Media – radio, TV och press – har den sista tiden verkligen tagit upp rådande missförhållanden i skogsbruket.
Men den opinion som nu till slut når ytan har funnits länge och har, förutom att påtala och fördöma skogsskövlingen, kontinuerligt påvisat missbruk av SVL, slapphänthet och korruption hos FSC, Skogsstyrelsens förödande eftergivenhet gentemot bolagen, den katastrofala situationen för skogslevande arter, negligerandet av internationella avtal… en fantastisk lista som hittills har bemötts av bolag och myndigheter med att allt ska fortsätta som förut och att varje förändring är obehövlig.
Det är ett allvarligt demokratiskt problem att hur starka exempel på överträdelser och regelbrott som än läggs fram, kan alla åtgärder lätt blockeras, i första hand av en enda person i avgörande maktställning. Idag är det Eskil Erlandsson, landsbygdsminister, själv stor skogsägare. Mycket riktigt är det svårt att skilja Erlandssons politik från den som beskrivs av LRF. Han avser inte att ändra på någonting.

Kritiken kan därmed också negligeras av det skogsindustriella komplex där även Skogsstyrelsen ingår. Och där framhärdar man, serverar några ihåliga fraser av typen ”skogsbruket är hållbart”, väl medvetna om att man i dagens maktläge egentligen inte behöver svara alls. Inga medgivanden, inga ursäkter, det handlar mest om att vänta ut debatten, och det har man gjort förr.
Bolag och intresseorganisationer är politiserade och har lobbyister med goda kontakter uppåt. På ett märkligt sätt har de kunnat skaffa sig status som okränkbara. Inställningen är att det är skogsbruket som ska skyddas mot naturvården. De motiverar sin hegemoni med betydelsen för landets ekonomi (2,7 procent av BNP och vikande), vilket osökt erinrar om Heidenstams ”medborgarrätt heter pengar”.
Det allra mest påfallande är hur vanliga människors oro och förtvivlan över vad de ser i skogen så fullkomligt förnekas och negligeras, som om det inte hörde till saken. De äger ju ingenting.

Nu är det så att politikerna är valda av just enskilda människor för enskilda människors väl, något som alltmer fallit i glömska till och med hos politikerna själva. Vad som krävs är att samhället identifierar och verkar för allmänintresset – så som ett samhälle ska – och samtidigt sätter gränser för särintressena, bolag och markägare, och ger dem tydliga regler att följa. Sådana lagar och regler har alltid funnits, det gäller bara att de ska vara uppdaterade, ändamålsenliga och fungerande, vilket de idag på intet sätt är.
Tyvärr är det uppenbart att systemet saknar inbyggd funktion att ta upp och omvandla felmeddelanden i handling, ens när de blinkar rött. Alla som gärna vill framhålla att ”vi har ju demokrati” borde begrunda denna allvarliga oförmåga hos systemet.

Men den starka opinionen mot skogsskövlingen i Sverige måste den här gången få gehör i den förda politiken, allt annat vore orimligt. Och naturligtvis är det bråttom. Medan vi väntar avverkas de sista naturskogarna och ersätts med plantager.