkring juni, flödar strömmar av lera och sten över de enkla jordvägarna. Maskinerna återvänder sedan för att angripa klipporna, till stor förtret för vandrare från hela världen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 augusti, 2025

Att vara splittrad kring ett folkmord

Ebba Busch (KD) vid en manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm arrangerad av Vänskapsförbundet Sverige-Israel till stöd för det demokratiska Israel. I bakgrunden syns en plågad Tobias Baudin (S). Foto: Jassica Gow/TT.

När Jimmie Åkesson och Ebba Busch tackar Israel är det lätt att övriga regeringen framstår som rimlig. Men i praktiken har de länge varit överens – åtminstone fram tills nu.

I söndags dödade Israel sex journalister i ett bombanfall vid Shifasjukhuset i Gaza.

Måltavlan var den 28-åriga Al Jazeera-reportern Anas al-Sharif, men i dådet dödades även fyra av hans kollegor – reportern Mohammed Qreiqeh, samt fotograferna Ibrahim Zaher, Mohammed Noufal och Moamen Aliwa. Under måndagen avled även frilansfotografen Mohammad al-Khaldi av skador efter bombningen.

Utan att framlägga bevis påstår Israel att han ledde en Hamas-cell.

Perverst nog lovade landets premiärminister Benjamin Netanyahu att ”ta in fler utländska journalister” – en formulering som i sammanhanget låter mer som ett dödshot än en inbjudan. Inte minst som Israel har en lång historia av att mörda journalister. Enligt Committee to protect journalists (CPJ) har 187 journalister och mediearbetare dödats i Israel, de ockuperade palestinska territorierna och Libanon sedan den 7 oktober.

Detta är förstås för att förhindra rapportering om den framtvingade svält som får allt fler forskare att prata om folkmord.

Det är en skam att Sverige leds genom krisen av en reaktionär regering. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna hejar fortfarande öppet på Israel.

Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.

I sitt Almedalstal den 24 juni uttryckte Jimmie Åkesson sin ”största tacksamhet för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss för att hålla islamismen och terrorn stången utanför Europa och Sverige”. En dryg månad senare säger hans frikyrkliga imitatör Ebba Busch till Aftonbladet att ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas”.

Det senare gjorde mig så upprörd att jag spelade in en video där jag frågade hur hon kunde hylla ett land mitt under ett folkmord. Hon dök upp i egen hög person för att kalla min kritik för en ”ren lögn” – hon berömde inte folkmordet utan insatserna mot Hamas. Men en medveten massvält riktas knappast endast mot Hamas utan mot hela befolkningen.

Samtidigt kanske vi borde vara ”tacksamma” gentemot Åkesson och Busch. De säger nämligen öppet vad den övriga regeringen också måste mena i det tysta. För hur ser regeringens meritlista ut under kriget?

Läs mer

Fram tills i sommar: bedrövlig. I januari 2024 stoppade man stödet till Unrwa – den organisation som enligt FN:s generalsekreterare António Guterres är ”det främsta sättet att förmedla nödvändig hjälp till palestinska flyktingar. Det finns inget alternativ till Unrwa.” I september samma år lade Sverige ned sin röst när FN:s generalförsamling antog en resolution som krävde att Israels ockupation av palestinska områden skulle upphöra inom tolv månader.

På så sätt har man hamnat allt längre ifrån sina väljare. Enligt en ny mätning från Svenska Dagbladet och Demoskop har stödet för Israel minskat bland moderater, kristdemokrater och liberalpartister. Bland de senare har stödet sjunkit från 70 till 20 procent sedan den 7 oktober 2023.

Inte konstigt att regeringen äntligen har börjat byta fot. I juni 2025 backade man en FN-resolution för en omedelbar och permanent vapenvila samt att humanitärt bistånd ska nå Gaza. I samma månad krävde utrikesminister Maria Malmer Stenergard att EU inför sanktioner mot högerextrema ministrar i Netanyahu-regeringen.

Om regeringen långsamt börjar svänga är det välkommet. Då är det dags att de omprövar sitt Unrwa-stöd också. Men sanktionerna bör inte bara drabba enskilda ministrar – utan hela landet. Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 augusti, 2025

Med kvinnokroppen som slagfält

Bilderna på den då 22-åriga Alaa Salah som sjunger från ett bilflak under upproret mot diktatorn Omar al-Bashir 2019 blev virala. Foto: AFP/TT.

Sudans blodiga inbördeskrig handlar inte bara om presidentmakten. Det är ett försök att förslava kvinnan igen.

När jag var 21 år gammal fick jag reda på en familjehemlighet. Min mormors mor var slav och min morfars far var slavhandlare. Min mamma berättade det en eftermiddag när vi satt i bilen utanför morfars hus i Khartoum.

Min gammelmormor hade blivit bortförd i södra Sudan eller vid dess gränsområden någon gång på 1910-talet. Trots att britterna hade koloniserat Sudan mer än ett decennium tidigare med förevändningen att stoppa slavhandeln, förblev området en rekryteringszon för transsaharisk slavhandel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)