Varje språk rymmer ett universum. Det låter som en självrättfärdigande kulturklyscha, men i ett avseende stämmer det. Vartenda litet ord kommer med associationer, vartenda litet ord föder bilder i oss. Och för de flesta är det nog så att ju närmare ett ord ligger oss desto fler bilder väcks till liv. Närmare kan vara nära på många sätt: liknande erfarenheter, nära geografiskt, samma klassposition eller mycket mer.
Den kultur (film, musik, teve etc) som kallas allmängiltig är alltså den som lyckas kännas nära för de flesta, den kultur som vi kan se oss själva i. Och när vi känner igen oss får vi bekräftelse på att vi finns, att vi räknas. En kultur som talar mitt språk ger mig bekräftelse på att jag har en plats på jorden, en plats i livet.

Tyvärr är det dock mer regel än undantag att den kultur som antas vara allmängiltig utgår ifrån den kulturbärande klassens erfarenheter. (Men det får vi återkomma till i krönikor längre fram.)
Den kommersialiserade kulturen övertar allt större del av våra liv och blir den erfarenhetsmatris vi är hänvisade att orientera efter.
Vi sugs in i en infantiliseringsprocess forkuserad på shoppa shoppa shoppa där levandets och existensens komplexitet ersätts med tips i punktform. Kulturindustrin kränger på oss en pop-engelsk kultur som är emotionellt fattig och i stort saknar koppling till våra särskilda liv.
Tydligast blir det i den konstform som är mest närvarande i vardagen: musiken. Där pop-engelska kommer in, åker närheten ut. När Tom Waits sjunger ”will I see you tonight / on that down town train” dyker Hollywoods bilder av förbirusande subways upp i huvudet. Icke-levda bilder alltså. Men när Pengabrorsan/Moneybrother i sin översättning sjunger ”får jag se dig i kväll / på tåget in till stan” kopplar åtminstone jag samman orden med levda bilder; av stockholms t-bana, min t-bana, mitt liv. När språket är mitt eget väcker orden som egentligen är exakt samma på engelska, associationer ur ett verkligt liv och jag känner mig sedd. (Det skulle såklart bli motsatt effekt för en engelsktalande som lärt sig svenska.)

Men man vill få oss att avsäga oss våra språk.
Kulturindustrin sägs vara farlig för att den vill få oss att shoppa. Det är inte sant.
Kulturindustrin är skadlig för att dess ekonomiska natur gör den oförmögen att tillgodose vårt omättliga behov av att bli sedda – och den kan inte tolerera konkurrens från lokala alternativ. Den måste sträva efter att utrota våra språk. Den måste sträva efter att utplåna vår närhet till oss själva och varandra.