Kultur/Nyheter 04 augusti, 2018

”Skapa samsyn med andra”

Ovillkorat stöd mellan grupper och långsiktiga allianser är nyckeln till framgång. Det menar aktivisterna Martin Goodsell och Brett Haran, två av ursprungsmedlemmarna i Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM). Kristin Linderoth har träffat dem på Durham Miners' Gala i Storbritannien.

Sedan filmen Pride hade premiär för fyra år sedan har intresset varit stort för den vänskap som formades mellan Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) och gruvarbetarfamiljerna i Dulais Valley i Wales under den dramatiska gruvstrejken i Storbritannien 1984-85. Även om strejken blev ett massivt nederlag för fackföreningsrörelsen har många inspirerats av solidariteten som skildras i filmen, och funnit hopp i att även en förlorad strid kan leda vidare till någonting positivt.

Intresset har varit så stort att LGSM, tillsammans med författaren Tim Tate, gett ut en bok med samma namn som filmen, där de som själva var med berättar om solidaritetsarbetet och om det polariserade politiska klimatet i Thatchers Storbritannien.

Berättelserna om den statliga repressionen mot såväl lesbiska och homosexuella som mot gruvarbetarna och deras familjer ger en djupare förståelse av alliansen mellan de två grupperna, men framförallt kastar boken ljus över sådant som utelämnades eller tonades ner i filmen, som att de flesta i LGSM själva kom från arbetarklassen och var politiskt organiserade socialister.

framförallt kastar boken ljus över sådant som utelämnades eller tonades ner i filmen, som att de flesta i LGSM själva kom från arbetarklassen och var politiskt organiserade socialister.

Martin Goodsell och Brett Haran träffades 1982 på ett möte för Gay Young Socialists, och var båda involverade i Labour Campaign for Gay Rights, en grupp som verkade för LHBT*-rättigheter inom Labourpartiet. De blev ett par 1983, och som två av de ursprungliga medlemmarna i LGSM hade de tillsammans ansvaret för pengarna som gruppen samlade in till gruvarbetarfamiljerna.

Brett Haran och Martin Goodsell blev ett par 1983. De hade tillsammans ansvaret för de insamlade pengarna som gruppen samlade in.

När vi hörs är det bara några dagar kvar till det första Pridefirandet någonsin i Waltham Forest, stadsdelen i London där de bor. De gläds åt att det kommer fler och fler sådana lokala initiativ, ofta organiserade av arbetarrörelsen.

– Det är det här som är framtiden. Många fackförbund stöttar inte längre det stora Pridefirandet i London, eftersom det bara blivit en fest för storfinansen. Man måste betala för sitt armband och det är totalt kommersialiserat och avpolitiserat. Vi i LGSM märkte det tydligt när vi bjöds in 2015, och de ville att bankerna och de stora företagen skulle gå längst fram, och så vi, på grund av filmen. Men vi sa nej och gick med fackförbunden istället, säger Martin.

Banden mellan LGSM och facket är fortfarande starka. Efter strejken spelade National Union of Mineworkers (NUM) en avgörade roll för att Labour skulle förbinda sig att verka för LHBT-rättigheter. När Labour återfick regeringsmakten 1997 omsattes det i flera viktiga lagändringar, som i sin tur inneburit en massiv framflyttning av positionerna för LHBT-personer i Storbritannien.

pride film

Ur filmen Pride. LGSM:s grundare och mest kände profil Mark Ashton (1960-1987) porträtterad av Ben Schnetzer.

Brett och Martin betonar att LGSM aldrig villkorade stödet till Dulais Valley. Beslutet att samla in pengar grundade sig helt enkelt på insikten att om Thatcher lyckades knäcka det starka gruvarbetarfacket skulle hennes makt cementeras och många andra också ligga illa till. Som socialister förstod de betydelsen av ett starkt arbetarkollektiv, men det var långt ifrån alla i LHBT-världen som höll med. En del pekade på machokulturen i gruvsamhällena, och frågade sig vad gruvarbetarna någonsin gjort för dem.

En del pekade på machokulturen i gruvsamhällena, och frågade sig vad gruvarbetarna någonsin gjort för dem.

