NEW YORK Jim Talib är en 31-årig krigsveteran från New Jersey som var i Irak mellan februari och september i år. Under våren och större delen av sommaren var han baserad i ”Camp Falluja”. Han tilldelades en plats hos 1:a marina expeditionsstyrkan som marin kårsoldat hos ett marint skyttekompani.
När och varför tog du värvning?
– Från början tog jag värvning till Nationalgardet kring 1983. Många i min familj hade varit med. Det var enda sättet för mig att få loss pengar till college. Reservisternas värvningsaffischer såväl som den undervisning och handledning för att väcka insikt som erbjöds genom Nationalgardet i New Jersey var ett erbjudande som var svårt att motstå. När jag skrev på kunde jag inte föreställa mig att vi skulle bli inblandade i en ockupation där nästan hälften av de utgrupperade styrkorna skulle vara reservister eller nationalgardister. Det kunde inte någon annan heller. Så jag tänkte att, vadå, en helg i månaden, det är en helt okej deal. Dessutom ville jag vara ifrån det område jag bodde i och tjäna lite pengar, så tillfället att få åka iväg på övningar och resa samtidigt som jag fick betalt var bara ett plus.
Hur började ditt uppdrag som ockupant?
–Vintern 2002 flyttades jag från arméns nationalgarde till flottans reservister där jag fortfarande är soldat. Jag bytte för att få komma bort från min tidigare position som infanterist. Jag fixade inte det längre. Jag hade vuxit så mycket, både på det personliga planet och politiskt under tiden från det jag tog värvning. Jag kunde inte se mig själv vaktandes vägspärrar, söka igenom människors hem och skjuta på folk. Min plan funkade inte riktigt. Eftersom jag genomgått arméns medicinska kurs kunde jag komma in i flottan som soldat och bli förlagd på sjukhus, men, kanske på grund av min bakgrund som infanterist och annan träning, skickades jag direkt för att arbeta hos marinen. Så jag fann mig själv inte på ett sjukhus utan vid frontlinjen i en ockupation görandes exakt vad jag försökt undvika.
Hur gick det till när du började fatta att det var något fel med ockupationen av Irak?
–Det var en ganska eländig och komplicerad upplevelse; en del dagar var mer kvalfyllda än andra. Som soldat i min enhet kunde jag undvika många situationer som vissa marinkårister antingen faktiskt gillade eller åtminstone inte vägrade. Jag bevittnade interneringar och taskig behandling av civila. Det var flera incidenter med folk från min bataljon som sköt civila, men sådana saker borde inte förvåna någon med tanke på den detaljerade mediala täckningen från Abu Ghraibfängelset och den senaste händelseutvecklingen med plundring och så i Falluja. En del av händelserna har blivit föremål för utredning men för det mesta ignoreras de. Den typen av händelser är alltför vanligt men inte speciellt sensationellt eller så väldokumenterat som övergreppen i Abu Ghraibfängelset. På en av mina resor för att släppa av en fånge i fängelset så sade en äldre förhörsledare till oss att sluta plocka in dem. ”Skjut dem bara”, sade han. Jag blev chockad. Jag kunde inte tro att han faktiskt sagt det och det var inte på skämt utan hans vägledning till hur vi skulle hantera situationen. Några dagar senare passerade en grupp jeepar från en annan enhet vår maskingevärspostering. De hade knutit fast kropparna av två döda irakier på motorhuven, som ett par rådjur. På en av kropparna hade hjärnsubstansen flutit ut på huven och börjat koka av värmen. Det var en ruggig, medeltida uppvisning. Så mycket av det jag upplevt är liksom utom all kontroll. Jag såg så lite respekt för de levande och nästan ingen alls för de döda och nästan inget ansvarstagande för något.
Hur var det i Falluja?
