Att vara begärlig är en bedräglig sak. När jag jobbade som croupier i Malmö för en del år sedan hade jag en kollega som så fort tillfälle gavs tog upp en fickspegel och betraktade sitt blanka porträtt. Det var nästan bara män som spelade black jack och de tyckte om unga tjejer. Min kollega var hundra gånger bättre på att deala, men det gjorde ju detsamma. Ibland pekade de manliga gästerna på mig och bad mig spela med dem i stället för med henne. Jag hade ett kapital som hon saknade. Begärligheten, oskiljaktig från åldern. Sett utifrån skulle jag ändå säga att hon var snyggare än jag. Hon var i alla fall mer noggrann, kom alltid med struken skjorta och stramt uppsatt knut. Fixade, rena naglar, kort kjol och klackskor. Men hon var en bit över 40 och jag några år under 25.
Jag tänker på henne när jag läser höstens texter om skönhet och åldrande. Hon jobbade som undersköterska också, hade haft tusen olika jobb, och hade croupierknäcket för att dryga ut kassan. När vi spanade på en av bartendrarna som precis opererat brösten sade hon att hon också skulle fixa upp sig när ungarna började klara sig själva. Hon pratade ofta om pojkvänner från när hon var ung och frågade hur det var för mig. Mycket handlade om något som genom åren gått förlorat. Något om den unga kroppen, den släta hyn, de andras begär.
Den kvinnliga skönheten, oftast betraktad inifrån den manliga blicken, och hur den förgörs av åldern, är ett återkommande ämne för diskussion. Inte minst under de senaste månaderna. Ann Heberlein har skrivit om det, liksom Nina Björk tidigare gjort, och Åsa Linderborg. Liv Strömquists senaste seriebok Inne i spegelsalen ägnar sig nästan uteslutande åt denna tematik. Där visar hon bland annat hur vår tids besatthet vid selfien är en strategi för att göra sig själv mindre förgänglig. Som en protest mot betydelselösheten, förfallet. Hon menar att resultatet av det samhälle vi lever i, ett konsumtionssamhälle besatt av begärligheten hos jaget, är ”en högre press på att konstant, genom hela livet, vara magnifikt fuckable för att minska hotet om en metaforisk död”.
För Heberlein, Björk och Linderborg handlar det kanske om precis detta. De vill inte se sig själva på bild eller i tv, sörjer den forna skönheten och allt som kom av den. Framför allt lyfter de känslan av att inte längre identifiera sig med sitt eget ansikte.
De menar det säkert, och många känner nog igen sig. Ändå besitter samtliga av skribenterna en rad andra kapital som kan hålla deras självbilder flytande.
Det är då jag tänker på min kollega igen. Jag tänker att i hennes blick på sig själv var begärligheten en överordnad måttstock. Men hon hade heller inte många andra kapital att förfoga över.
Man kan tala om det som ”erotiskt kapital”, ett begrepp lånat från forskaren Cathrine Hakim och som Greta Thurfjell och Katrine Marçal refererar till i sina texter på temat i Dagens Nyheter. Med det begreppet kan man förstå den åldrande kvinnan som vacker, men sällan som åtrådd. Även om den sällsamma kvinnliga makten skapar mer åtrå hos betraktaren, så är åldrandet ett sluttande plan.
Men man kan också fiska upp den feministiska klassiskern, avhandlingen Att bli respektabel, av den brittiska sociologen Beverly Skeggs. Där använder hon begreppet respektabilitet för att analysera hur arbetarklasskvinnor skapar bilden av sig själva i relation till andra och till samhället. I de intervjuer hon gjort med arbetarklasskvinnor i England framträder också betydelsen av att se bra ut, som ett eget värde som man kan hävda sig med i avsaknad av pengar på banken eller böcker i hyllorna. Då är det en fråga om kroppsligt kapital, men liksom Bourdieu påpekar, så är även detta ett klassprivilegium. På grund av selektiv avel och hälsosam livsstil är attraktiviteten ändå koncentrerad till övre medelklassen, menar han.
Det finns dock en berättelse om att skönheten möjliggör en klassresa. Att en vacker kvinna kan gifta upp sig, oavsett bakgrund. Även Skeggs konstaterar hur stor betydelse utseendet har för såväl framtida äktenskap som förmågan att obekymrat beträda offentliga rum. ”Att känna sig bra genom att se bra ut skänker en ögonblicks respit, ger ett värde och uppväger alla potentiella degraderingar”, skriver Skeggs.
På så vis kan skönheten vara det sista kvarvarande värdet, när alla andra värden tagits ifrån en. Just därför tänker jag på min kollega. Att hennes rygg var paj och huvudet alltid värkte och ungarna många och stökiga och pengarna alltid slut. Att hon så ofta tog upp spegeln och såg på sin lilla spegelbild. Som för att försäkra sig om att allt var kvar.