– Vi kunde omöjligt veta vad som skulle komma ur det. Men det som hände visar på vikten av solidaritet, av att skapa samsyn med andra genom politisk kamp, och att se potentialen i det. Även om man inte vinner en viss strid vid en viss tidpunkt kan det vara grunden för en seger längre fram, säger Brett.

Även om man inte vinner en viss strid vid en viss tidpunkt kan det vara grunden för en seger längre fram

Både han och Martin menar att behovet av liknande allianser är stort i dagens Storbritannien, där kombinationen av högerpopulism och den konservativa regeringens åtstramningspolitik riskerar att skapa falska motsättningar. De är kritiska till uppfattningen att bara den som har en viss identitet eller erfarenhet kan förstå och organisera sig mot ett visst förtryck.

– Givetvis har etnicitet, nationalitet och sexualitet stor påverkan på hur vi lever och uppfattar våra liv. Men att jag är man betyder inte att jag inte kan förstå att det är fel när en kvinna utsätts för våld eller behandlas illa på arbetsplatsen. Jag måste inte vara svart för att förstå att det är fel att människor attackeras på grund av sin hudfärg. Även om identitet är viktigt finns det så mycket mer som vi har gemensamt med varandra än som skiljer oss åt. Och vi behöver andra människor, vi behöver allierade. Ta LHBT-personer som exempel. Vi kommer alltid att utgöra en minoritet och därför är det avgörande för oss att folk inser att de har ett intresse av att försvara våra rättigheter, lika mycket som vi har ett intresse av att försvara deras, säger Brett.

Även om identitet är viktigt finns det så mycket mer som vi har gemensamt med varandra än som skiljer oss åt. Och vi behöver andra människor, vi behöver allierade.

När jag frågar vad LGSM hade för strategi för att undvika interna stridigheter framhåller de betydelsen av det praktiska arbetet.

– Vårt enda syfte var att stötta gruvarbetarna. Vi var ingen diskussionsklubb. Även om vi hade en del heta debatter kom fokus alltid tillbaka till var man skulle samla in pengar den veckan och hur mycket man hade samlat in förra veckan, säger Brett.

Martin understryker att de som utförde det dagliga jobbet med att samla in pengar var de som hade trovärdighet och fick fatta besluten.

– Vi hade inte lyxen att kunna sitta och diskutera Sovjetunionens karaktär, tillägger han.

Brett Haran och Martin Goodsell på Durham Miners’ Gala, juli 2018

Brett, Martin och Mark Ashton under gruvstrejken i Storbritannien 1984-85.

För Brett och Martin är vikten av solidaritet och allianser den viktigaste lärdomen för dagens vänster.

– Enighet är nyckeln till framgång. En splittrad vänster är en ganska värdelös vänster, för det begränsar våra horisonter och vår förmåga att bygga de organisationer som krävs, avslutar Martin.

* LHBT är en svensk direktöversättning av det engelska begreppet LGBT (Lesbian, Gay, Bisexual, Trans).

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Pride: the inspiring true story behind the film



Tillsammans med Tim Tate har LGSM skrivit en bok baserad på händelserna under gruvstrejken i Storbritannien 1984-85 vilka även skildras i filmen Pride från 2014.

Inrikes 14 oktober, 2025

Bulletin tvingas betala halv miljon – vd:n ”jättenöjd”

Efter förlikning i Stockholms tingsrätt behöver Bulletin och dess ägare Tino Sanandaji betala en halv miljon kronor. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Emma-Sofia Olsson/SvD/TT. (Montage Flamman).

En tidigare medarbetare på Bulletin har stämt tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt tvingas tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder. Men vd:n Tino Sanandaji menar att domen inte kommer påverka tidningen alls.

Förra sommaren stämde en tidigare medarbetare på Bulletin tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt måste tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder.

Uppsägningen skedde i januari 2024. Klockan var fem i elva på kvällen när tidningens vd Tino Sanandaji skickade ett mejl till reportern och meddelade beslutet. Strax efter midnatt bekräftades uppsägningen.

Stämningsansökan lämnades in av fackförbundet Unionen. De menade att uppsägningen bröt mot flera lagar, bland annat principen ”sist in, först ut”. Uppsägningen förhandlades inte heller med facket på så sätt som ska göras.

