Jag kommer ihåg första gången jag insåg att internet är roligt. Det var sent 90-tal, innan de institutioner vi i dag ser som självklara, som Google, Wikipedia och sociala medier ens existerade. Varje kväll bad jag min pappa om tillgång till hans jobbdator och klickade mig andaktsfullt runt på grälla hemsidor med gästböcker, besöksräknare och gif:ar med roterande välkomsttexter och pixliga blåljus.
De flesta var personliga hemsidor utan tankeväckande innehåll, men det spelade ingen roll. Den svindlande känslan av outforskade territorier och fönster in i andra världar var, och är, berusande.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sedan upptäckte jag Aftonbladetchatten. Åh, Aftonbladetchatten. En ändlöst scrollande, kollektiv medvetandeström där människor skrek rakt ut i intet, till och mot varandra. Ventilerade sina mörkaste tankar, letade efter taffligt cybersex eller småpratade om matlagning, allt i en salig röra. Ingen hade namn eller ansikte, men upplevelsen var ändå överväldigande mänsklig.
Det var svårt att föreställa sig att jag upplevde de stapplande stegen mot en digital revolution som skulle omforma hela vårt sätt att leva, arbeta och umgås, men jag visste en sak. Att jag just upptäckt mitt livs kärlek.
Vi växte upp tillsammans, internet och jag. Två förälskade barn som snart skulle tvingas bort från våra galna lekplatser och in under det kapitalistiska oket. Internet i dag känns, trots att fler människor når dit för att dela sig av semesterbilder och familjetragedier än någonsin, lustigt nog inte alls lika mänskligt. Det har tagit på sig vuxenkostymen, skaffat kreditkort, politiska åsikter och karriär, och tappat bort sin stressfria glädje på vägen.
Att bli vuxen betyder så klart inte att man måste sluta ha roligt. Jag förbehåller mig rätten att låta min nätpersona vara precis så nyanserad som människor är mest, och blanda seriösa politiska analyser med vad som myntats skitpostande av de många apor med skrivmaskiner som utgör internets samlade intelligens – det vill säga att sprida skit för få andra att skratta. Jag skulle till och med hävda att det blir extra viktigt att omfamna det fåniga och mänskliga när du sysslar med politik.
När jag jobbade med den internetbaserade organisationen ”Inte rasist, men…” var humorn ett viktigt verktyg, både för att uppmuntra följare och aktivister och för att punktera den seriösa machoprofil som fascister gillar att bygga upp. Lika delar sköld, vapen och ett uppsträckt långfinger mot krafter vars mål är allt annat än lustiga.
Att bli vuxen betyder så klart inte att man måste sluta ha roligt.
Att samla in pengar från följare på nätet för att kunna klä ut ett gäng aktivister till jedier från Star Wars, i syfte att håna Nordiska Motståndsrörelsens demonstrationståg är kanske inte den sorts antifascism som skriver in en i historieböckerna, men det öppnade dörrar. Människor som annars hade känt sig uppgivna och skräckslagna kunde plötsligt både delta och skratta åt dem. En dag som annars hade definierats av ilska och uppgivenhet blev lekfull och euforisk.
I kampen mot krafter som vill utplåna det tramsiga och mångsidiga barnet inom oss, som fascismen och senkapitalismen, är det en motståndshandling i sig att inte ta dem på allvar. Att vägra vara lönsam, prioritera gemenskap över egenintresse och skratta åt det som är menat att skrämma och uppfostra dig.
När covidkarantänen för ett par år sedan sammanföll med mitt beslut att lämna min dåvarande podd för att göra något på egen hand, var målet att bygga upp en trevligare gemenskap på nätet. Ett socialt sammanhang som fick vara politiskt, tramsigt och medmänskligt på ett sätt som saknades. Att liveströmma i stället för att göra poddar eller videor blev ett sätt för mig att vara en del av min gemenskap, inte bara tala till utan med den.
Jag kan ärligt säga att det är en av få ljuspunkter jag hade under de där åren, annars så präglade av isolering och politisk depression. Att sitta ned och skratta åt dumma nazistvideos tillsammans blev en minst lika viktig del av min rutin som att gå igenom politiska rapporter, ideologiska texter eller diskutera nyheter, och skapandet av egna internskämt och memer ett sätt att glädjas över den kreativa kraft som finns i kollektivet.
Använd nätet för att bygga upp gemenskaper där man skapar innehållet tillsammans i stället för att reduceras till konsumenter.
Ett av mina favoritminnen från tiden har förevigats i form av en skärmdump från en livesändning jag gjorde tillsammans med den svenska politiska Twitchkanalen PTV. Där står jag iförd badkläder och handduk och skär en smörgåstårta framför en uppblåsbar bubbelpool. I poolen sitter en annan liveströmmare, Kringlan, med badskum över hela ansiktet, och på grönskärmväggen bakom oss projiceras den just då spelade musiken: omslaget till Ebba Gröns Kärlek & uppror.
Det var punk, på det där livsbejakande, skitpostande sättet. Tramsigt, men inte utan hjärta eller allvar. Ett annat minne jag bär med mig är hur en kväll tänkt att handla om nyhetsbevakning slutade med att vi i stället pratade om psykisk ohälsa in på småtimmarna, efter att tillsammans ha hjälpt en främling som tänkte ta sitt liv.
Internet har alltid varit mer än ett arkiv med information. Det är ett nätverk av människor, med allt vad det innebär; ett dynamiskt utrymme där idéer kolliderar, gemenskaper bildas och kreativitet kan blomstra. Det kan, om vi väljer det, vara en mångfald av röster och perspektiv och ett sant bevis på kraften i mänsklig solidaritet.
I Internet for the people: The fight for our digital future (2022) skriver författaren Ben Tarnoff att aktivism för att tvinga företag att bättre moderera sina tjänster, respektera användares integritet eller skapa trevligare utrymmen online missar det grundläggande problemet; privatiseringen av Internet. Den har gjort nätet till en plats där ett fåtal individer dikterar villkoren för alla andra.
Internet, skriver Tarnoff, är trasigt för att det är ett företag. Bara genom att förändra det kan det sluta vara ”något som görs mot människor, och blir något de gör tillsammans”.
Precis som andra vuxna har även internet ett bultande barnhjärta någonstans under den dyra kostymen. Någonstans under de där lagren av glättigt stilrena hemsidor blinkar och snurrar en mängd dansande hamstrar, blåljus och animerade uppmaningar om att lämna ett meddelande i gästboken. Bakom varje andefattigt Linkedin-inlägg finns en människa som, om vi skulle vara ärliga, nog hellre skulle skriva fnissigt fula ord i Aftonbladetchatten.
Många till vänster borde släppa fram den här personen oftare. Bli det hänförda barnet som utforskar en ny och spännande värld på det sätt som passar dig, skitposta i stället för att ta twitterrasister på allvar, och använd nätet för att bygga upp gemenskaper där man skapar innehållet tillsammans i stället för att reduceras till konsumenter. Ditt mående och omvärlden kommer att tacka dig.
