Jag kommer ihåg första gången jag insåg att internet är roligt. Det var sent 90-tal, innan de institutioner vi i dag ser som självklara, som Google, Wikipedia och sociala medier ens existerade. Varje kväll bad jag min pappa om tillgång till hans jobbdator och klickade mig andaktsfullt runt på grälla hemsidor med gästböcker, besöksräknare och gif:ar med roterande välkomsttexter och pixliga blåljus.
De flesta var personliga hemsidor utan tankeväckande innehåll, men det spelade ingen roll. Den svindlande känslan av outforskade territorier och fönster in i andra världar var, och är, berusande.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!