Själva menade Bulletin att anklagelserna inte stämde, och anklagade dessutom reportern för att ha agerat ”grovt illojalt” genom att arbeta för ett annat medieprojekt startat av en tidigare medarbetare på tidningen.

Redan förra året meddelades en så kallad tredskodom, efter att Bulletins representanter missat att dyka upp vid förhandlingen. I brevväxling med tingsrätten vid tillfället hävdade vd:n Tino Sanandaji att han inte meddelats om stämningen, då han ”bor delvis utomlands och besöker Sverige sporadiskt”.

Det [är] anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år

Tidningen ansökte om att ärendet skulle prövas igen, något som gjordes under gårdagen. Men väl i rätten valde Bulletin att backa från sina krav, och slöt en förlikning med den tidigare journalisten. Domen innebär att tidningen måste betala 550 000 kronor innan månadsslutet.

Den tidigare reportern beskriver sig själv som nöjd med utfallet, i ett sms till Flamman.

”Dock är det anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år”, skriver reportern, och fortsätter:

”Jag kan bara hoppas att Bulletin lärt sig något av detta och i framtiden behandlar sina anställda och ingångna anställningsavtal på ett mer respektfullt och korrekt vis.”

Under de senaste åren har Bulletin kämpat med ekonomin, något som också anfördes som motivering för uppsägning av den tidigare medarbetaren. Vid årsskiftet hade bolaget endast 39 000 kronor på kontot – och åtta miljoner i skulder. 

Pelle Zackrisson, chefredaktör för Bulletin, säger att han inte vill kommentera hur domen påverkar tidningens arbete framåt.

– Jag får hänvisa till Bulletins ägare Tino Sanandaji.

Men det här kan väl påverka er personal, som du har ansvar för?

– Jag skulle säga så här, mejla Tino. Han får kommunicera det här.

Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.

När Flamman når Tino Sanandaji beskriver han sig som ”jättenöjd” med utfallet.

”Jag hade budgeterat med att detta skulle kosta ett antal hundra tusen, de förhandlade tufft men det slutade på en rättvis summa”, skriver han i ett mejl till Flamman.

Han skriver också att han tror att bolaget hade vunnit de flesta punkterna, men att man ”hade inkommit med detaljerade bevis för sent”.

Finns det något du ångrar i hur uppsägningen av den tidigare medarbetaren hanterades?

”Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.”

Hur påverkar den här domen Bulletins arbete framåt?

”Det påverkar inte alls. Vi liksom andra bolag räknar med att personalnedskärningar kostar, och i detta fall hade medarbetaren en ovanligt lång uppsägningstid.”

Ni har stora skulder och lite på kontot. Hur gör ni i det läget för att klara en utgift på 550 000 kronor?

”Det mesta av skulderna i årsredovisning är internskulder som bolagets skuld till mig. Kassan vid enskilda tillfälle säger heller inte så mycket då vi har löpande intäkter. Lite externa skulder har vi som ligger och släpar, men inte i närheten av så mycket.”

Läs mer

Även förra året tvingades ni betala 60 000 kronor till en tidigare medarbetare. Finns det fler liknande fall som kan komma upp till ytan?

”Vi har inte sagt upp någon annan medarbetare men svaret är ja, i framtiden kommer säkerligen någon sägas upp och då kommer det komma upp till ytan att facket begär en viss summa med sina argument, får ett motbud av arbetsgivaren med andra argument och slutligen möttes någonstans. Detta kommer nog att ske i de flesta företag.”

Flamman har sökt Bulletins vd Tino Sanandaji samt Unionens förbundsjurist Pierre Dahlqvist.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 oktober, 2025

Fredspriset är en tröstpokal åt Trump

María Corina Machado deltar i en protest mot Venezuelas regering i Caracas den 9 januari. Foto: Ariana Cubillos/AP.

María Corina Machado är en typisk fredspristagare från kalla krigets dagar. Men att hon valdes just i år kan bara förstås som en eftergift till Donald Trump.

Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.

Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.

Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.

Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.

Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?

Läs mer

Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.

Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Biskopen i Lund tyckte att Ann Heberlein passade bättre som opinionsbildare än präst. Foto: Lisa Mattisson.

Hon har varit islamkritiker och SD-moderat. Nu vill hon lära sig arabiska och se krafttag mot växande klyftor. Har livet fått henne att mjukna? Flamman träffade Ann Heberlein.

Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 oktober, 2025

Greta-hatet har blivit regeringsstrategi

Greta Thunberg och aktivister från Global sumud-flottiljen anländer till Arlanda med flyg från Aten den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Näthatet mot alla som engagerar sig mot folkmordet i Gaza ser spontant ut, men kommer från högsta ort. Det är ett nytt politiskt språk – där medmänsklighet ses som ett hot, och där gränsen mellan ministrar och kommentarsfält suddas ut.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Läs mer

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 oktober, 2025

Jenny Andersson: Att protestera mot folkmord är inte att underblåsa antisemitism

I Fokus anklagar statsvetaren Sten Widmalm 2 700 forskare för att underblåsa antisemitism och ”spä på hatet”. Men att agera mot folkmord är inte hat – det är en samvetshandling.

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus. 

Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 oktober, 2025

Han utmanar Jallow om riksdagen – hård match i Malmövänstern

Utmanare. Morgan Svensson kandiderar till riksdagen för Malmö. Foto: Privat.

Riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) från Malmö gick nyligen ut med att han ställer upp i ännu ett val. Men han utmanas av Morgan Svensson – V Malmös tidigare ordförande, som föreläser ”land och rike runt” för byggarbetare, och vill ta knegarvardagen in i plenisalen.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 11 oktober, 2025

Göran Rosenberg: Jag vet allt om skadliga utopier

På Bokmässan i Göteborg lanserar Göran Rosenberg sin nya bok ”I lögnernas tid”. Foto: Leonidas Aretakis.

”I lögnens tid” är en uppgörelse med samtidens språkförbistring, och hat. Mellanösternkännaren och författaren Bitte Hammargren har träffat Göran Rosenberg.

När vi ses vill jag börja med att tala om dystopierna i hans nya bok. Där skriver han om populism, Trump, Putin, den nya världsoordningen där makt är rätt och om asociala medier som kan förstöra en människas rykte på en kvart.

Göran Rosenberg svarar att han inte är säker på om dystopierna är utopins motsats. Men någon hållbar utopi kan han inte finna i dag. Han har själv haft faser i livet där han trott på dem. Under några korta år i barndomen var sionismen en sådan utopi, som han snart skulle bli djupt besviken på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 10 oktober, 2025

Regeringens uranplaner hotar Storsjön – och demokratin

Storsjön hotas av kortsiktiga gruvetableringar, menar skribenterna. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.

Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.

Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.

När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.

När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.

För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.

Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.

Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.

Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.

Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.

Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.

Läs mer

Detta är inte grön omställning.

Det är inte demokrati.

Det är kortsiktig exploatering och girighet.

Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 oktober, 2025

Global Scaffolders toppen av isberget: ”Samma jävla skit”

Stålverket Stegra under uppbyggnad i Boden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Byggnads stämde nyligen ställningsbolaget Global Scaffolders på över 100 miljoner. Men fackliga utredare och småföretagare, som försöker hålla ställningarna i en allt rangligare bransch, ser hur alltför många vinner på systematiskt fusk för att något ska ändras under fasaden.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 09 oktober, 2025

Fler vattenmeloner, färre Meloni

Demonstrationerna passerade klassiska monument i Rom, där vi annars är vana att se turister. Foto: Ana Gilmet.

Något har hänt i Italien. Under helgens demonstration i Rom samlades över två miljoner människor för att protestera mot kriget i Gaza.

Vi möts upp vid bilen klockan fem på morgonen på Piazzale Loreto i Milano, platsen där Mussolinis kropp en gång hängdes upp. I går myllrade den enorma rondellen av människor, nu står allt stilla. Vi börjar den sex timmar långa resan till Rom för att delta i den nationella demonstrationen mot folkmordet i Palestina. Meloni har lämnat huvudstaden; hon är på väg till Assisi för att hålla ett tal.

Vid motorvägsinfarten till Rom stoppas vi av polisen och tvingas köra in på en park. Flera poliser bär civilkläder, en har en t-shirt med texten I love NYPD. Det är soligt och vi slår oss ned i gräset. Vi är hundratals, och folk sitter i grupper och spelar italiensk dub på högtalare. Efter 40 minuter av att vänta, köra runt och få våra väskor kollade deklarerar en trött polis: ”Ni har blivit kontrollerade.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)