Så var det dags för Kris och Larm om den svenska skolan igen. Efter de fallande resultaten i Pisa-undersökningen har OECD nu meddelat sin (långa) dom över svensk skola. Alla politiska företrädare är naturligtvis snabba med att plocka de bitar som bekräftar den egna skolpolitiken för att kunna säga Titta här, det var ju det vi SA!
Jag känner mig mest lite trött på larmandet. När samtalet om skolan förs med löpsedelsspråk (Pisa-Chocken! Lärar-Krisen!) försvåras en seriös diskussion och det framstår lätt som om vi – från vänster till höger – skulle vara helt överens om vad problemen består i och bara oense om medlen till det gemensamma målet. Och så är det ju inte. Vi ser alla skolan som en del av vårt samhällsbygge och de lösningar som föreslås är ofta förlängningar av vår ideologiska övertygelse. När vi inte låtsas om det blir debatten lätt obegriplig.
Ta betygen som exempel. Eller läxor. Björklund är inte särskilt intresserad av huruvida betyg och läxor ger bättre eller sämre resultat. Han gillar betyg och läxor för att det passar hans syn på barn, fostran och lydnad – det är en förlängning av hans syn på hur samhället ska formas i stort. Naturligtvis är det ingenting han låtsas om i debatten för det låter inte lika bra.
Vänstern gör likadant: låtsas som att vi är överens med högern om målet och bara lite bättre på att lyssna på forskarna. Just när det gäller betyg har vi ju betydligt bättre stöd i forskningen än Björklund men nog sjutton är det också en ideologisk fråga som handlar om hur vi ser på barn och vad vi vill med samhället.
Personligen skiter jag fullständigt i om det skulle komma en stor superstudie som visade att betyg och läxor från tre års ålder ger bättre skolbetyg. Jag skulle säga nej ändå. Jag vill ha en skola som lär av förskolan istället för tvärtom. Där lek och lust går före tvång. En skola där barn blir bekräftade som människor och inte utifrån prestation, där samarbete och kamratskap uppmuntras före konkurrens, där kritiskt tänkande och lusten att lära står i centrum istället för hetsen på mätbara resultat. Allt detta vill jag alldeles oavsett om det höjer eller sänker resultaten på nationella proven (som ju för övrigt är ett bra exempel på vår mätnings-fetischism). Det är likadant med segregationen och de sociala orättvisor som förstärks i skolan. Mycket tyder på att orättvisor i skolan är mätbart dåligt, men är det verkligen vårt huvudskäl? Social utjämning och lika utbildningsvillkor har rimligtvis ett värde i sig, oavsett vad det innebär för Pisa-resultatet.
Naturligtvis kan vi diskutera skolresultat ibland (särskilt i relation till den ojämlika skolan etcetera) men nyttigare vore att lyfta blicken och se skolan i ett större perspektiv. Kanske skulle det också göra att andra viktiga frågor än de klassiska tvisteämnena fick utrymme. En sådan konkret fråga som sällan debatteras är vårt svek mot barn med funktionsnedsättning.
Föräldrar och lärare har länge vittnat om den eländiga situation som råder på många håll för barn med behov av särskilt stöd: ungar skuffas från skola till skola utan att någon vill ta ansvar eller tilldela de resurser som krävs, föräldrar får kämpa sig blodiga för sina barns rättigheter (och allra mest i kläm hamnar naturligtvis de barn som inte har någon som förmår kämpa för dem).
Eftersom ingen har kommit på hur de kan använda detta som ett slagträ i debatten om skolresultaten hamnar frågan i skymundan. Nu är jag i och för sig övertygad om att stora satsningar på barn med särskilda behov skulle gynna även de mätbara resultaten för alla barn, men det måste vara ett sidospår.
Dagens skolsituation för dessa barn är ovärdig ett välfärdssamhälle, det måste räcka som utgångspunkt. I en debatt som inte betraktar skolan i ett vakuum och barn som prestationsmaskiner skulle det finnas utrymme att se detta.