– Min enhet gick inte in i staden under den korta våroffensiven som började efter att de två amerikanska entreprenörerna hängdes från bron. Vi opererade i byarna söder och öster om staden. Förutom den där korta inbrytningen var det inte många amerikanska enheter alls som gick in i staden. Den ansågs allmänt vara en zon att försöka undvika ända fram till anfallen förra månaden. Det jag såg av omgivningarna var ungefär som jag förväntat mig; extrem fattigdom, stympad infrastruktur som inte kunde tillgodose ens människornas mest basala behov. Det mesta av förstörelsen härstammade från amerikanska attacker från det första Gulfkriget och de omfattande sanktionerna som varade ett decennium då vi under tiden fortsatte med flygangreppen och bombade. Många av de anläggningar som bombades under 1990-talet – elverk, skolor, vattenanläggningar – var inte legitima mål och det irakiska folket lider fortfarande av effekterna från förstörelsen.
Utifrån det du såg och upplevde, hur värderar du de beväpnade irakiska upprorsmännen?
– De är helt klart bättre organiserade än vad som antogs vara fallet från början. Alla, även genomsnittsamerikanen, förstår detta nu. Inbrytningarna i Falluja de senaste veckorna har påvisat en solid infrastruktur och de kunde dra fördel av inbrytningarna med välkoordinerade attackserier på andra stälen. Och då pratar vi bara om de attacker som synts i amerikansk media. Det finns många attacker utförda av av rebellerna under nattetid som inte låter höra om sig i media.Under våra två första månader i Irak blev vår bas attackerad av indirekt eld i princip varje natt, ofta med 120 mm raketer. De är ungefär två meter långa och svåra att gömma. Kunskapen som krävs för att komma över, lagra och transportera dem, precis som den kunskap som krävs för att avfyra dem visar att vi inte har att göra med några få arga tonåringar med sandaler och AK47:or. De kunna träffa oss med så många som fyra eller fem åt gången, ibland tre eller fyra gånger per natt: ibland koordinerat med granateld. De träffade oss hela tiden, det var riskfritt för dem. Det är inget amatörarbete. Och vår bas var en i frontlinjen. Det finns många fler baser över hela Irak och många av dem träffades oftare och hårdare än så. Och glöm inte de improviserade bomber som finns överallt. Man hör bara om dem när de orsakar förluster, men det finns många fler som missar sitt mål eller sprängs av bombteamen. Vi kunde höra de kontrollerade sprängningarna med jämna mellanrum under hela dagen. Det krävs en omfattande logistisk förmåga och teknisk träning för att tillverka och placera så många bomber.
Tog de andra soldaterna värvning av samma orsaker som du?
–När jag var vid Nationalgardet var det faktiskt så att de flesta var där för collegepengarna, och det är tragiskt eftersom många ungdomar ur arbetarklassen som försökte utbilda sig nu skickas till fronten i Irak och befinner sig i krig istället för i utbildning. Det var något annorlunda i Marinkåren, visst fanns det även där några som sökt sig dit för collegestipendiet men jag märkte att de flesta faktiskt trodde på det vi gjorde och ville vara direkt inblandade i stridigheter. Där fanns några få som var tveksamma innan de åkte över, men de blev fler och fler när ockupationens hemska dubbelmoral blev tydlig. De flesta klarade dock inte av att ifrågasätta vad de hade tagit till sig under militärutbildningen och mediekampanjen inför kriget. Vissa grabbar trodde verkligen på att de försvarade USA och kom till Irak med demokrati. De löd sina order utan att ifrågasätta och köpte tanken på att ”demokratisering”, ”massförstörelsevapen” och ”kopplingar till 11: e september” rättfärdigade kriget.
Hur fungerar indoktrineringen i ett militärt utbildningsläger?
