Inte sällan förundras man som besökare i någon av vårt lands medeltida kyrkobyggnader av de så uttrycksfulla kyrkomålningarna. Målningarna är ofta hela bildspel som fyller kyrkorummet från vapenhuset till altaret, med såväl bibliska bilder som uppmaningar till hur individen förväntades leva i en katolsk kristenhet präglad av synd och dygdbegrepp.
Bildspråkets betydelse var oerhört stor då mässan hölls på det för allmänheten obegripliga latinet.
Bland dessa kyrkomålningars mästare är i Sverige den kändaste Albertus Pictor, eller ”Albrecht målaren” för att avlatinisera namnet och påminna om hans tyska anor. Albertus var verksam under senare delen av 1400-talet och främst i Mälardalsområdet. Dagens besökare av Storkyrkan i Stockholm, någon av domkyrkorna i Uppsala eller Västerås, för att nämna några få av de kyrkor som tillerkänns Albertus, kan beskåda denna medeltida konstnärs alster.
Inte sällan använder sig Albertus av teman som skildrar livets bräcklighet, och vad som händer efter dödsögonblicket. Ofta med en underförstådd syftning till tesen att möta döden rätt är att ha levt rätt, med andra ord som en god katolskt kristen. Såväl skildringen av ”livshjulet” som ”den fromme och värdsliges bön” återfinns i flera kyrkor Albertus verkstad målat.
Det som utmärker Pia Melins avhandling i konstvetenskap, utöver att den är såväl välskriven som tilltalande i språket, är att perspektivet är både skildrarens som betraktarens. Detta innebär att Melin skildrar upphovet till valda motiv, samtidigt som hon försöker återge hur dessa upplevdes av den enskilda kyrkobesökaren.
Perspektivet är fascinerande för förståelsen av den medeltida allmogens världsbild, men även som uttryckssätt för den svenska katolska kyrkans kontrollbehov och medeltida föreställningsvärd, där synder samt dygder betonades.
Som grädde på moset ger Pia Melin en förteckning av existerande målningar så att den intresserade själv kan gå ut och botanisera bland detta fascinerande stycke kyrkokonst bland Mälardalens kyrkor.