– I ett militärt utbildningsläger, likväl som i den grundläggande militärutbildning som jag genomgick, lär du dig att lyda order och att utan egen tanke eller ifrågasättande genomföra dina överordnades order. Det är allmänt känt att det är så och den typen av träning är nödvändig för militärmaktens förmåga att utföra sina uppgifter. Men det blir mycket problematiskt när man väger in svårigheterna med en ockupation och dess gerillakrigsföring. Närvaron av civila vid slagfälten gör det svårt för någon som försöker att ”döda fienden” att avgöra när och när inte man ska skjuta. Det är inte så rent och enkelt som man lärt dig tro. Unga och oerfarna soldater som nyligen indoktrinerats att tro så måste möta en annan verklighet. De ser sina handlingars orättfärdighet och konsekvenser allt för sent. Det är mindre troligt att yngre soldater har det självförtroende och perspektiv som krävs för att inte lyda en olämplig order, som att skjuta civila. Att ordern kommer från högre ort, som vi hört på senare tid från ”inbäddade” journalister i Falluja, underlättar inte heller. Men inte heller detta är något nytt. Jag klandrar dock inte soldaterna, de slängs in i en köttkvarn och vill komma hem levande, precis som jag. Man måste också ha i åtanke att om någon delges en order som uppenbarligen bryter mot Genèvekonventionen, militära lagar eller personlig moral, är det väldigt svårt att protestera eller ordervägra. Du kan bli, och blir förmodligen åtalad under krigslagarna, även om du gjorde rätt. Det finns visserligen ett formellt juridiskt system i militären, men de flesta frågor avgörs i lägsta instans. Ofta döms du direkt av ditt kompanibefäl som vanligen har sitt eget bästa i åtanke. Dessutom innebär protesten också att du ifrågasätter och avviker från gruppen. Detta kan verka obetydligt, men när du, ofta i åratal, tränat, krigat och stått inför döden sida vid sida med samma grupp av människor blir det inte obetydligt. Ofta är personerna i din grupp allt du har, det är de som får dig att fortsätta. Att då göra något som ses som förräderi av de flesta är inget man är redo för. I militärutbildningar tränas man inte för att slå larm om missförhållanden, man tränas att bli lagspelare och kan därmed plågas av skuld för sina handlingar resten av livet.
Hur kom det sig att du började propagera mot kriget?
–Jag började med att gå på antikrigsmanifestationer och stå där med en skylt som löd ”Veteran från Irakkriget mot Kriget”. De första månaderna talade jag egentligen inte med någon förutom nära vänner om detta. Stegvis kom jag att gå på fler möten och träffade folk som visade mig vad som hände i mitt område. När det gäller antikrigsaktiviteter gick jag med i Veteraner för Fred. På senare tid har jag skrivit mycket om vad jag känner inför ockupationen. Jag har också lovat att hålla några föreläsningar om krigets kostnader, mina erfarenheter och varför vi bör fortsätta med att bygga upp rörelsen för att stoppa ockupationen. Jag har ännu inte känt av några konsekvenser av detta. Militär personal har rätt att delta i all form av social och politisk aktivism, dock inte i uniform. Jag är nu reservist, så det blir en än mindre fråga för mig.
Ser du en möjlighet i att fler soldater som är mot kriget talar ut och därmed sätter politisk press på Bushadministrationen att stoppa kriget och ockupationen?
–Jag har träffat ett flertal veteraner från Irakkriget som är mot kriget, men det är inte alla av dem som är redo att prata om detta med folk som inte varit där själva. Det är en process som alla går igenom på olika sätt. När de kommer hem är vissa redo att ifrågasätta alla föreställningar om lojalitet och patriotism som de matats med, men det är svårt att göra när du deltagit direkt i ockupationen. Vi veteraner har en direkt koppling till detta. Ockupationen av Irak är en del av vår personliga historia, och ofta en smärtsam sådan som innebär förlust, desillusion och skuld. Att jobba sig igenom allt detta för att sedan ifrågasätta den allmäna bilden av en patriot som någon som blint stödjer regeringen är inte lätt. Men det är något som vi måste göra. Jag menar att vi är skyldiga alla de som dog där borta att tala om sanningen.
